Om jag minns rätt (ingen garanti) dröjde det innan Elangas namn publicerades. Varför? Vad är skillnaden?

Tidningen hade då en annan chefredaktör och ansvarig utgivare, som gjorde en annan bedömning.

Var går gränsen? Om han hade gripits hemma? hemma hos en lagkamrat? hemma hos föräldrarna? på väg till träningen? på stan? på väg från träningen? på väg från landet? Sturup? Kastrup? O.s.v. Vidare om nu SDS agerar som man gör – Hur tänker era “kollegor”? …som inte publicerar namn och nummer? Kan man så att säga göra vilket som? Då spelar det ingen roll för er publicister men det gör det för spelaren!

Nuvarande chefredaktör och ansvarig utgivare Daniel Sandström svarar:

Gränsen är naturligtvis svår att dra – eftersom verkligheten är komplexare än regelverket. Varje fall är tämligen unikt, vilket också kan göra det svårare för allmänheten att förstå hur vi resonerar.

I det här fallet: Att han greps på träning och att det fick omedelbara konsekvenser för klubben var en faktor för att publicera namnet, men inte enbart, skulle vi skriva om vilken klubb det rörde sig om var vi tvungna att berätta vem det var – annars hade andra i laget misstänkliggjorts.

I andra tidningar talades det bara om allsvensk spelare i Skåne, men då är det nästan omöjligt att förstå vad som hänt. I det här fallet var det bättre att vara exakt och korrekt, än abstrakt och svepande. Det senare leder ofta till spekulationer och dålig journalistik.

Det var leendet som var roligast att se. Henrik Larsson var sådär som han så sällan är nuförtiden, så glad att han hade svårt att hålla tillbaka ett skratt som bara ville bubbla upp ur honom, ut ur honom. Minns ni hur han var i tv-studion efter Anders Svenssons frisparksmål på Argentina så vet ni exakt vilken typ av skratt jag menar.

Nu hade han inte spelat oavgjort mot Argentina i ett fotbolls-VM. Han hade vunnit på sudden death mot Jönköping i den svenska superligans bottenskikt. I innebandy. Och han kunde inte sluta le.

Det går att kalla det här äventyret för många olika saker. PR-kupp från FC Helsingborg, ett bevis för vilken låg nivå den svenska innebandyn håller. Det finns korn av sanning i båda påståendena, men viktigast av allt: Henrik Larsson tycker att det här är förbannat roligt.
Läs vidare »

Helsingborg, ja. Den nya tidens Henkefeber är här, nu sitter vi i en innebandyhall och ser FC Helsingborg ligga under med 1-4 mot Jönköping. Vet inte hur många vi är här, det är inte riktigt fullsatt, men jag tror nog inte det finns någon härinne som inte vill se honom på plan. Henrik Larsson. Spelar innebandy. Lite galet är det.

I souvenirshopen säljer de tre sorters tröjor en dag som denna.

Nu börjar andra perioden! Henke startar!

Carl ställer en intressant fråga i en kommentarstråd:

Hej! Hur tänker Sydsvenskan när man publicerar namnet på den allsvenska spelare som är misstänkt för sex- och våldsbrott? Är man inte oskydlig tills man är dömd? Har inte sett någon annan i landet gå ut med namnet.

Chefredaktör och ansvarig utgivare Daniel Sandström svarar:

Sydsvenskan följer de pressetiska reglerna och där står: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Alltså väger vi skadan som en publicering kan medföra mot det uppenbara allmänintresset. När en känd fotbollsspelare grips på allmän plats inför en träning får det konsekvenser för klubben och självfallet har det ett allmänintresse för de intresserade, allsvenska fotbollsspelare är offentliga personer, högt avlönade och föredöme för många, och får finna sig i att bli omskrivna också när det går dåligt.

Detta är dock inte i sig skäl för att namnge den misstänkte. Men eftersom det är rätt få spelare i ett fotbollslag skulle en anonymisering omedelbart misstänkliggöra någon annan i laget, det skulle ofrånkomligen skada andra. Därför namnger vi.

Sydsvenskan tar givetvis inte ställning i skuldfrågan, vi är ingen domstol, utan har till uppgift att ge allmänheten korrekta nyheter. Vår hållning är att det i detta fallet är bättre att vara exakt än att anonymisera då andra kan fara illa.

Jag tog G i ett stadigt grepp under armen och vi styrde våra steg mot havet; solen lyste ju trots allt och marken var lätt pudrad av snö. Klockan var 14.13 och vi hade inte hunnit längre än till Triangeln när tanken plötsligt slog ner i mig. Jag var inte alls ledig den här lördagen, jag skulle till radion och snacka sport. 15.00 förväntades jag stå utanför portarna på Baltzarsgatan. Så det blev en snabbmacka på Bruno istället, och Paul Zyra fick ta emot en andfådd Anja, några minuter sen.

Alf Westerberg, Kristiina Pekkola och jag diskuterade sedan allt från Charlotte Kallas mentala träning som tolvåring till huruvida elva Frida Östberg skulle slå elva Marta, allt finns att höra här.

G fick gå hem och tvätta istället för att gå till havet, så jag gick hem till honom efter radion och eftersom min cykel frös fast utanför K i fredags och vi hade jättemycket att bära åkte vi taxi hem till mig. Chaffisen spelade best of Destiny´s Child och till min stora lycka fick jag i baksätet höra den snyggaste din mamma-dissen någonsin: ”You know I’m not gonna diss you on the Internet/Cause my momma told me better than that”. Jag älskar den.

Nu luktar mitt hem vitlök för igår jag lagade en fantastisk pizza som var indränkt i vitlök och olivolja. Solen skiner även idag och jag ska till Konsthallen för att äta. Och sen ska jag se Henrik Larsson spela innebandy.

Han var galans kung, Zlatan Ibrahimovic. Men det var inte de tre guldbollarna som gladde mest. Det var att han är tillbaka nu. Zlatan, välkommen tillbaka. Som vi har saknat dig.

Jag tyckte också att han verkade rätt störig i början. Det var innan jag hade sett någon intervju med honom i tv och bara läst tryckta intervjuer. Ironi går inte alltid fram i text och det var lätt att missuppfatta en kille som verkade ha ett oändligt sinne för humor och ironi, som alltid brände av ett jätteleende i slutet av det han precis sagt på största allvar.

Han försvann sedan, han ersattes av en astrist typ som visserligen fortfarande var gudomlig på fotbollsplanen men som hade ett ordförråd endast innehållande klyschor och ett ansiktsuttryck som aldrig var annat än extremt uttråkat.

Därför var det så fint att se honom efter fotbollsgalan i måndags. Kanske har vi hittat tillbaka till varandra igen, Zlatan och medierna, efter några år av ständiga fnurror på tråden. Jag hoppas så att det är så.
Läs vidare »

Och så en sak till: GRATTIS till Sydsvenskan, till alla läsare och till Johan Wessman, Jens Mikkelsen och Karen Söderberg! Att kamma hem två av fyra Stora Journalistpriser är tungt.

Jag gillar ändå Percy Nilssons galghumor. Den är underbar. Men skämt åsido: mitt magonda fortsätter. Malmö arena säljer ut sig själv just nu – men Redhawks tar inte direkt tillfället i akt att övertyga om att även ishockeyn är värd entrébiljetten. Och nu ska det handlas nytt.

Arrgh! Jag hatar det! Hatar såna fel som idag! Klart jag vet att MFF blev sexa – hade jag inte vetat hade det varit extremt enkelt att kolla upp. Det tar fokus från hela poängen och är ingenting annat än slarv slarv och åter slarv. Eller såhär: anledningen till att såna här fel kommer till är någon slags tunnelseende som lätt uppstår i författandet av krönikor, jag har svårt att förklara det men det handlar om att man kommer igång och skriver och skriver och är så fokuserad på själva resonemanget att detaljerna liksom bara slinker med. Och då blir det fel ibland.

Det är förödande för trovärdigheten, jag vet. Det är därför det stör mig så mycket.

Och nu snöar det. Helvete. Aja, då slipper jag gå ut idag i alla fall. Fortfarande snor. Fortfarande ingen konjak hemma.

Det finns en slags spelartyp som är ganska ovanlig i allsvensk fotboll, förutom möjligtvis i Småland. Det är de spelarna som är sina klubbar trogna, som känner mer för tröjan än för plånboken och berömmelsen. Naturligtvis är inte sådana egenskaper det enda som ska vägas in när en förening skriver nya kontrakt. Men att helt nonchalera det är bara ytterligare ett bevis på det som ständigt återkommer i snacket om vad som inte fungerar i Malmö FF: en märklig syn på ledarskap.

Även om MFF till sist slutade sexa i årets allsvenska var det inte året då supportrarna jublade och spelarna bjöd på propagandafotboll. Från flera håll har kritiken kommit – vad som har saknats på planen har varit riktiga ledartyper. Sådana med rutin som vet vad de ska säga när lagkamraterna börjar sloka med öronen.

Anders Andersson är precis den ledartyp som laget behöver. Att satsa ungt och nytt är en balansgång där det gäller att väga upp den bristande rutinen med spelare som bär på erfarenhet och en typ av kunskap som inte kan värderas eller mätas i fystester. Roland Nilsson tror på ungdomen och det är lovvärt. Men att förkasta vikten av rutin på det sätt han gör när han väljer att inte förlänga med Anders Andersson tyder på ett ledarskap som inte mognat tillräckligt.
Läs vidare »