Jag minns inte var jag läste det, men någon gång sa någon av Pittstimredaktörerna Inti Chavez Perez och Zanyar Adami att när de frågade sina tilltänkta skribenter till antologin om manlighet från en åttiotalistgenerations perspektiv vad de ville skriva om, ville de flesta skriva om våld. Igår såg jag dansföreställningen Top Boy på Folkets Hus, en föreställning som handlar om en ung man och hans förhållande till huligankulturen. Förra veckan homofobi, den här veckan huliganism. Min generations män verkar ha ett oändligt behov av att göra upp med sitt förhållande till våld, gärna genom idrottens olika yttringar.
Top Boy-ensemblen har anställts av Fotbollsalliansen (supporterföreningar som tillsammans jobbar med olika former av huliganism, bra beskrivet här, även om sidan är gammal: nu är fler föreningar än Stockholmsföreningar med) för att spela sin pjäs i olika sammanhang. Skolor, allmänhet, politiker, föreningar.
Under pjäsen funderade jag främst på en sak: varifrån kommer aggressiviteten? Ilskan? Frustrationen? Adrenalinet? Jag har aldrig förstått mig på viljan att slåss, men känner tillräckligt många (extremt vettiga) män som gör det för att inse att behovet är enormt och utbrett. Och följdfrågan blir naturligtvis: om huliganismen stävjas, var hittar då det här behovet sitt utlopp istället? Någonstans måste det få pysa ut, och rätt ofta kan jag tänka att det är bra att så många män kanaliserar sina känslor genom att vråla fula ord och visa fingret på olika fotbollsstadion istället för någon annanstans.
Samtidigt är det vanskligt att utgå från att det är ett nollsummespel. Jag tror inte att det finns en bestämd mängd våldsamheter som måste ut – däremot kan en våldsam gemenskap locka. Precis som gemenskaper alltid lockar. Den andra sidan av supporterkulturen är extremt kreativ och ägnar sin energi åt att skriva underfundiga sånger och skapa vackra tifon. Ibland går de steget längre och gör hela kampanjer.
Jag tror på en positiv supporterkultur som främsta vapnet mot en negativ. Att det finns möjligheter att hitta en gemenskap som är lika stark och minst lika rolig att tillhöra som firmorna. Det är just därför det är så viktigt att supportrarna tas på allvar av såväl fotbollförbundet som av oss inom media. De är en viktig kraft i det svenska samhället.
Men lika viktigt är att diskutera mansrollen och vad den innebär och leder till. Den populära formen för att göra upp med sin mansroll är alltså fotbollsteater. Med tanke på diskussionen jag hade med Borgarskolans elever förra veckan, och med tanke på de diskussioner skådespelarna Ulf Stenberg och Emil Rosén berättade att de haft efter sina föreställningar, verkar det definitivt som att teatern öppnar vissa spärrar.
Vid ett tillfälle hade de en hel firma som publik. Veckan efter satt polisen där. Vad som enligt skådespelarna var anmärkningsvärt var att stämningen i lokalen vid de två tillfällena var exakt likadan. Samma typ av killar som gick igång på samma typ av saker. Det finns, som sagt, mycket att prata om. Och jag är glad att det finns de som är beredda att ta den diskussionen.