Snor. Det har varit min dag. Nyponsoppa och apelsin/jordgubbsjuice, och resterna av fiskgratängen jag lagade häromdagen. Stannade hemma och jobbade istället för att gå till jobbet som en levande smitthärd, Engman skickade sitt bästa förkylningstips: varm choklad med konjak. Jag har ingen konjak hemma. Men en gullig tant jag känner tipsade om sin bästa Xantédrink – den är med varm choklad. Och den har jag längtat efter idag. Xanté är alltså päronkonjak och det hade suttit fint.

Jag har långkjol och kofta och benvärmare för det är lite kallt. Jag är bara 26 men crazy kulturkvinnan i mig kallar redan.

Päronkonjak. Jaja.

Trots snoret har jag skrivit två krönikor idag, den till imorgon om MFF:s märkliga och lite sorgliga beslut att kicka Anders Andersson och sedan lördagskrönikan.

Det är omöjligt att komma runt honom. Det går inte att sammanfatta landslagsåret 2008 utan att nämna Daniel Andersson. Ingen annan spelare är så talande för året som gått.

2008 var året när förbundskaptenerna konstaterade att den svenska journalistkåren har åldersnoja och bestämt markerade att de minsann inte hade det genom att satsa på Daniel Andersson, 31. Han vi trodde gjort sitt i landslaget utöver januariturnéerna. Jag säger inte att de gjorde fel – Daniel Andersson gjorde ett stabilt EM. Jag säger bara att det är symptomatiskt för ett svenskt landslagsår som inte riktigt blev så bra som vi önskade att Daniel Andersson är ett av de stora utropstecknen.
Läs vidare »

Jag anade nog att kritiken skulle komma. Den mot vårt val av Frida Östberg. Att ställa olika fotbollsspelares kvaliteter mot varandra är ett vanskligt uppdrag och inte på något sätt lätt. Men en sak är viktig att poängtera: Diamantbollen är INTE ett pris för lång och trogen tjänst, vilket kritikerna hävdar.

De flesta som kritiserar utnämningen hade hellre velat se Lotta Schelin. Till dem säger jag: Diamantbollen är ett pris till Sveriges bästa spelare under 2008. Inte till en spelare som varit bra någon månad. Den som följt Lotta Schelin under hela året vet att hon var lysande på Cypernlägret i februari men skadade sig sedan och var borta i flera månader. Spelade fem allsvenska matcher varav hon byttes ut fyra. Noll mål. Sen dröjde det ett tag innan hon hittade formen och visst var hon en av de tongivande spelarna i OS (då Östberg gjorde en Mellberg och tappade huvudet fullständigt mot Kina, det ska ingen hymla med). Men sett till hela säsongen – nej, då skulle jag aldrig säga att hon har varit Sveriges bästa fotbollsspelare. Hon är en i grunden oerhört skicklig spelare men har inte varit i form under 2008. Tyvärr.

Sen är det häftigt att hon blivit utlandsproffs men om vi tycker att allsvenskan är ojämn är det ingenting mot den franska ligan. Att hon har målkalas i varje match i Lyon säger med andra ord inte så jättemycket.

Lotta Schelin är ett namn som alltid är lätt att dra till med för den som inte har någon koll på damfotboll, verkar det som. Vissa skulle vilja se henne ta emot priset varje år, som om hon vore lika överlägsen som Zlatan Ibrahimovic. Hade hon varit åtminstone i närheten av Martas nivå hade vi kunnat snacka. Men det är hon inte.

Någon nämnde Victoria Svensson och hon är i min ranking betydligt närmare priset än Schelin. Hon har precis som Frida Östberg hållit en jämn och hög nivå och dessutom, precis som Östberg, varit oerhört viktig för de lag hon representerat. Både Djurgården och landslaget. Och det är inte lätt att ställa spelare mot varandra, att jämföra Vickans och Östbergs kvaliteter – de är ju verkligen fundamentalt olika. Men man måste välja en, och den här gången blev det Frida Östberg.

Och visst är det ändå en intressant diskussion? Att diskutera hur olika fotbollsegenskaper värderas. Fråga André Jeglertz vem som är Umeås viktigaste spelare. Jag tror inte Frida Östberg kommer långt efter Marta. Och även i landslaget är hon en nyckelspelare även om hon, som sagt, ibland vill så mycket att det går överstyr.

PS: Med tanke på hur Victoria Svenssons säsong sett ut hade det inte varit någon högoddsare om hon fått Diamantbollen – och då hade vi haft två spelare med tre guldbollar respektive diamantbollar igår. Ingen nämnde detta på förhand. Apropå hur dålig kollen på damfotbollen är.

Det finns en spelartyp vi hatar att älska. Vi älskar dem för att de vinner matcherna åt oss. Vi hatar att vi älskar dem för att de inte gör det tillräckligt snyggt. Och för att vi verkar bära på en form av kollektivt dåligt självförtroende.

Många svenskar ägnar sig åt att odla en oerhört märklig form av dåligt självförtroende. ”Det var en osvensk stämning”, brukar det låta när något varit extra roligt och uppsluppet. ”Svensk” är i det fallet synonymt med något lutheranskt och trist, en samling typer som inte klarar av att släppa loss. Oavsett hur många svenskar som deltog i den ”osvenska stämningen”.

Likadant säger vi gärna att någon har en ”osvensk spelstil” när en fotbollsspelare är teknisk och spelar en särskilt underhållande fotboll. De andra, de som jobbar hårt och utför skitgörat, de är de lutheranska svenskarna. Trista typer. Sådana vi älskar i hemlighet, och skäms lite för det.

Frida Östberg och Zlatan Ibrahimovic. Två spelartyper så olika varandra som det någonsin kan bli. Samtidigt lika viktiga för att det som är ett fotbollslag ska fungera och på det sättet personifierar de det underbara med fotbollen: alla typer är viktiga. Alla behövs. Frågan är bara om vi har varit tillräckligt bra på att erkänna det.
Läs vidare »

Några korta reflektioner från galan:

Vad skrattade Andreas Isaksson så våldsamt åt när priset till Årets målvakt delades ut? (Och det gick inte till honom, nej.)

Måste vara väldigt märkligt att som Pelé åka land och rike runt och motta människors hyllningar, att besöka ett lands nationella gala och bli en huvudperson på det sätt han blev idag. Men fantastiskt naturligtvis, att ha gjort något som påverkar människor för så lång tid. Det räckte med att titta på vilka blickar spelare som Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson sände honom.

TV4 missade Frida Östberg när de radade upp vilka spelare som nu lämnat landslaget.

Och juryn missade att nominera henne till årets back. Vilket på sitt sätt bekräftar det jag byggde mitt resonemang i krönikan på. Det är en intressant diskussion, detta, vad som gör en bra fotbollsspelare.

Dessutom har den juryn gjort sina misstag förr. Minns Marta.

Vilka applåder Ara Abrahamian fick! Svenska folket står på hans sida, troget. Dessutom lyckades han vara rolig, det är en konst.

Aldrig hade jag anat att Lars-Åke Lagrell besatt såna skådespelartalanger. Säga vad man vill om inslagen – han bjöd på sig själv.

Pia Sundhage är verkligen så rasande trevlig som man kan tro. Det var stort att gå in tillsammans med henne. Inte just för att hon är trevlig, mer för den legendar hon är.

Och så är jag sur för att min fina topp pajade under kvällens gång. Skitsur. Den var trots allt rätt dyr… Men jag tror det såg okej ut ändå.

Nu måste jag sova. Ingen efterfest på Undici för mig (Hur har det förresten gått med deras tillstånd? För jag har svårt att se att Brolin bjuder hela fotbollseliten på folköl.), tåget går 07.20 imorgon. Då ska jag till Malmö Arena och snacka framtidsvisioner med Malmö Stads tusen chefer. OBS ingen överdrift. De är verkligen tusen.

Så typiskt att jag slant när jag skulle skriva om att supportrar ofta är omedvetna om att de har ganska stor makt. VD:n kan inte avsätta MFF:s ordförande. Det kan enbart medlemmarna göra.

Det var Magnus Öhrman från Djurgårdens supporterförening Järnkaminerna som sa det bäst. Han sa: ”Vi är alla både en del av problemet och lösningen”.

Öhrman pratade om fotbollssupportrar och det var i ett klassrum i Fryshuset i Stockholm i tisdags samtidigt som kaoset var fullständigt i AIK med presskonferenser som stormades av uppretade supportrar. Det var två dagar innan Västerås tränare Johan Tornberg avgick efter att ha blivit hotad av människor som håller på laget han tränar i hockey.

Oftast ses de mest som problem, de här typerna vi för enkelhetens skull kallar supportrar. Nu gör de anspråk på att vara lösningen – och de gör det på ett övertygande sätt.
Läs vidare »

Jag fick finaste läsarmailet igår. Det var från en man som utsatts av oprovocerat våld av en annan man när han var full, och nu undrade han hur jag fick tillbaka min styrka efter överfallet. Han skrev så fint om hur det kändes att läsa vad jag skriver, och tyckte att jag har blivit vassare och bättre sedan händelsen på Mallorca.

De värmde, de orden. Och jag tänkte på den tiden då jag trodde att min hjärna var borta för alltid. Att jag inte skulle kunna skriva igen, att jag aldrig skulle bli smart igen. Den var inte borta. Allt som var jag innan överfallet var kvar. Ingen kan ta det ifrån mig, ingen kan slå sönder det som är jag. Jag efter överfallet är samma som innan, men med ett tillägg. Ett sår som sakta läker, en sorg jag alltid kommer bära med mig. Jag är lite mer komplett som människa för varje erfarenhet gör mig rikare.

När jag var i Stockholm i tisdags passade Anna och jag på att gå på litteraturseminarium också för att debattera lite med Katrine Kielos som i sin bok ”Våldtäkt och romantik” på många sätt hävdar motsatsen. Hon skriver bland annat om läkeprocessen hos våldtäktsoffret (hon vägrar konstant kalla den våldtagna för något annat än offer):

”Hon måste skapa en ny person och inte försöka återskapa det hon var innan övergreppet. Vad hon än var är oåterkallerligen dött, försöker hon gräva upp det från platsen där det sover finner hon bara förruttnelse. Hon måste inte bara skriva om slutet på sin saga, utan hela berättelsen.”

Jag är inget offer, jag är en vinnare. Jag överlevde både själva överfallet och alla de sår övergreppet rev i mig. Jag vet inte om Kielos ens anar vilken stark jävla segerkänsla jag kan känna vissa dagar när jag tittar tillbaka och jämför situationen när den var som värst med hur den är idag?

Jag frågade henne något liknande i tisdags, om hon hade funderat på att istället för att bara beskriva hur hemskt det är att genomlida en våldtäkt och därigenom återskapa gamla offerbilder även berätta om överlevarkänslan som jag tror att många bär på och som är en viktig del av terapin. Hon fnös som svar, och sa: ”Jag har ju en happy ending i min bok, om det är det du menar.”

Ja, hur är ett lyckligt slut i Katrine Kielos värld? Kanske som hon beskriver det i det näst sista kapitlet ”När våldtäkt går över”:

”En dag vaknade jag och det var borta. Himlen skälvde inte och jorden rämnade inte ens en gnutta. Ingen stor insikt slog ned i mig från ovan. Inte ens den där ljumma pirrigheten av att: Nu börjar sommarlovet. Det var bara över.”

Gång på gång frågar jag mig: hur kan en redaktör med självrespekt och ett förlag som Modernista kunnat släppa igenom en så usel bok? Kanske på grund av det som Kielos själv konstaterar i början: ingen är för våldtäkt. Därför kan tydligen vilken skit som helst på temat ges ut.

Jag har varit på Amnesty och pratat om vad jag upplevde i Kina inför en liten och intresserad samling människor. På mitt köksbord ligger nu Amnesty International Report 2008 och Bangs Dagbok från Berlinolympiaden.

Skriver lördagskrönika om intrycken från i tisdags när jag var i Stockholm och bland annat besökte en hearing med Stockholmslagens (fotboll) supporterklubbar som dragit igång ett samarbete de kallar Rädda Svensk Fotboll””. Ett väldigt intressant samarbete, som slutligen ska inkludera hela landet, om jag förstått saken rätt.

I övrigt? Tog en sväng bland stånden på Möllevångstorget och kom hem med rödbetor, mangold, jordärtskockor och en vit amaryllis. Hösten är bara så trist som vi gör den till.

Dessutom: jag ska inte alls ha den där klänningen jag hade tänkt på Fotbollsgalan på måndag. Naturligtvis lyckades jag SE en fantastiskt fin topp som jag naturligtvis var tvungen att PROVA och när den satt perfekt var jag tvungen att KÖPA den. Och när jag hade toppen var jag tvungen att ha en kjol och den syr nu Linnéa åt mig. Tur man har begåvade vänner.

Och så lyssnar jag på Hello Saferides nya skiva. Jag gillar henne.

Det kändes som om vi stod mitt i en journalfilm från femtiotalet. Jag var inte med på den tiden, då landet byggdes upp på ett helt nytt sätt, när framtidstron efter årtionden av krig och depression var på topp och Funkissverige blev själva symbolen för tidsandan. Men jag har sett det på film. Jag har sett de glada människorna gå omkring med stora ögon och förundras över fantastiska byggnadsverk.

Så kändes det i Malmö arena igår. Vi var alla uppsluppna och storögda. Vi kunde inte sitta still i pauserna, vi gick varv efter varv, åt popcorn ur gigantiska kartonger och kikade nyfiket på barerna och jaktsalongerna i Percys Restaurang, vi kände oss som små barn för i det här sammanhanget var vi alla barn, åtminstone i bemärkelsen att vi upplevde något vi aldrig varit med om förr.

Killen framför mig utbrast spontant ”är det här verkligen en hockeyarena?” och jag förstår honom. Det är lätt att bli yr i Malmö arena och det är inte bara för att trapporna är många och en smula förvirrande – det är framförallt för att det här är en arena av ett slag Sverige inte har sett maken till.

De som har sett NHL-hockey säger att Malmö Arena är som arenorna i USA eller till och med bättre, jag nöjer mig med att konstatera att jag aldrig sett något liknande i Sverige.
Läs vidare »