Hasse Borg har varit här och tagit flyget hem klockan 14.15, säger Per Welinder. Inte för att vara med på någon presskonferens eller förhandla utan bara för att han behövde åka hem. Han säger också att ingenting kommer presenteras utöver tröjor nu klockan fem. Och dessutom blir han förvånad om det blir ytterligare nyförvärv innan fönstret stänger.

Vi får väl se. Mycket snart vet vi. Jag väntar.

Lunchen är avslutad och jag har inte sett Hasse Borg här på upptaktsträffen. Det är i och för sig mycket folk här så jag kan inte svära på att han inte är här. Men i så fall håller han sig en bit från Roland Nilsson, som jag ser hela tiden. Så var är då Hasse Borg? Sitter och förhandlar med Wilton Figureido någonstans kanske? En inte alltför kvalificerad gissning är att tidpunkten för presentationen av de nya spelartröjorna inte är någon slump – det vore ett perfekt tillfälle att presentera den spelare det ryktats så mycket om de senaste veckorna, men som MFF gjort sitt bästa för att på olika sätt förneka.

”Inga fler nyförvärv före sommaren”, har det låtit den senaste tiden. Nu verkar det inte vara sant. Och inte mig emot – Wilton Figureido är precis den typ av spelare som har saknats i det ständiga pusselläggandet under försäsongen.

Tränarintervjuerna är i full gång, i år är de uppdelade i Skånelagen, Stockholmslagen, Göteborgslagen och de övriga lagen (Kalmar, Elfsborg, Örebro, Gefle, Halmstad) och tränarna delar upp sig i två grupper: de som svarar allvarligt och korrekt på konferencierernas frågor och de som svarar helt på sitt eget sätt. Några godbitar ur dagens citatskörd:

”Vi får väl se om Hasse Borg plockar upp plånboken i eftermiddag eller inte” – Bosse Nilsson om vilket lag som har störst guldchans: MFF eller HIF.

”Jag har stoppat honom från att spela innebandy en gång, det var 1992″ – Bosse Nilsson om varför han inte stoppade Henrik Larssons innebandykarriär – den här gången.

”Nej, du måste  ha spelat minst en Champions League-final för att få spela innebandy under försäsongen” – Bosse Nilsson om Rasmus Jönssons chanser till innebandyspel.

”Allt flyter lite, vi vet inte riktigt var laget står” – Tom Prahl verkar inte ha full koll på sitt TFF.

”Sjöhage är lite slarvig i sina avslut, han sumpar lite väl mycket” – Tom Prahl vill se större skärpa hos sitt nyförvärv.

”Jag vill att TFF ska vara ett topplag, det är därför jag är här. Faller allt på plats blir vi det” – Tom Prahl är, trots allt, positiv.

”Vi har en spelare som springer så fort han ser en journalist, och rätt ofta kommer han ikapp” – Nanne Bergstrand om Kalmar-spelarnas påstådda kaxighet, skapad genom ett antal medieframträdanden.

”Nä.” – Nanne Bergstrand på frågan om han är hungrig på ett nytt guld. Men han skojade bara. Tror vi. Allt är inte alltid solklart vad gäller Nanne Bergstrand, framförallt inte hans humor.

”Den gamle mannen som kan konsten att både dricka kaffe och jubla samtidigt” – Magnus Haglund är en av få som inte tror på Elfsborg som svenska mästare. Däremot är han imponerad av Bosse Nilssons simultankapacitet.

…och så konstateras det att Andrée Jeglertz har tappat all norrländska på bara några månader i Stockholm. Men skånskan hänger med.

Mingelfest till kaffet på Berns Salonger i Stockholm: när det är allsvensk upptaktsträff är ALLA här. Sportchefer, tränare, förbundsfolk och journalister. Nu sitter vi framför en stor scen med Tommy Åström och Lasse Granqvist som konferencierer. Lars-Åke Lagrell har hållit sitt sedvanliga inledningstal men var tvungen att ändra ett stående inslag – det gick inte direkt att tala om några stigande publiksiffror i år.

Mentometeromröstningen om vilka som vinner allsvenskan är alltid intressant. I år tog Elfsborg en förkrossande förhandsseger på 42 procent före IFK Göteborg på 21 procent. Blott tre procent trodde på ett andra guld för Kalmar, samtidigt som MFF och HIF fick 4.4 procent var. 0.8 procent trodde dock att MFF ska ramla ur.

Såg ni Fredrik Ljungberg i Sportspegeln igår? Jag har nog aldrig sett honom skratta så hjärtligt i någon intervju tidigare. Han verkar må utmärkt. Och vem kan klandra honom? Han fick frågan om inte nivån är för låg för honom, men frågan skulle nog istället vara om det inte är skönt att hålla ett lite lägre tempo. Med tanke på att Ljungberg varit konstant småskadad de senaste åren måste det vara underbart att komma till en liga med lägre tempo där han kan varva ner och samtidigt få chansen att bo på en ny kontinent och tjäna en bra slant. Jag skulle definitivt ha trivts.

Sitter på tåget och funderar på LDB FC Malmö. Häromdagen fick jag ett mail från en man som undrade varför jag är så pessimistisk hela tiden. Förra veckan sa Engman spontant till mig (tror det var efter Mjällby-MFF) ”du har blivit en gnällkärring!” och jag gillar inte det där, jag tycker inte om att vara negativ och gnälla hela tiden. Jag är ju en glad person!

Men vad göra när resultaten är som de är? När varken Malmö eller Sverige når några större framgångar (förutom i skidskytte, då. Ja, inte Malmö förstås). Ska man ändå le och vara glad och framhäva korn som är så små att de knappt syns?

Jag har trott på LD FC Malmö i år, och jag har faktiskt hoppats på dem också. Det hade varit roligt med en framgång av något slag i den här staden. Dessutom vore det kul med en allsvenska som i nte vore så förbannat jämn hela tiden. Och så: förlust direkt, mot Göteborg. På grund av – precis som Heidi påpekade i sin analys – tavla av den spelare med MEST erfarenhet att vinna. Det var ju vinnarskallar laget skulle ha.

Så – är det kört nu? Jag tror faktiskt inte det. Fortfarande är varje poäng extremt viktig och förlorade poäng kommer få stora konsekvenser även i år, men jag tror inte det blir lika extremt som tidigare år. Framförallt för att Umeå inte ser lika oslagbara ut i år. Först slog Linköping dem i supercup-finalen. Och igår förlorade de första semifinalen i Womens Cup mot ryska Zvezda. Jag tror Linköping blir det stora hotet i år, men de kommer inte hålla en lika jämnhög nivå som Umeå gjort tidigare. Därför tror jag inte att ett tidigt poängtapp blir lika förödande i år som tidigare.

Som jag sagt tidigare: det största problemet för LDB FC Malmö sitter i deras huvuden. Det är det som är det värsta med den tidiga förlusten. För ett lag som kämpar för att börja se sig som ett vinnarlag kan det bli förödande.

Här har vi dagens krönika, skriven mellan sömnattackerna på planen från Porto. Var totalt mosig fortfarande när jag vaknade imorse, som vanligt efter de här bortamatcherna med hemresa dagen efter. Ibland verkar folk tro att det är någon slags semester att vara på landslagssamlingarna, bara för att solen skiner. Själv är jag aldrig så totalt knockad som när jag precis kommit hem från en vecka med landslaget. Ja, om man bortser från mästerskapen, alltså. Då tar det seriöst en vecka att komma tillbaka till livet.

Och nej, det är inte det minsta synd om mig. Jag älskar det här jobbet. Men det är inte semester.

Nu packar jag om väskorna, imorgon är det allsvensk upptaktsträff i Stockholm och om en och en halv timme tar jag tåget dit!

Sen kvalmatch + sommartidsomläggning + tidigt morgonflyg är verkligen ingen bra kombination. Det betyder 2-3 timmars sömn, upp i ottan, ta sig som en zombie mot en flygplats, däcka så fort man sätter sig i flygstolen, byta plan snabbt som attan, försöka jobba en stund på planet innan man somnar igen. Och så fortsätter det. Till slut landar man hemma i ett soligt Malmö med en distinkt huvudvärk och en halvskriven krönika om de kommande kvalmatcherna. 

Men alltså: allt det här snacket om att vi tagit poäng av ett av världens bästa landslag – stämmer det verkligen? Är Portugal ett av världens bästa landslag? Jag tycker inte det. Det är ett landslag med många världsspelare, som en gång bildade ett av världens bästa landslag. Men Portugal anno 2009 är knappast ett av världens bästa landslag.

Well, matcherna mot Portugal är avklarade och det är lätt att tänka sig att de blir de svåraste. Men dubbelmötet från Danmark. Jag säger bara det. Ett Danmark fyllt av självförtroende på Råsunda på nationaldagen, och sedan returmötet i Köpenhamn den 10 oktober. Näst sista matchen. Det är i det här dubbelmötet det kommer avgöras.

Men nu gör vi helg. Nu ska jag hänga tvätt och laga middag och kanske hinna en liten promenad i kvällssolen. Kvällssol! Okej då, lite bra är det med övergång till vintertid.

Alltid lika kul att kolla Facebook i de här lägena:

XX Rasmus Elm är en bra kille. Majstorovic funkar. Mellberg också. Och Mikael Nilsson slet ta mig fan livet ur sig.

XX älskar numera 0–0-matcher…

XX har lämnat in stämningsansökan mot svenska fotbollförbundet. Skadeståndskrav: 93 minuter av mitt liv tillbaka

XX Låt gå. Låt oss göra mål nästa gång

XX Deco, trött på den jäveln

XX har aldrig sett elmander spela över pojklagsnivå

XX Chippen har ful frisyr hur han än gör

XX Elmander dags för dig att göra lite nytta

XX boooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooosnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

XX  Ronaldo smågråter, jag ler

XX har Portugal–Sverige i ena webbläsaren och Italien–Montenegro i den andra.

Vilken match. Vilken otrolig jävla match. Jag upplevde den som en plåga, så som det alltid blir när baklängesmålet är så nära så nära precis hela tiden. Men jag vet att redan imorgon kommer det kännas väldigt mycket bättre. Då kommer vi bara minnas de fantastiska brytningarna, bortnickningarna, löpningarna – allt det som vårt mittbackspar gjorde rätt. Det är så det fungerar i ett kvalspel. Det är precis det som är så underbart. En utdragen plåga, som ändå är så härlig.

Pratade precis lite med Luis som jobbar på dagstidningen Público här i Portugal och som jag stöter på då och då i de här sammanhangen. Han var mycket desillusionerad, nu är Portugals chanser borta.

– Men jag är inte förvånad, sa han. Cristiano Ronaldo må vara en bra spelare men han tänker inte. Även om inte Henrik Larsson rör sig har han fortfarande hjärna, det räcker långt.

Vi enades om att Sverige hade ”una cabeza, dos altos”. En hjärna och två långa, och det räckte till en poäng.

Men kvällar som de här är det lätt att fråga sig vad man håller på med. I 74:e minuten lämnade jag krönikan till Lund, med tre alternativa slut. Jag var rätt övertygad om att det inte skulle gå vägen då, jag trodde inte de skulle orka stå emot ytterligare sexton minuter + övertid – kanske är den lite negativ. Spelet var inte bra men det enda som betyder något är hur många poäng Sverige har. Att ta sammanlagt två poäng mot Portugal är starkt. Och nu är de två svåraste matcherna avklarade. Nu väntar bara Danmark hemma på nationaldagen…

Full av adrenalin och tom på ord. Det är så jag känner mig just nu.