Vilar det en förbannelse över Malmö Arena? Visserligen spelade ju Redhawks bra i premiärmatchen mot Leksand, men sedan dess har ju laget rasat. Och dagens match med Tre Kronor var ingen rolig tillställning, sedd ur svensk synvinkel. Trubbigt framåt, vidöppet bakåt. Speciellt andrafemman med gamla Redhawks-spelarna Mika Hannula och David Petrasek var skakig. Förbannelse, som sagt.

Svenell på Skånskan tror att om vi bara får hit Indien som motståndare kan vi nog bryta förbannelsen. Låter inte omöjligt.

Mest underhållande var något som kallas kisscam, kameran zoomar in potentiella par i publiken och uppmanar dem att pussas på jumbotronen. Alla reagerar olika, vissa blir överlyckliga, andra får panik, de flesta blir lite gulligt förlägna. Jobbigt bara för alla dem som går på hockey tillsammans utan att vara ett par, TROTS att de är man och kvinna. Män och kvinnor kan ju faktiskt vara kompisar. En gång vardera hittade kameran dessutom ett manligt par och ett kvinnligt par, där männen reagerade med att ställa sig upp och bröla (varpå publiken först skrattade åt det tokiga i att kameran hittade två killar! och sedan buade när de vägrade pussas) och kvinnorna fnissade lite förtjust och gav varandra en puss på munnen.

Nu ska vi se om jag hittar hem i mörkret.

Någonstans visste jag alltid att jag hade rätt när jag levde mitt liv med cykel i kombination med taxi. Innan hockeyn skulle jag till Malmö Högskola och föreläsa för idrottsvetarna där, ”en bra lektion för mig” tänkte jag; jag inser att det gäller att köra så mycket som möjligt nu för att utvecklas ytterligare några nivåer.

Jag möttes av en lapp på vindrutan. Naturligtvis. P-böter dag tre med körkort. Parkering i t-korsning, ajabaja. Men nu vet jag hur en t-korsning ser ut, lite väl dyr lektion bara.

Sen var det bara att börja tråckla sig fram genom stan. Fram kom jag, studenterna var intresserade och lyssnade uppmärksamt, jag pratade och pratade, vägen tillbaka hem gick genom rusningens Malmö och det tog väl femtiofem minuter att ta sig sträckan som jag cyklar på max tjugo. Fickparkering (som jag är grym på), slänga i mig mat, in i bilen igen, Trelleborgsvägen ut ur stan och plötsligt stod jag på Svågertorps parkering och visste varken ut eller in. Fram med datorn för att kolla karta, klockan tickade mot matchstart, jag tog fel väg igen och var på väg mot Vellinge innan jag lyckades komma av motorvägen och vända. Köer vid infarten till Malmö Arena, fullsmockade parkeringar, naturligtvis inga pressparkeringar, svärande Anja.

Och nu är matchen slut och bilen står långt ut åt helvete på en snålblåsande Hyllievång. Förhoppningsvis utan lapp på rutan. Jag har ju trots allt betalt dyra parkeringsavgifter för den.

Som sagt: jag förstår precis varför cykel i kombination trots allt är ett rätt bra alternativ.

Det blev inte tredje gången gillt för Jan Brink – men det var nära. Målet, som ända sedan tiondeplatsen i Aten varit medalj, var närmare än det först verkade. Exakt hur nära det var visade sig först några veckor senare. Då fälldes det amerikanska laget för doping och fråntogs sin fjärdeplats. Frågan om hur det hade gått om inte en av domarna vält en stol när Tinne Vilhelmson-Silfvén hälsade på domarna kommer naturligtvis aldrig att bli besvarad. Men Sverige var väldigt nära en lagmedalj i dressyr.
I november blev Jan Brink historisk – ingen annan har tagit sju SM-guld med samma häst.

Fler OS blir det inte och det som saknas är fortfarande OS-medaljen. Men trots att han aldrig nådde ända fram kommer Jan Brink och hans Briar bli ihågkomna som ett av Sveriges mest framgångsrika ekipage. Inte minst för 2008.

Måstematch för Redhawks ikväll. Förlust mot AIK och det ser väldigt mörkt ut inför framtiden. Bobo Simensen lär i så fall inte sitta kvar länge till, men frågan är om Redhawks har råd med dubbla tränarlöner just nu. Å andra sidan – har Redhawks råd att ligga kvar i samma tabelläge?

Insatsen i OS var inte mycket att hurra över – när inte det inledande simningsmomentet, Lisa Nordéns sämsta gren, inte gick bra var det försent att vara ens i närheten av pallplatserna, trots en stark upphämtning under de två avslutande grenarna.

För att Lisa Nordén ska klättra på såväl ranking som bland Skånebragdskandidaterna krävs en ordentlig utveckling i simningen. Så länge den är så osäker som nu är varje tävling något av ett lotteri. Men en bra bit på vägen har hon kommit. Värdscupsresultaten och EM-bronset talar för sig – Lisa Nordén har redan potential att vara på en hög internationell nivå. Utmaningen blir att stabilisera sig där. Men det är fyra år till nästa OS då Lisa Nordén inte är mer än 28 år gammal. Fyra år att simma snabbare och utveckla löpning och cykling ännu mer.

Mitt i sin utläggning om att jag eventuellt kunde växla ner tidigare innan jag ska svänga avbröt han sig själv och sa:

– Men se inte så chockad ut! Varför gör du det?

Jag stammade fram något om att jag varit nervös. Jag VAR ju chockad. Trots att det finns så många människor med körkort här på jorden kunde jag liksom inte tänka mig att det skulle gå att faktiskt lyckas på en uppkörning. Men det gjorde det alltså, och inspektören på Vägverket hade precis berättat att jag var en av dem. Idag har jag kört Ärtan själv till jobbet, och alla har svurit över den knallgröna Golfen som tagit upp en av Sportens parkeringsplatser.

Den senaste tiden har jag insett att jag betett mig exakt som en elitidrottare. Gått omkring och sagt ”jag vet vad jag har kapacitet till, det gäller att få ur sig allt vid exakt rätt tillfälle”. Planerat de sista veckorna, dagarna, timmarna före uppkörningen för att allt skulle vara perfekt. Förberett mig mentalt inför olika situationer och fyllt mig med positiv energi: jag kan ju köra bil. Nu får jag göra det också. Och det är helt enkelt så jävla skönt.

Det var ett svältfött folk som följde Rolf-Göran Bengtsson i hoppfinalen i Hongkong. Svältfött efter två veckor av ständiga besvikelser, ett och annat silver men ingen fullträff. Det varnades för tyfoner när det var dags för Bengtsson, regnet drog in över Hongkong, fyra ekipage fälldes för dopning men Bengtsson var kvar, regnet förstörde banan men Ninja la Silla tog sig över hinder efter hinder, ända fram till det allra sista i omhoppningen.

Då föll allt, hinder och förhoppningar, det svenska guldet som plötsligt hade känts så nära föll det med och vi var tillbaka i känslan av att det liksom bara inte går. Inte hela vägen.

När väl den känslan hade lagt sig och det gick att med distans se Rolf-Göran Bengtssons prestation enskild och vad den verkligen var blev det både lättare och roligare. OS-silver är stort.

Min pappa mailade nyss och skrev typ ”Zlatan igår – vilka mål, fantastiskt”. Ja. Jag har gått omkring och tänkt på det hela dagen och funderat på vad jag ska skriva men kommer egentligen inte särskilt mycket längre än så.

Zlatan igår. Vilka mål. Fantastiskt.

Vi har julstämning här. Martin (han har bara jobbat åt oss i två veckor) försökte dra igång Jussi Björling men fick snabbt sätta på sig hörlurarna och lyssna själv. På den här redaktionen lyssnar vi bara på en jullåt: Jimmy Nordin. Skulle vilja dela med mig men den finns varken på Youtube, Myspace eller Spotify, där det sägs att ”allt” finns. Minns att jag har försökt köpa den direkt från Jimmy Nordins hemsida någon gång men det gick inte. Och nu verkar han helt ha tagit bort musiken från den. Kan ingen hjälpa mig med en länk?

TT:s årliga julgodiskorg har kommit också. Under stort jubel anlände den, och nu sitter vi och smaskar på karameller i väntan på kvällen. Då ska vi äta julbord.

Jag var hos tandläkaren imorse, har fortfarande 26 år gammal aldrig haft ett hål så jag får äta hur mycket godis jag vill haha.

Jag rimmar också, precis som förra året. Vem vill ni ge en julklapp?

Jag tänkte kolla in Pelle Käll-effekten. Satte mig i bilen, åkte till Trelleborg. Men det var svårt att säga något om Pelle Käll-effekten. Han var inte där. Han var i Kungälv och även om H65:s match slutade en stund innan H43:s match började hade det varit omöjligt att hinna coacha båda.

För ett lag som gör anspråk på att vara ett elitlag är det hela absurt. Det luktar panik och desperation lång väg om H43, det har det gjort länge. Enligt spelarna var det deras bristande förtroende för Ola Månsson som tvingade fram en snabb lösning på tränarfrågan. Och visst, jag kan förstå att det är svårt för den tränare som en gång tappat spelarnas förtroende. Men det är en oerhörd brist på professionalitet från spelarnas sida att inte klara av att bita ihop och följa den ledare som tills vidare gäller, tills styrelsen hittat en ersättare. Hade de klarat av att ta sig samman hade inte den här märkliga situationen behövt forceras fram.
Läs vidare »