I mitt nästa liv ska jag bli sjölejon på Galapagos. Jag vet inga djur (eller människor) som ser ut att njuta så mycket av livet som de.

Tills dess är jag rätt nöjd med att vara människa som fått tillbringa en vecka på de märkliga och fantastiskt vackra öarna, som nu sitter i ett vardagsrum i Quito och förbereder för lördagskväll: höghöjdsreggaeton.

Det enda som möjligtvis kan få mig att längta hem är när jag läser om hockeyfeber i Malmö. Jag hade verkligen velat vara med om Babyhawks revansch på världen. Men varje gång jag snuddar vid en sådan tanke får jag upp bilden av att cykla Lundavägen fram i motvind och Malmöregn, och genast är jag glad över att semestern varar ytterligare nästan tre veckor.

Jag vaknade mörbultad imorse. Åtta timmars flytt, kan det ha tagit så lång tid? Då är tiden för pizzaätande inräknad också. Men ändå: mörbultad. Några timmars sista ärenden på stan, upp till jobbet, se Anja Pärson åka ur och Jessica Lindell-Vikarby åka dåligt, rensa undan det sista inför semestern. Upp på cykeln och hem för att bli snygg inför kvällen.

Middagen med Skånebragdsjuryn och Rolf-Göran Bengtsson var trevlig, det är en rolig och spännande jury vi har. Galan hade mist en del av sin omtalade glans med alla avhoppen, men ge den några år, lite bättre ekonomi och en ny svensk framgångsvåg så kan det nog bli något.

Nu har jag varit hemma några timmar, packat det sista och städat lägenheten. Hur många timmars sömn blir det? Tre och en halv, kanske. Men sen är det semester. Flyget till Madrid, hoppa av där och tillbringa onsdagen i en av mina favoritstäder, äta en god middag med C och sen ta flyget mot Quito vid midnatt. Torsdag morgon landar vi i Ecuador. Och då är det fyra veckors semester som gäller!

Så vi hörs igen i mars, kanske kommer det någon reserapport här på bloggen. Gör det inte det så beror det bara på att jag har fullt upp med att ta det lugnt. Och kanske klappa ett sjölejon i Galapagos.

- Det var en bra stöt – åtminstone från publiken, sa speakern. Själva kulstöten höll inte riktigt lika hög klass.

Hade det inte varit för Malmö Redhawks ryck på dödsbädden den senaste veckan hade jag sagt att det var en kväll precis som vilken annan i Malmö Arena. Publiken var bra. Arrangemanget runtomkring funkade fint. Själva huvudpersonerna då? Nja, de lämnade en del i övrigt att önska.

Inte för att det inte blev en del bra resultat och Malmöpubliken är en friidrottskunnig publik, den vet att uppskatta en bra höjdhoppstävling när den ser en men det här var inte riktigt den gala jag såg framför mig när Daniel Wessfeldt började prata om den. Finanskristider och friidrottskristider försvårar naturligtvis. Läs vidare »

Renata Costa ser förlägen ut. Hon ler lite, tittar ner i bordet. Det är första dagen på nya jobbet och hon får frågan hur det är att komma som den nya stjärnan.

- Jag är ingen stjärna! Jag förstår att det är lätt att tycka så om någon som kommer utifrån, men det är inte så jag ser på det. Jag vill bara göra ett bra år här, så att de vill förlänga kontraktet.

Ändå är det inte en helt ny situation för henne. Att hon skulle börja spela fotboll var det egentligen aldrig något snack om och Renata Costa, eller Kóki som hon också kallas, var stjärnan från början. Alltid bäst, oavsett om hon spelade med tjejkompisarna eller killaget. För även om många tjejer spelade fotboll fanns det inga rena tjejlag. Renata Costa spelade med de jämnåriga killarna och glänste.

- Det finns många fördomar mot tjejer som spelar fotboll i Brasilien. Men många tyckte att det var häftigt att jag var så bra också: ”kolla, där är en tjej som spelar bättre än killarna!”. Läs vidare »

Puh, vilka dagar. Tillbringade hela dagen igår packande. Först hemma hos G, han flyttar i eftermiddag. Sen hemma hos mig inför semester som börjar på onsdag. Upp tidigt för att möta I på stationen, frukost med henne på Lilla Kafferosteriet innan jag cyklade till jobbet för att förbereda dagen. Om en stund träffar jag Renata Costa, sen kommer hon hit och chattar! Det blir kul men jag är lite nervös inför tolksituation. Det sämsta med språk är att det är så lätt att tappa dem.

Sen är det bara att bära lådor hela kvällen, och där någonstans ska jag skriva ut intervjun också… Hmm. Får se hur det går. Imorgon blir det till att fixa det sista inför resan, och sen friidrottsgala i Arenan. Trist med Isinbajevas återbud, men roligt med fullsatt Arena igen.

Och det är trist att jag missade Redhawks match igår. Hade tänkt gå men det var för mycket packning. Flytt, jobb, flytt, jobb. Fast det är skönt att slippa flytta själv liksom. Det är i alla fall inte kaos hemma hos mig.

Eh förvirrat inlägg? Ursäkta. Jag är lite splittrad.