Krönika: Det uteblivna medaljregnet missräkning för Höllvikenboxarna
Publicerad den 29 november 2008 klockan 10:35 av Anja GatuLite förvånande är det att hon inte är argare. Brons, liksom, vad är det? Ett brons, naturligtvis, en VM-medalj och det är alltid stort. Men hur mycket är det egentligen värt för den som tävlar i en relativt liten sport och tidigare tagit VM-silver? Brons för den som siktar mot toppen borde inte vara annat än en jättebesvikelse.
Ända sedan Klara Svensson för två år sedan utklassades i VM-finalen mot indiskan Jenny R Lalranlian har fokus bara varit inställt på en sak: revansch. Att stå överst på pallen. Och gång på gång har hon misslyckats. Av Höllvikens stoltheter som hade kunnat ro hem ett riktigt medaljregn slutade det i något som kan kallas ett halvfiasko. Shipra Nilsson, obesegrad under året, åkte ut i första matchen. Och Klara Svensson lyckades inte lyfta sig den där ytterligare nivån jämfört med tidigare mästerskap.
Boxning är en sport som hela tiden växer bland världens kvinnor och i år slog världsmästerskapet nya rekord med 237 deltagare från 44 länder. Eftersom idrottsutövning bland kvinnor och jämställdhet i övrigt ofta går hand i hand har Sverige legat i framkant i sporten men det positiva i den ökade spridningen leder till en ökad konkurrens. Tufft kortsiktigt – men nödvändigt om sporten ska kunna vinna respekt på sikt. Konkurrens är enda vägen till utveckling.
Och det är just den knappa globala utbredningen som varit argumentet för motståndarna till att damboxningen ska in på OS-programmet. Det enda som varit accepterat att uttala, i alla fall. Sen går det alltid att lukta sig till unkna föreställningar om vad kvinnor bör och inte bör ägna sig åt.
Samtidigt innebär OS-status alltid ett enormt lyft för en sport. I samma stund som IOK beslutar att inför damboxning kommer gigantiska satsningar att sättas igång i de länder som ser OS som sin stora möjlighet till nationell propaganda. Och inte bara de. Även de svenska boxarna kommer få det betydligt bättre med hjälp av SOK:s stödpengar. Det är de små sporterna utan stora sponsorer som är mest beroende av de bidragen. I januari kommer beskedet som väntas bli att tillåta även kvinnor att tävla i boxning, kanske redan i London 2012.
Apropå att lukta sig till unkna föreställningar: Varje gång vi skriver något om boxning på redaktionen uppstår samma reaktioner. Det är bara att gå in på nätet och läsa kommentarerna till Klara Svenssons seger i onsdags. Kort sammanfattat går det ut på att boxning är en dålig sport som slår ut hjärnorna på sina utövare och bara det faktum att vi skriver om boxarna innebär att vi romantiserar något som leder till hjärndöd.
Speciellt upprörda brukar vissa mailskrivare vara eftersom de som figurerar i Sydsvenskan är antingen tjejer eller killar med så kallad invandrarbakgrund. Underförstått: hur kan vi med gott samvete vara med och vilseleda så svaga individer, som inte vet bättre själva?
Varför gör de inte som de blonda medelklasskillarna och spelar ishockey? Den frågan ställer de inte. För det skulle i så fall bli svårt att få ihop resonemanget. Alla sporter innebär olika typer av skaderisker och det är helt klart inte nyttigt att få smällar mot huvudet. Det tror jag inte någon som boxas tycker. Däremot tar boxningen ansvar för sina utövare på ett helt annat sätt än många andra idrotter gör, genom återkommande tester för att ha möjlighet att stänga av dem som ligger i riskzonen för allvarliga skador.
Jag skulle vilja se ishockeyn med sina hårda tacklingar och mer eller mindre legitimerade slagsmål införa ett liknande system. Hur många hockeyspelare skulle få fortsätta utöva sin sport då?
