Jag vet fortfarande inte vem det är som skriver manuset till filmen om Malmö Redhawks, men personen som gör det gör det bra. Det lag som idag stod på isen i Arenan var ett helt annat än det jag tidigare sett. Det var spelare fyllda av glöd och revanschlusta, energi och vilja att vinna. Det var ett lag som ville visa världen att de fortfarande var att räkna med. Det finns många som älskar att räkna ut Malmö Redhawks, och äntligen gjorde de något som fick alla dem att hålla käften en stund.

Jag har också räknat ut dem, flera gånger om, och det finns ingenting jag tycker bättre om än att få det uppkört i ansiktet att jag hade fel. Inte när det går till på det här sättet.

Historien om Malmö Redhawks skriver sig vidare. Hur den slutar har vi ingen aning om – men den är definitivt inte över.

Jag är nyfiken på hur Malmö som stad hanterar den här situationen. Går folk man ur huse för att stötta Redhawks eller har alla gett upp nu? Med tretton minuter kvar till start lutar det åt det senare alternativet. Här är max 2000 personer just nu. Visst, det är en liten stund kvar. Men till och med klackens sektion är ovanligt gles.

Jag vaknar med huvudvärk. Undrar vad de som är inblandade på riktigt gör? Hur de mår när de slår upp ögonen på fredagmorgonen? Några av dem är i Malmö Arena, de värmer inför matchen som ska spelas, trots allt. Det är absurt, men showen måste fortsätta, allsvenskan tar inte stopp, det går inte att trycka på någon pausknapp.

Vad ser jag nu? Jag ser 21 spelare värma, alla av dem kommer inte vara med och spela ikväll. Jag ser inte Carl Söderberg, han är hemma, har sovit dåligt men ska spela mot Huddinge. Jag ser två J20-spelare intervjuas av TV4. Den ene är lagkapten, han har spelat i föreningen sedan han var tre. Nu vet han inte vad som ska hända. Ingen vet.

Peo Larsson håller skenet uppe. Han skrattar, skojar med Göran Karlström och säger att ”självklart vinner vi mot Huddinge”. Han tycker att det är en bra chans för juniorerna att visa upp sig. Jag vet att han inte kan göra mycket annat än att köra vidare, tänker samtidigt att det var han som köpte en spelare så sent som i tisdags.

Och jag tänker på juniorerna, de som ska ”få chansen i a-laget”, jag tänker på hur tunna de är. Det kommer bli så hårt för dem! De kommer att falla. Så fort någon petar på dem, kommer de att falla.

Det vittrar. Ser jag en förening falla sönder framför mig? Är det vad som händer under eftermiddagen, när spelare efter spelare presenterar en ny klubb att spela för?

”Det gäller bara om att klara det till den 30 april,” säger Peo Larsson och försöker låta övertygande. Jag vill se Redhawks klara det ikväll. Jag är inte säker på att de gör ens det. 

Att Malmö Redhawks lever i en drömvärld där laget egentligen är ett elitserielag i tillfällig svacka är ingen nyhet. Men att självbedrägeriet gått så långt att det nu tvingat föreningen allt närmre konkursens brant – det är allvarligare än jag hade anat.

Prognosen pekade alltså på minus arton miljoner – med spel i kvalserien. Minus arton miljoner. I pressmeddelandet Malmö Redhawks skickade ut vid lunchtid på torsdagen var det också väldigt tydligt att budgeten utgått från att Redhawks skulle upp i elitserien och dessutom ha höga publiksiffror, och när nu inte någon av de förväntningarna infriats faller allt platt till marken.

Trots att laget misslyckats år efter år med de uppsatta målsättningarna har alltså föreningen fortsatt jobba utifrån sina illusioner. Istället för att låta ekonomin växa med de sportsliga resultaten har Malmö Redhawks gjort tvärtom. Visst är det viktigt med visioner. Men det måste finnas reella möjligheter att uppfylla dem också. Läs vidare »

På förhand kändes det som den mest ointressanta januariturnén på många år, men när slutsignalen ljöd i Oakland tidigt på den svenska torsdagsmorgonen hade den gett flera löften om framtiden – både den som kommer om några år och den som väntar om bara några veckor.

Först och främst: om någon hade tvivlat på huruvida Rasmus Elm en vacker dag blir bofast i landslaget är det lika bra att sluta fundera nu. Han fick ett inhopp mot USA men vände då tillsammans med Alexander Farnerud det svenska spelet och när de båda fick chans från start var det de som glänste mest, tillsammans med Rasmus Bengtsson. De tillhör framtiden, åtminstone Rasmus och Rasmus.

Jag som förälskade mig i Alexander Farnerud när han vinglade runt som 18-åring på Landskrona Ip har alltid hoppats att han någon gång ska växa sig tillräckligt stor för landslagströjan. Mot Mexiko visade han att han nästan är där.

Men det finns en närmare framtid också, den som är här redan om några veckor. Det gäller VM-kval mot Portugal och det handlar om nödlösningar. Läs vidare »

Samma gamla spöke som alltid. Arenaspöket. Skillnaden är att den här gången kan det krossa luftslottet en gång för alla.

Att Malmö Redhawks lever i en drömvärld där laget egentligen är ett elitserielag i tillfällig svacka är ingen nyhet. Men att självbilden skulle vara så falsk att den nu ser ut att tvinga klubben till konkurs – det är ännu allvarligare än jag hade anat. I pressmeddelandet som kom vid lunchtid är det tydligt att budgeten utgått från att Redhawks skulle upp i elitserien – dessutom ha höga publiksiffror – och när nu inte någon av de förväntningarna infriats faller allt platt till marken. Trots att laget misslyckats år efter år med de uppsatta målsättningarna har alltså föreningen fortsatt jobba utifrån sina illusioner. Visst är det viktigt med visioner. Men det måste finnas reella möjligheter att uppfylla dem också.

Percy Nilsson sitter med armarna i kors och tänker inte betala något mer. Det gör han rätt i. Problemet är att han skulle ha gjort det för längesen. I onsdagens Sportnytt satt han och beklagade sig över reglerna i svensk idrott som gör det så mycket svårare att bedriva affärsverksamhet – för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Men allt är inte regelverkets fel. Andra föreningar lyckas trots reglerna. Det är Percy Nilsson som har byggt upp föreningen som den ser ut idag och det är också Percy Nilsson som bär det största ansvaret för vad som nu hänt.

Och hur kunde Malmö Redhawks köpa en ny spelare så sent som i tisdags? Än finns mycket kvar att reda ut i den här härvan. 

Förbannade digitalboxen som plötsligt bara har ettan till fyran, och förbannade leverantören som inte har 24/7-kundsupport. Förbannade dvd-spelaren som bara spårade ur och verkade samarbeta med digitalboxen på något mysko sätt.

Tur att jag är så stenålders att jag har en video OCKSÅ. En med inprogrammeringsmöjligheter. Nu håller vi tummarna, och somnar.

Slagthuset stänger och varför platsar den nyheten på en sportblogg? Jo, när Claes Schmidt beskriver sina problem med berusade gäster och sin syn på var lösningen på det problemet ligger låter han som om han försökte förklara att det inte är fotbollens fel att folk slåss på fotbollsläktarna:

– Varenda gång det är ett bråk här så gör polisen bedömningen att det handlar om berusning. Men hur är det med religionsmotsättningar, med maffian i Malmö, med narkotikahandeln? Det finns ju tusen orsaker till att folk slåss. Jag anser att det är samhället som har problem och det drabbar även oss på Slagthuset.

Och hans kollega Anders Hansson på Chokladfabriken fyller i:

– Det är för mycket problem i Malmö som läggs på oss nattklubbar som om vi vore orsaken. Många går ut bara för att bråka, de söker sig till likasinnade och förstör klubb efter klubb.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Men innan Sverige gör upp med sin alkoholkultur och maskulinitet som går ut på att slåss är det meningslöst att stänga både nattklubbar och fotbollsläktare.

Hade jag varit Ola Toivonen hade jag haft ont i magen just nu. Komma som nyförvärv en vecka innan den tränare som anställt honom säger upp sig – den har vi sett förr.

Eller så klickar det direkt, Toivonen vinner den nye tränarens förtroende direkt och gör succé. Vi får se.