Jag har hängt i solen på Gustav Adolfs Torg med Agon Mehmeti idag. Ett tag var TFF:s Marcus Pode och Rasmus Östman där också – Café Gustav är uppenbarligen the place för allsvenska fotbollsspelare. Intervjun i sin helhet får ni läsa på lördag, men här är en liten teaser:

Dagens krönika handlar om gårdagens match, och MFF:s stora problem just nu: att variera det offensiva spelet.

Jag minns inte var jag läste det, men någon gång sa någon av Pittstimredaktörerna Inti Chavez Perez och Zanyar Adami att när de frågade sina tilltänkta skribenter till antologin om manlighet från en åttiotalistgenerations perspektiv vad de ville skriva om, ville de flesta skriva om våld. Igår såg jag dansföreställningen Top Boy på Folkets Hus, en föreställning som handlar om en ung man och hans förhållande till huligankulturen. Förra veckan homofobi, den här veckan huliganism. Min generations män verkar ha ett oändligt behov av att göra upp med sitt förhållande till våld, gärna genom idrottens olika yttringar.

Top Boy-ensemblen har anställts av Fotbollsalliansen (supporterföreningar som tillsammans jobbar med olika former av huliganism, bra beskrivet här, även om sidan är gammal: nu är fler föreningar än Stockholmsföreningar med) för att spela sin pjäs i olika sammanhang. Skolor, allmänhet, politiker, föreningar.

Under pjäsen funderade jag främst på en sak: varifrån kommer aggressiviteten? Ilskan? Frustrationen? Adrenalinet? Jag har aldrig förstått mig på viljan att slåss, men känner tillräckligt många (extremt vettiga) män som gör det för att inse att behovet är enormt och utbrett. Och följdfrågan blir naturligtvis: om huliganismen stävjas, var hittar då det här behovet sitt utlopp istället? Någonstans måste det få pysa ut, och rätt ofta kan jag tänka att det är bra att så många män kanaliserar sina känslor genom att vråla fula ord och visa fingret på olika fotbollsstadion istället för någon annanstans. 

Samtidigt är det vanskligt att utgå från att det är ett nollsummespel. Jag tror inte att det finns en bestämd mängd våldsamheter som måste ut – däremot kan en våldsam gemenskap locka. Precis som gemenskaper alltid lockar. Den andra sidan av supporterkulturen är extremt kreativ och ägnar sin energi åt att skriva underfundiga sånger och skapa vackra tifon. Ibland går de steget längre och gör hela kampanjer.

Jag tror på en positiv supporterkultur som främsta vapnet mot en negativ. Att det finns möjligheter att hitta en gemenskap som är lika stark och minst lika rolig att tillhöra som firmorna. Det är just därför det är så viktigt att supportrarna tas på allvar av såväl fotbollförbundet som av oss inom media. De är en viktig kraft i det svenska samhället.

Men lika viktigt är att diskutera mansrollen och vad den innebär och leder till. Den populära formen för att göra upp med sin mansroll är alltså fotbollsteater. Med tanke på diskussionen jag hade med Borgarskolans elever förra veckan, och med tanke på de diskussioner skådespelarna Ulf Stenberg och Emil Rosén berättade att de haft efter sina föreställningar, verkar det definitivt som att teatern öppnar vissa spärrar.

Vid ett tillfälle hade de en hel firma som publik. Veckan efter satt polisen där. Vad som enligt skådespelarna var anmärkningsvärt var att stämningen i lokalen vid de två tillfällena var exakt likadan. Samma typ av killar som gick igång på samma typ av saker. Det finns, som sagt, mycket att prata om. Och jag är glad att det finns de som är beredda att ta den diskussionen.

Laguttagningarna i MFF är just nu allt annat än ”bäst för dagen får spela”. Det ligger mycket politik i vem som får spela. Efter ett antal mindre bra men dyra värvningar är det viktigt att Wilton Figueiredo lyckas för att MFF-ledningen ska behålla sitt förtroende. Wilton Figueiredo är inköpt som startspelare men håller för tillfället inte ett matchtempo som duger för allsvenskan. Hur ska han få det? Genom att spela. Men hur mycket vågar tränarna riskera i fråga om poängtapp? Mot Elfsborg bidrog han i princip inte med någonting, mot Gefle lär det gå långsammare men samtidigt har Gefle varit ett av årets utropstecken såhär långt. Finns ingen anledning att underskatta dem.

Dessutom går det inte att bortse från det psykologiska spel som laguttagningar innebär. Labinot Harbuzi och Robert Åhman Persson har startat säsongen lysande men fick båda se sig petade från sina startpositioner (även om Harbuzi startade matchen mot Elfsborg var det inte i den position han spelade de inledande matcherna) – till förmån för Figueiredo. Hur länge kan han underprestera utan att det börjar gnällas?

Nu kan varken Jimmy Dixon eller Ulrich Vinzents spela mot Gefle på onsdag, vilket kan lösa situationen utan att Roland Nilsson behöver ta i de knepiga diskussionerna. Flyttar han ner Robert Åhman Persson till mittbackspositionen kan Harbuzi fortsätta att ligga längre ner i banan, närmre Daniel Andersson, och Wilton Figueiredo gå in som offensiv topp på mittfältet. Allt med hänvisning till skadeläget snarare än ”bäst-för-dagen” – och betydligt lättare att motivera på ett snyggt sätt.

Dagens krönika handlar om det som blir den stora utmaningen för Malmö Redhawks i den nya ekonomiska kostymen. Tålamod.

Okej, jag tar tillbaka allt jag sagt om att Mjällby skulle vara lagom lätt motstånd för MFF. Jag borde lärt mig genom åren att det aldrig går att räkna ut smygarna från lägre divisioner i cup-sammanhang. Mjällby var bra mot MFF redan under försäsongen, men då gick det väldigt långsamt och fanns en hel del ytor att spela på – jag trodde MFF skulle få möjlighet att rulla boll på samma sätt den här gången.

Men Mjällby lär ha varit taggade på ett helt annat sätt den här gången och det är lätt att förstå. Svenska Cupen är roligast för de mindre. Pinsamt bara för MFF som i år uttalat en målsättning att vinna Cupen för att ta sig ut i Europa att då åka ut direkt mot Mjällby. Oavsett om straffen var feldömd eller inte borde MFF varit såpass bra att de skulle gjort minst ett mål. Om de nu siktar på Europaspel. Mjällby har ett försvar som säkert skulle hålla i allsvenskan (det är bättre än en del allsvenska lags i alla fall, läs: Örgryte) men som sagt: för att klara Europaspel måste man nog klara Mjällby.

Det klarade de alltså inte. Men ärligt talat: ska det här laget hålla en hel allsvensk säsong är det nog inte dåligt att skära ner lite i det redan tillräckligt intensiva matchprogrammet.

Dagens krönika om matchen mellan Sverige och Brasilien, och varför en nationalarena även för damlandslaget är viktigt.

Strålande solsken, entusiastisk publik och ett sambaband som underhöll hela matchen. Och så fint spel av Sverige! Att vända 0-1 till 3-1 på tjugo minuter mot Brasilien är starkt och Marta var inte alls glad efter matchen. Anar vi en dålig motståndare?

Det var både varmt och ljust på Gamla Ullevi, som tur är fick jag låna ett par RayBans från 1975 av en vänlig farbror (Kolla inslaget här under, jag försöker hela tiden att inte tro på myten om att göteborgare skulle vara trevligare än några andra men så fort jag är här gör de sitt bästa för att motbevisa sig och leva upp till myten. Jag måste ge mig snart.) så där satt jag i kortärmat och solbrillor och njöt av bra fotboll.

Idag är det alltså lite smygpremiär för videobloggandet, jag ska testa mig fram lite och kommer lägga upp lite olika inslag här på bloggen. Snart kommer ett inslag där Marta berättar om sina drömmar och drivkrafter, och vad hon saknar med Sverige. Det blir snabba reflektioner, oredigerade ögonblicksbilder. En blogg helt enkelt – men i videoformat. Får se vart det landar.

Och nu är det snart dags att rulla hem igen. Heidi och jag har en hel påse full med bullar och muffins som vi fick av en av alla trevliga göteborgare vi träffat idag. Kolla inslaget, som sagt.