Kallt och jävligt var det, såklart, även om solen tittade fram i andra halvlek och faktiskt värmde lite lite. Och matchen, ja matchen är inte det som är mest intressant i det här läget. Att lägga alltför stor vikt vid hur en match spelas i ett sådant här skede av säsongen är onödigt, snudd på oförskämt mot spelarna.

Men! Det stora utropstecknet! Daniel Larsson! Snabb, väldigt stark i kroppen – mycket spännande nyförvärv. Stor potential.

Ricardo var jag mest nyfiken på att se och han såg ofta lite vilsen ut. Tänkte rätt i förstaskedet, tappade bollen i nästa. När jag pratade med honom efter matchen sa han att hans roll är ganska annorlunda den han är van vid från Brasilien och att det än så länge hämmar honom. Men han har stor potential, han också, speciellt när han lär sig hitta rätt i positionerna. Då blir han dessutom giftig framåt.

Och det var tomt. Inga supportrar. Så tråkigt.

Henrik Larsson, alltså. Ja, vad säger man? Jag tror jag väntar tills det kommer ett definitivt besked. Tills dess tycker jag det är samma parodiska soppa som förut. Sluta tassa på tå nu, kräv ett svar. Åtminstone Henrik Larsson är lagkapten i det svenska landslaget.

Min pappa mailade mig häromdagen, andemeningen var: Lever du? Du har ju inte bloggat på en vecka?

Jag har alltså bytt server för bloggen, fått en ny adress och vidareskickningen från den gamla har inte funkat. Men nu tror jag att alla /gatu har hittat hit va? Den nya adressen är alltså: blogg.sydsvenskan.se/gatu/

Vanligtvis älskar jag de här kalla klara vinterdagarna som det är alldeles för få av i Skåne. Men när jag vet att det är dags för årets första träningsmatch utomhus – då tycker jag inte att det är riktigt lika roligt med minusgrader. Men men. På med gåskopian från Peking (som jag sprättat bort det fula gåsmärket från), tights under jeansen, raggsockor. Trots det: jag kommer frysa. Det är oundvikligt.

Jag pallar inte den här tiden på året. Jag har varit i en förkylningsloop sedan början av december som går ut på att jag går in och ut i förkylningar med bara typ en veckas mellanrum, vilket gör att jag aldrig kommer igång med någon vettig träning som annars är enda sättet att hålla sig någorlunda pigg under de här månaderna. Nu är jag på väg rakt in i en ny. Snuvig, tung i huvudet, hes.

Så, nu har jag klagat klart för idag. Snart drar jag. Imorse läste jag guideboken i en kvart i sängen innan jag gick upp. Funderade på olika stränder längs den där kusten nära den colombianska gränsen där jag snart kommer befinna mig.

Det som är positivt med just den här dagen är att den är ett tecken på att allsvenskan faktiskt börjar igen. Även om det är några kalla månader kvar ännu. Och det ska faktiskt bli väldigt intressant att se Ricardo idag. I övrigt går det knappast att förvänta sig särskilt mycket av MFF:s spel. Tre veckor av försäsongsträning brukar inte ge de lättaste benen direkt.

Börjar det likna handbollsfiasko nu? Nej, det tycker jag inte. Absolut inte. Visst, det är lätt att vinna stort mot svaga lag i förstarundan, börja snacka semifinal och medaljchans för att sen få det alltför tufft i mellanrundan – fråga de svenska damerna – men det innebär inte att ett sådant mästerskap är ett fiasko, även om det är lätt att förväntningarna skruvas upp efter de första matcherna.

Vi får inte glömma vad svensk handboll har bakom sig. Vi får inte glömma att det är två nya förbundskaptener som precis börjat formera och bygga upp sitt lag. Det här är en vandring på väg tillbaka mot toppen, och den kommer ta sin lilla tid. Vad vi såg i Kroatien är att potentialen till en ny storhetstid finns där. Men det tar tid, som sagt, att lägga en stabil grund. Men att döma av vad vi sett av förbundskaptenernas första månader verkar det inte bli något fuskbygge. Undantaget en liten dipp precis före VM har kurvan stadigt pekat uppåt.

Kom till Malmö om två år. Då kan vi börja snacka semifinal på allvar.

Det finns ytterligare en anledning till att köpa Sydsvenskan idag: uppföljningen på mitt reportage om Mårten Svedberg som sätter upp föreställningen ”Fotbollsbögen” men inte ligger ute på nätet. Där märks en del av tafattheten kring att hantera de här frågorna som finns i idrottsvärlden. Sven Sjunnesson från LB07 säger att ”man kan inte skylla allt på oss” och det kan man absolut inte, det var aldrig det jag menade. Som jag sagt så många gånger förr: idrotten är en spegel av samhället. De fenomen som existerar i samhället finns också i idrottsvärlden. Men eftersom idrottsledarna är så nära ungdomarna och dessutom är så viktiga förebilder för dem har de också ett alldeles särskilt ansvar att arbeta med en viss medvetenhet.

Bosse Cronqvist i FC Rosengård hade inte ens tänkt på saken innan vår reporter Filip ringde, trots att han varit tränare i trettio års tid. Det säger en hel del om hur det funkar. Sven Sjunnesson tyckte också att mycket var överdrivet i pjäsen (han såg den tillsammans med 16-18 åringarna i måndags och av alla historier jag har hört från olika killar att döma verkar det vara väldigt olika typer av upplevelser. Det finns säkert lag där allt är frid och fröjd. Men jag har hört lite för många killar (även straighta alltså) säga att de lämnade fotbollen/hockeyn/handbollen/innebandyn för att de inte pallade jargongen. Och där har helt klart idrotten ett problem som inte går att blunda för.

”Vad ska vi göra, fråga personen om han är bög?” frågar Sven Sjunnesson och det viktigaste måste väl vara att skapa en miljö där alla känner sig välkomna och accepterade? Efter föreställningen i klubbstugan i måndags stannade jag kvar och pratade med bland annat Sven, Johan Andersson och Per Gärdsell. De var överens om att det var viktigt att ta tag i frågan men hade få svar om hur de mer konkret ska gå till väga. Mest av allt pratade de om att man numera inte är medlem i LB07 – utan Kompis. Visst kan jag förstå idén, men jag hade hellre sett konkreta handlingsplaner kring hur föreningen ska få alla att känna sig som just kompisar.

Samtidigt ligger LB07 ett steg före många andra. ENDA föreningen som tackade ja till att få ”Fotbollsbögen” spelad för sig. Vilket i och för sig kanske säger mer om övriga föreningar, men ändå. Nu ska Mårten Svedberg komma tillbaka och prata med spelarna som såg pjäsen, och så har en process satts igång.

Hörrni, ni som inte prenumererar på Sydsvenskan! Ge er ut och köp tidningen nu, annars missar ni Kents reportage om sjuttiotalets tenniskonflikter. Mycket bra läsning.

Det här med januariturnén, alltså. Känns den inte ovanligt ointressant?

TT konstaterar att Daniel Andersson, Samuel Holmén och Max von Schlebrügge visade varför de vanligtvis finns med i en landslagstrupp. Och att Rasmus Elm och Alexander Farnerud gjorde pigga inhopp.

Jag ångrar inte att jag gick på 25+25-årsfest istället och äntrade DJ-båset när det blåstes för avspark i USA. Och oj vad vi fick folk att dansa! Popsnörena blev lite sura förstås, tyckte vi skulle spela mer ”hits” vilket vi när vi pressade dem förstod innebar typ Morissey. Jag avfärdade vissa önskemål med ”tyvärr, vet inte vad det är, jag lyssnar bara på P3″. Jag älskar att provocera musiknördar genom att spela lite mer okunnig och ointresserad än jag är. Speciellt när jag spelar skivor för ett fullt dansande golv som uppenbarligen gillar vad de hör.

Om morgondagens Zlatan är homosexuell, kommer han då att spela i det svenska landslaget? Tveksamt, ytterst tveksamt. Antagligen hade han lagt av att spela för längesen.

Kanske missade vi även gårdagens Zlatan, eftersom han tröttnade på jargongen i pojkfotbollen.

Ett antal talanger har genom åren gått svensk idrott förlorad på grund av den kultur som existerar i – framförallt – de manliga omklädningsrummen. Mårten Svedberg slutade för att han tröttnade och hans historia långtifrån den första jag hört.

Snarare är det tvärtom – jag förvånas ofta över att den feministiska rörelsen lägger så stor vikt vid kvinnors situation när så många män så uppenbart lider av könsrollssystemet. Läs vidare »