Startelvan bekräftad, lagen värmer upp. Någon slags portugisisk schlager pumpar ut ur högtalarna. Läktarna fylls på och det är rätt stora gula fält faktiskt. Undrar bara hur många av dem som kan stå upp med tanke på hur alkoholen flödade redan vid 14-tiden idag. Har aldrig fattat den grejen, aldrig förstått varför man åker långt, betalar mycket pengar, har chansen att se en fantastisk match och – super bort allt.

Deco spelar dock inte, de tio procenten vägde alltså över? Eller så var han aldrig påtänkt utan bara utslängd som en dimridå. Jag är inte säker på att det hade varit bättre för Portugal om han spelat, så jag vet inte, jag får väl säga som Lagerbäck: det är inte Decos vara eller inte vara som kommer att avgöra den här matchen.

Stadion är otroligt fin, drakvingarna ligger över oss och långt där nere lyser gräset grönt. Snart kommer det att visa sig om den här avslappnade stämningen som präglat det svenska lägret varit på gott eller på ont. Snart, snart.

Nu får det ta och börja.

En knapp timme kvar till avspark och folket har börjat strömma till arenan. Men jag som hela tiden tänker på matchen mot grannlandet Spanien för nästan ett och ett halvt år sedan, minns myllret av människor utanför Santiago Bernabeu, hur det var i princip omöjligt att ta sig fram på gatan, surret från sånger och olika sorters visselpipor som gjorde att det kändes som om vi var mitt inne i en bikupa. Så är det inte här, det är mycket lugnare och när jag var uppe på pressläktaren för en stund sen och kollade läget var det väldigt glest på läktarna. Det lär bli tätt alldeles snart.

Känslan är som vanligt en timme före match: en enorm rastlöshet i väntan på den anspänning som snart kommer. Ikväll är det värre än vanligt. Sommartidsomställningen stjäl en timme för tryckeriet, och för att ni kära läsare ska ha er tidning i tid lämnar jag en krönika åtta minuter innan matchen är slut. Det ni. Från början var det en kvart före avspark, men jag lyckades få ner det till åtta minuter. På åtta minuter kan allt ha hänt i en fotbollsmatch. Men det är långt dit. Nu kommer strax startelvan, den bekräftade, och sen går jag upp på läktaren och ser den fyllas.

Det var några riktiga skrällar i den startelvan, det. Om nu kvällisarna har rätt, men det brukar de när det handlar om startelvor. Mest väntad kändes Rasmus Elm. Han har som sagt körts ordentligt på den kanten under träningarna i veckan. Mest oväntat måste jag säga att petningen av Chippen är. Han har trots allt varit rätt bofast i startelvan ett tag. Men har samtidigt haft svårt att vinna Lagerbäcks fulla förtroende, och jag är inte helt säker på att förbundskaptenerna gillar den nya Saudi-satsningen. Dessutom har jag ingen aning om vilken form han är i. Uppenbarligen inte särskilt bra. Och Adam Johansson, tja, han har inte direkt nötts in där under veckan men antagligen hoppades Lagerbäck in i det sista att Edman skulle vara okej till idag. Men Edman har hängt en del med huvudet och har kanske själv känt att han haft en bit kvar.

De svenska supportrarna laddar ordentligt i alla fall. Såhär såg det ut nere vid Ribeira vid lunchtid:

Dagens citat hämtas från den lunchen: ”Nej, det är inte kött. Det är korv.” Servitrisen som precis hade övertygat mig om att den feijao som jag ville beställa inte innehöll kött, när jag konstaterade att det visst flöt omkring en massa köttbitar. Sen frågade hon: ”Vill du ha vitt ris istället?” när jag förklarat att jag inte åt varken kött eller, ehh, korv. ”Visst”, sa jag och då såg hon bekymrad ut: ”Det är i och för sig kött i det också.” 

Det är inte min dag idag. Min dator har spårat ur och gör ljud som om jag fick nya meddelanden på msn, men msn är ju inte igång ens. Allt går åt helvete. Det är tur att det inte är jag som ska spela matchen.

Jag hatar internet när det inte funkar. Och jag tycker att det är lite för ofta. De första tjugo minuterna av MFF-Team Kosovo funkade allt bra, både internet och MFF:s spel. Sen började den buffra dåligt. Spelade sig tillbaka till matchminut 1. Funkade plötsligt men gav alla spelarna långa slöjor, som gjorde det omöjligt att se någonting. Och så: poff. Så var internet plötsligt dött. Trots att jag hade några timmar kvar på mitt 24 timmars-konto. Snack med otrevliga typer i receptionen, som inte visste nåt och sen dessutom lurade mig och sa att de get mig en ny voucher när jag egentligen bara fick mitt icke-fungerande lösenord igen. Fick sen äntligen tag i internetleverantören som det tog ett bra tag för att fatta vad som gick fel innan han gav mig ett nytt konto. Då återstod cirka åtta minuter av matchen. Underbart.

Vettig kommentar från matchen? Skulle inte tro det va. Men både Daniel Larsson och Edward Ofere verkar pigga, och även om Team Kosovo inte direkt såg ut att hålla allsvensk standard kan det vara rätt bra att möta ett sånt lag också, så MFF kan få rulla lite boll och testa sitt spel ordentligt.

Jag jobbar stenhårt på min iberiska karriär. Not. Men jag har inga problem när spansk tv och radio ber mig säga något om någon match för jag tycker synd om dem, vet hur det är när idéerna tryter och det känns ju så fräscht när det kommer in någon utifrån och säger något plötsligt. Och spanska kan jag ju. Portugisiska inbillar jag mig ibland att jag kan, och visst, brasse-portugisiska är jag faktiskt rätt bra på, jag har ju ändå skrivit en d-uppsats med hundra procent intervjuer på portugisiska och när jag träffade Renata Costa senast gick det hur bra som helst.

Portugis-portugisiska är något helt annat. Massa andra ljud, andra former, andra ord. Nästan ett annat språk. Och jag har svårt att säga vad de säger, och bräker på med min låtsas-baiano. Jag tar mig ju fram utan problem men känner mig sjukt begränsad. Och så idag, på träningen kom en portugisisk journalist gående mot mig med bestämda steg, hon höll en mick i handen och jag anade liksom vad som komma skulle.

– Do you speak portugues, frågade hon och bara grejen att hon frågade på engelska visar väl att hon inte riktigt trodde på det själv. Jag tittade bort mot mina kära kollegor, några meter bort. Alla tittade på mig. Simon höjde armarna i någon slags segertecken. Jag var tvungen att vara med. Fast Simon tyckte så synd om mig att han var tvungen att berätta om någon gång han varit med i skotsk radio över jättedålig telefonlinje och inte hört ett dugg och svarat på helt fel frågor, bara för att muntra upp mig. Vi enades om att det är okej att göra bort sig i medier i länder där man inte känner någon, och sen gick jag och snackade fotboll i flera minuter! Det gick ju skitbra. Jag kunde svara på allt och säga precis vad jag ville. Hehe. Jag tror jag emigrerar till det här hörnet av världen snart. På riktigt.

Den svenska lagkaptenen ger alltså inga presskonferenser dagen före match längre och det går väl att tycka att en lagkapten ska klara av att sitta på podiet i en kvart. Men sanningen är att presskonferenserna genast blir lite roligare. Idag tog Anders Svensson och Mikael Nilsson över efter Lagerbäck och de var på ett strålande humör. Flamsade bort halva presskonferensen. Lagerbäck hade tidigare sagt att ställningen Portugal-Sverige i individuell skicklighet är 8-3 och när Svensson och Nilsson fick frågan om vilka de tre spelarna var valde de direkt sig själva och Isaksson.

– Inte många slår Mickes överstegsfinter, sa Anders Svensson och försökte se allvarlig ut, han fortsatte: Inte många tar mig i luften heller.

Och så höll de på. Svensson sa glatt att ”om jag får spela är jag sugen på att springa och sparka ner lite portugiser” innan han faktiskt blev lite allvarlig och än en gång upprepade allt som sagts om tålamod, koncentration och hög press.

Även Lagerbäck var på gott humör och avslöjade nästan vilka de tre spelarna var som han hade i åtanke. Det var ytterst nära att han avslöjade en, måste ha varit Andreas Isaksson, men han ändrade sig i sista stund. De övriga två? Henrik Larsson och Olof Mellberg? Eller? Jag har svårt att se några klockrena. 

De portugisiska journalisterna har inlett varje presskonferens med exakt samma fråga hela veckan: ”hur påverkar det er om Deco spelar eller inte” och eftersom Lagerbäck är en tålmodig man svarar han varje gång att det inte påverkar särskilt mycket, men att han har stor respekt för Deco som är en skicklig spelare. Idag fick han en ny fråga: Vad tycker du bäst om med Portugal.

– Jag tycker väldigt mycket om Portugal som land, sa Lagerbäck. Maten, alla trevliga människor, klimatet – jag har bara positiva minnen från Portugal.

– Ändå vill du göra oss ledsna, sa reportern, och lät faktiskt på riktigt lite förorättad.

Alla skrattade, även Lagerbäck.

Att den här matchen skulle vara så viktigt, det märks liksom inte riktigt. Om det är bra eller dåligt – jag vet faktiskt inte riktigt. Men svenskarna verkar extremt avslappnade och tillfreds. Och det borde ju vara positivt.

Framme i Porto, sitter i lobbyn och väntar på att rummet eventuellt ska bli klart innan vi drar till spelarhotellet för presskonferens. Vi bor verkligen vägg i vägg med Estadio Dragao och omvirade av gigantiska motorleder. Långt nedanför oss ligger stan som lär vara vacker. Den får nog vänta till en annan gång, skulle jag gissa.

Vid presskonferensen strax kommer inte Henrik Larsson, Sveriges lagkapten, att uttala sig. Nyordningen är här. Visst, Larsson hatar att prata med media men borde inte en kvart extra på podiet vara något som en lagkapten kan stå ut med, för lagets skull? Nu kommer Anders Svensson och Mikael Nilsson istället.

Nu börjar racet på riktigt. Nu drar vi till Porto, det är en tre timmars tågresa som jag är ganska peppad på (ni vet ju hur mycket jag gillar att åka tåg). Väl där är det bara att slänga in väskorna på hotellet och ta sig till landslagets hotell där vi först spelar in någon specialvariant av Sportsnack (som vad jag fattar sänds i vanlig tid i P4 imorgon), sen presskonferens med Lagerbäck och Henrik Larsson, sen träning på matcharenan. 

Portugal tränar redan klockan 11 tyvärr, så dem missar vi helt. Vi får vänta till imorgon, helt enkelt. Då kommer vi nog få se dem.

Patrik Anderssons kritik mot MFF-tränarna och Hasse Borg är hård – men inte på något sätt oriktig. Och han har aldrig utmärkt sig som den som öppnar munnen utan att ha tänkte efter väldigt noga. Hans talanger vad gäller förhandlingar har jag svårt att bedöma eftersom han inte haft någon sportchefsroll tidigare. Men vad gäller hans syn på fotboll och hur en trupp bör formeras kan jag bara säga: Patrik Andersson är helt rätt på det. Vad han säger i Himmelriket-intervjun är precis det jag haft invändningar mot i fråga om värvningar och satsningar den senaste tiden. Jag väntar fortfarande på att han ska ta över efter Hasse Borg.

Det märks att vi närmar oss matchdagen. Det där allvaret som jag i tisdags kändes så befriande långt borta kryper sig tätare in på oss alla. Idag var träningen stängd, vi fick se några minuters tvåmål och sen stretching. Inne på presskonferensen rådde koncentrerad stämning, alla försöker luska ut startelvan och visst blev det en del frågor kring Erik Edmans form (Lagerbäck vill i alla fall få det att framstå som att den är relativt god och startelvekonkurrenskraftig)  men framförallt handlar det, fortfarande, om vilka det blir på mittfältskanterna.

Christian Wilhelmsson tränade för fullt och var på gott humör efter träningen, han trodde inte att hans missade två träningar skulle spela någon roll för hans chanser till spel och det tror egentligen inte jag heller. Snarare vilken form han befinner sig i och hur bra fotboll han faktiskt spelar till vardags. Själv verkar han inte alls bekymrad över det, ligan är på samma nivå som den belgiska/holländska och han jämför med sin period i Anderlecht, att han nu har hållit en hög och jämn form under lång tid. Topparna var höga i Roma – men de höll inte i sig så länge, som han själv uttryckte det.

Chippen på en kant, alltså? Jag tror faktiskt det. Hans spelstil kommer funka bra också mot Portugal, vi kommer behöva hans snabbhet i omställningsspelet. Men på den andra kanten? Samuel Holmén, Sebastian Larsson eller… Rasmus Elm? Jag är inte säker. Jag ska gå ut och sätta mig i skuggan, beställa in en sallad med tomater som smakar tomat och inte kallt vatten, och så ska jag fundera på saken över en krönika.

Nej, Rasmus Elm var inte på skoj. Jag tror inte det är uteslutet att han får spela. Idag stod han omgiven av en hel massa journalister stod Rasmus Elm och berättade om sina inkast. Det är alltså det som är vårt hemliga vapen mot Portugal. Rasmus Elms inkast. Det känns bra, det här.

Och det är riktigt varmt här idag. Varmaste dagen hittills, 26 grader stod det i Estoril. Jag var ute och gick i Alfama (den moriska stadsdelen i Lissabon) i förmiddags och känner definitivt av värmen. Kände på vattnet i Estoril också, men det var väldigt kallt. Max 17-18 grader. Behöver inte sörja att vi inte har någon strand här där vi bor, alltså.