Gymnasiekids har så sjukt mycket intressant att berätta. Mårten Svedberg spelade för ungefär fyrtio elever som går andra och tredje året på gymnasiet. Sen körde vi en liten diskussion med eleverna om vad de hade sagt och det blev precis sådär som alla diskussioner borde bli: ett ganska lågmält men ärligt samtal om jargonger, värderingar och vad man kan göra åt olika typer av problematik. En kille sa: ”Jag tycker det är fel med bögar, så är det bara, men de får göra sin grej om de vill” och när väl han sagt vad han tyckte var det som om en damm hade rämnat. Jag frågade om det som Mårten beskriver i pjäsen (en homofobisk och kvinnofientlig jargong, med förnedrande inkilningar) är överdrivet och fotbollskillarna bara skakade på huvudet.
– Det är exakt sådär, det är så vi pratar. Det är vardag helt enkelt, det är ingenting man tänker på, sa en kille.
– Vad säger ledarna om det då, undrade Mårten.
– Vad ska de säga? Och det är ofta de som sätter igång det, svarade en annan kille.
En kille hade först hållit på med en individuell idrott, där han berättade att han hela tiden fått höra att han i alla lägen representerade klubben och att det var extremt viktigt med ordvalet. Men sen bytte han idrott och började i ett lag istället.
– Då blev jag chockad över jargongen och vad som sades i omklädningsrummet. Men jag vet inte, jag vande mig väl på något sätt för nu tänker jag aldrig på vad vi pratar om, det är som om jag inte hör det längre fast jag egentligen vet att det är exakt likadant som förut, berättade han.
Att det är i omklädningsrummet som det värsta snacket finns var samtliga eniga om. På planen kan man bli straffad för sitt ordval, men i omklädningsrummet funkar en jargong som det inte går att använda någon annanstans.
– Tränaren brukar säga till oss att i omklädningsrummet kan ni säga vad som helst, där kan ni snacka skit eller vad som helst men så fort ni kommer ut till träningen eller matchen är det bara fotboll som gäller, sa en tjej.
Och vad skulle hända om någon skulle säga emot, om någon skulle säga att jargongen inte funkar?
– Han skulle bli nertryckt. Alla andra skulle ha flabbat. Det skulle inte ha funkat, var killarna överens om.
Extra intressant är detta naturligtvis eftersom vuxna företrädare för idrottsvärlden – allt från ungdomstränare till chefer på hög nivå inom specialförbunden – brukar säga att det inte finns några större problem med homofobi och att det definitivt inte behövs några större krav på ledarna i fråga om utbildningar. Med tanke på det var det som den före detta individuella idrottskillens berättelse mest intressant: den är ett bra exempel på hur lätt det kan vara att absorberas av en kultur och normalisera något som i andra sammanhang inte alls skulle fungera. Rör man sig då mycket i den extremt slutna värld som ett lag kan vara är det kanske inte konstigt att man inte längre reagerar på en märklig jargong.
Och som en av killarna uttryckte det på frågan om varför inte ledarna säger ifrån tydligare och tar avstånd från jargongen:
– Jag tror att många tränare inte tycker att det är värt att ta den diskussionen. Det här (kulturen) är alldeles för utbredd, om en spelare till exempel skulle tvingas iväg från ett lag för att han har fel attityd så skulle han bara kunna gå till ett annat lag. Det är likadant överallt. Problemet är för stort för att det skulle kunna lösas med bara en tränare.
