G säger: ”Du tittar så mycket på fotboll.”

Jo. Här sitter jag för fjärde kvällen i rad med ett öga på Stockholmsderbyt samtidigt som jag fixar lite grejer.

G säger också: ”Är det alltid bortalaget som byter färg på tröjorna?”

Jag säger: ”Ja. När färgerna liknar varandra.”

Han säger: ”Men klacken då, byter inte de färg?”

Det är roligt att titta på fotboll med någon som inte är så intresserad av det. Han ger helt nya infallsvinklar, det kan jag lova. Frågar om det bara är målvakten som får ta bollen. ”Ja”, svarar jag, ”men bara i straffområdet.” ”Närsomhelst?” frågar han och jag förklarar regeln med bakåtspel.

För några år sedan läste jag ”Fotbollen i samhället” på Malmö Högskola, jag läste redan 150 procent då så jag skrev aldrig någon tenta men gick på föreläsningarna bara för att det var kul. De flesta som gick där var intresserade av fotboll av en eller annan anledning, men det fanns en kille som vid presentationen förklarade att han aldrig klarade sportfrågorna på TP och kände sig socialt handikappad i andra sammanhang, eftersom han aldrig hängde med i fotbollsdiskussionerna.

”Nu vill jag förstå grejen med fotboll”, sa han och förväntade sig att han skulle veta det efter fem poäng på högskolan. Jag vet inte om kursen uppfyllde hans förväntningar, men han antecknade flitigt varje föreläsning.

G tycker om att titta på Champions League med mig, då studerar han tränarnas kläder, spelarnas målgester och tjusas av de spektakulära målen men i måndags var han nära att somna när MFF mötte IFK Göteborg.

”Är din syster lika intresserad av att titta på fotboll som att spela?” undrade han när matchen nästan var slut.

”Ja,” sa jag och tänkte efter: ”fast hon är mer intresserad av internationell fotboll än allsvenskan.”

”Jag förstår henne”, sa G. Och plockade fram sin dator.

En slags tomhet nu, när Champions League är över. Vad gör vi nu av våra tisdags- och onsdagskvällar? Njuter av sommaren, kanske. Om den kommer. Jag planerar nästa vecka, landslagsvecka i Stockholm, ett säkert tecken på att sommaren är på väg. Eller snarare, om jag får dra slutsatser från tidigare år: jättevarmt nästa vecka. Sedan blir det ljummet, för att övergå till att bli riktigt kallt och ganska regnigt hela juni och framförallt juli när jag har semester. Sen i augusti blir det varmt igen och sen kommer indiansommaren. Pessimist? Äh. Jag är jätteglad för att det är sommar. Försöker att inte ha så höga förväntningar på den, bara.

Och här är gårdagens krönika om matchen.

Det är svårt med poesi om sport. Men av min käre far fick jag den här länken skickad till mig, till Javier Rioyo, spansk journalist och regissör. Med tankarna i Rom och på kvällens match laddar jag med en dikt han publicerar på sin blogg, skriven av Luis García Montero. Läs själva, ni som kan spanska. Ni andra får nöja er med att titta på orden och föreställa er vad de döljer.

Han börjar dikten med att konstatera att en fotbollsmatch egentligen är en storm i ett vattenglas. Jag har svårt att översätta hela dikten och göra den rättvisa, men den slutar i alla fall såhär:

Sanningarna inom detta område

med sina kyliga matematiska linjer,

är glödande fiktiv kärlek,

i händerna på en straff.

Därför vet de mycket

om lyckan och skönheten.

Det är inte logiskt

att vi skänker dessa ting ett överdrivet värde.

De är nittio minuter i ett glas vatten.

Men för mig har de många gånger släckt min törst.

Nittio minuters storm i ett glas vatten har många gånger släckt min törst. Jag tycker det är vackert. Och enormt träffsäkert.

I pressrummet på Gamla Ip har någon hängt upp en A4 som ska föreställa en Sydsvenskanlöpsedel. Den är nog tänkt som en inspiration, går ut på att LDB FC Malmö tar guld 2009 och att det här är guldlöpsedeln. Den är naturligtvis komplett med ett påhittat citat från mig: ”Jag tar tillbaka allt! Vilka fantastiska vinnarskallar”. Det är en rätt kul löpsedel men – tar tillbaka allt?!? Vem tippade LDB FC Malmö etta inför den här säsongen? Måste kolla i arkivet. Jo, det var jag.

Jag har trott på LDB i år, och jag tror inte att det är kört än. Umeå kan tappa fler poäng och så länge inte LDB tappar fler poäng lever serien åtminstone tills returmötet i början av oktober.

Och vinnarskallarna? Det var inte dem det var fel på igår. De satt på, även om luften gick ur när Karolina Westberg gjorde 2-1 efter en dryg halvtimme, och sedan tog det lite för lång tid för LDB-spelarna att hitta rätt igen. Med lite mer edge hade de kunnat avgöra matchen tidigare, i den våldsamma offensiv de spelade med. Och var fanns spelarna i boxen? Umeå var konstant fem spelare i straffområdet, LDB släppte många billiga returer på grund av att de inte var där.

Längre resonemang från den matchen finns här.

Jag vet inte om Umeåspelarna såg löpsedeln, men det är inte omöjligt. När presskonferensen var över och vi börjat skriva fylldes pressrummet plötsligt av lukten av pasta med kycklingsås och in vällde Umeåspelarna. Plötsligt satt vi i en segersorlande matsal och fick höra matchkommentarer ur ett lite annorlunda perspektiv. Mycket fniss, en hel del snack om vem som var den nya serieledaren och några halvt oroliga frågor om vi livestreamade. Det gjorde vi inte. Vi hade fullt upp med att försöka bena ut varför Umeå är de nya serieledarna.

Lars Lagerbäck gav ett rakt besked under presskonferensen i Solna: Vi måste vinna mot Portugal Danmark. Ovanligt frispråkigt för att vara han – och helt rätt. Det går inte att gå för något annat än vinst, nu och i alla återstående matcher av det här kvalspelet. Det handlar inte bara om att vinna gruppen för att direktkvalificera sig – det gäller också att undvika att bli sämsta tvåa och missa play off-spel.

Spelartruppen är här men ännu väntar vi på det viktigaste beskedet: hur allvarlig Anders Svenssons skada är. Finns det en chans att han kan spela mot Danmark? Det verkar så, en liten en, och nu lever vi på hoppet. Utan Anders Svensson försvinner en viktig pusselbit i Sveriges offensiva spel. Och nu räcker det som bekant inte längre med att hålla tätt bakåt. För att vinna måste vi göra mål. Och vi kan inte alltid lita på att ett danskt fyllo ska springa in på planen och ge oss tre poäng.

Med tanke på de enorma hyllningar av Adam Johansson i Portugalmatchen som både Roland Andersson och Lars Lagerbäck bjöd på den här presskonferensen ser de nog honom som startman även mot Danmark, även om de erkände att de såg Behrang Safari som första alternativ ända tills denne lämnade återbud. Själv imponerades jag inte av Johansson mot Portugal – även om han hade svårast möjliga uppgift: att stoppa Ronaldo – och föredrar Safari mot Danmark. 

Tobias Hysén? Nej, han måste prestera mer över längre tid för att komma med. Nio mål i allsvenskan, visst. Men om inte tio mål i La Liga räcker för Henok Goitom så har jag svårt att se att det skulle räcka för att peta de etablerade. Som jag skrev häromdagen apropå Labinot Harbuzi i U21-landslaget: det är svårt att spela in sig i landslaget, men ännu svårare att spela sig ur det.

Innan jag går på försenat Jesus-far-till-himlen-firande och kostar på mig två dagars ledighet såhär efter ett nätt fjortondagarspass: ytterligare ett inlägg i debatten om flygplansincidenten. Det ställs en del intressanta frågor i den texten.

Men nu tar jag, som sagt, lite ledigt. Vi ses på Malmö Ip på tisdag! Då blir det match.

Hade jag varit så tekniskt bevandrad att jag kunnat göra ett diagram och bara klistra in lite snyggt här i bloggen hade jag gjort ett som beskrev hur mina förväntningar på U21-EM förändrats över tid. De har långsamt stigit den senaste tiden, men idag strax efter klockan 18 steg kurvan dramatiskt. Jag må vara pessimist vad gäller flexibiliteten hos svenska förbundskaptener (den är i och för sig inte helt ogrundad) men jag var inte alls säker på att Labinot Harbuzi skulle bli uttagen till U21-EM. Det blev han, och i samma sekund som jag såg hans namn på TV-rutan blev mina förväntningar på det här mästerskapet skyhöga. Kommer vi få se ett internationellt genombrott? Inte omöjligt.

Två roliga och intressanta krönikor om läktarkulturen på sittplats: vår egen Kristin Nord och Citys Fredrik Backman. Det gnälls på sittplats, säger de och de är inte ensamma. Jag har hört andra säga att gnällandet eskalerat på sittplats i år. I mitt skyddade liv på pressläktaren hör jag bara kollegornas alla funderingar om stort och smått när jag går på match.

Mer om detta och annat i morgondagens papper. Nu tänker jag ta några timmars helg!

Det här är dagens roligaste: glöm alla bortförklaringar om systemfel och oflyt. Allt var bara ett konstprojekt.

Idag kan ni alltså läsa om vad som hände när jag hängde med MT96, MFF:s tifogrupp, före, under och efter matchen.