Svensk handboll har haft nog av mellanår. Det är inte kul, det här harvandet som följde på det som verkade vara en evighetslång framgångssaga.

Men det kan vara slut nu. Slut på mörkret. Ingemar Linnéll lyckades aldrig få ut det allra bästa av den generation som följde Bengans boys men han lade en grund som Staffan Olsson och Ola Lindgren nu bygger vidare på.

Under EM i Norge i vintras var det så tydligt att det finns mycket att plocka av. Men det saknades något då. Alla pusselbitarna var inte på plats och den viktigaste biten var inte spelarmaterialet – det var slutprodukten.

Det som de individuella förmågorna bildar tillsammans. Kraften att lyfta sig, kollektivt, att tillsammans prestera på topp samtidigt. Nu har Sverige nya förbundskaptener, tränare som en gång tillhörde den där alldeles särskilt gyllene generationen spelare och vet precis hur skönt det är att vinna de riktigt tunga titlarna.

Jag tror knappast Ola Lindgren och Staffan Olsson har tagit över för att leda ett lag som nöjer sig med att kvala till OS. De har tagit över för att lyfta ett lag med potential. Och andra halvlek igår visade precis det som saknades under EM.

Det var skönt att se Sverige komma ut efter paus, skönt att se de fötter som under första halvlek såg trötta och tunga ut lyfta från golvet, höja tempot och redan efter några minuter kvittera, för att ta ledningen efter drygt tio minuter och sedan sega sig bort från Polen, mot vinsten.

Olsson och Lindgren tar inte bara med sig rent tekniskt handbollskunnande utan även sina extrema vinnarskallar. Den som undrar hur en engagerad tränare ser ut under en match – studera Staffan Olsson.

Staffan Olsson är nästan två meter lång och han utnyttjar varje centimeter av sin kropp för att dela med sig av sin energi. Han går av och an längs linjen. Han går ner på knä. Han ställer sig bredbent, med låg tyngdpunkt och slår ut armarna med öppna handflator och vrålar rakt ut. Han ser ut som om han ska börja gråta. Han mumlar något, tyst för sig själv och är tvungen att ställa sig bakom bänken, lämna planen med blicken och sluta sig i sig själv och sitt mantra.

Men Staffan Olsson är alldeles lugn efter matchen och pratar om energin som i första halvlek gick åt till att komma ikapp och i den andra omvandlades till mod.

Marika Domanski Lyfors brukade när hon var förbundskapten i fotboll alltid prata om att hon ville ha modiga spelare och att enda sättet att få det var att visa mod själv. Det var precis vad förbundskaptenerna gjorde igår.

De visade mod.

I målet satte de en 21-åring som visserligen hade gjort ett inhopp tidigare men som i praktiken var debutant och som gjorde en lysande match mot spelare han förut bara sett på tv. Satsningen gav resultat direkt.

Det doftade framtid i Lund igår, visst gjorde det. Ett herrlag tog ytterligare ett minikliv mot EM, ett damlag satte upp höga målsättningar inför det EM de startar på tisdag. Och framtiden ser äntligen ljus ut.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg