– Det här är som politiker-OS, sa jag till Olle Lönnaeus när vi hittade varandra bland miljöbilar och roséglas. Det gäller att sålla. Går inte att göra och se allt – hur mycket man än vill.

Jag blev hämtad på flygplatsen av S och hennes pappa, de körde mig till lägenheten som ligger precis utanför murarna, visade balkongen med havsutsikt och lämnade nycklarna till mig. När jag sprang ihop med resten av Sydsvenskanteamet några timmar senare visade det sig att de av det som brukar kallas slumpen hade hyrt en lägenhet som låg i samma hus. Samma portuppgång till och med. Men på första våningen, och därmed utan havsutsikt. Konstigt.

Well. Jag och min förkylning, alltså. Och värmen. Inte en bra kombo. Inte alls. Jag har irrat runt med ett gigantiskt huvud som bara velat lägga sig i skuggan och blunda. Vad är grejen med sommarförkylningar? Var kommer de ifrån? Hur blir det så?

Aja, min förkylning och jag gick på nya medier-mingel och lyssnade på Ebba von Sydow, spanade in de senaste elbilarna och satte oss till slut i gräset för att höra Maud Olofsson berätta att även kvinnor har drömmar som går längre än att vara hemma med barnen. Sen hittade vi äntligen Anna och hennes crew och fick oss ett glas rosé, vi också. Vid havet och solnedgången och allt sånt fint innan det blev för kallt och för stimmigt och vi var tvungna att gå hem och vila upp oss.

Rosévinet är en klar skillnad mot OS. OS är inte alkoholens mästerskap. Under fotbolls-EM bjuds det som bekant på öl, men under OS finns inget utrymme alls för alkohol. Timmarna på dygnet räcker helt enkelt inte till. Här i Almedalen bälgas det rosé. En del flasköl också, men framförallt rosé. Jag är helt fascinerad av hur mycket alkohol det bjuds på. Hur många liter rosé flyter under en almedalsvecka?

Imorgon börjar det på riktigt för min del. Hoppas bara att förkylningen har om inte lämnat mig så åtminstone lugnat ner sig lite då.

Ja, igår konstaterade jag ju att festen liksom hade kommit av sig när det väl var dags att spela final. Max som nyligen varit i Wimbledon (synd för er som inte köpte pappret i helgen, ni har missat många sidor härlig klassiker-tennis-läsning) vittnade om att intresset för U21-EM var i princip noll i England. 

Nu är det slut på riktigt och jag sitter på flygplatsen i Bromma och väntar på flyget till Visby. Jag kör en Almedalsvecka light, är bara där i tre dagar för att hänga på RF:s seminarium imorgon och sedan delta i Huliganpärons debatt om preventiva åtgärder mot huliganism på torsdag.

Det blir spännande. Jag har inte varit på Almedalsveckan sedan jag var tolv, och då var vi inte direkt där därför utan för att hälsa på några kompisar med familjen. Det var mitt under fotbolls-VM 1994 och anledningen till att jag inte fick vara på Sergels Torg (Uppdatering: Rålis? Jag hade för mig att de var en sväng på Plattan också, men antar att mina tv-minnesbilder flyter ihop med dem på Tre Kronor) och möta landslaget. Jag har en känsla av att jag kommer att uppleva allt rätt annorlunda den här gången, vi får se hur. På något sätt har jag lyckats dra på mig en dunderförkylning så att hålla den i schack blir nog prio ett.

Att Marcus Berg fick de högsta applåderna sa på sätt och vis allt den här kvällen. U21-EM-febern har i första hand handlat om Sverige och de svenska framgångarna. I paus hyllades de av publiken, såhär såg det ut då:

Sen regnade det konfetti över både tyskarna och oss, och min dator där jag satt och jobbade begravdes fullständigt.

Vi rullar genom Sverige nu. Söderut, på väg hem mot Malmö. Stämningen var rätt dämpad när landslaget mötte pressen för allra sista gången i den här skepnaden. Samtidigt verkade spelarna redan idag ha insett att de faktiskt gjorde det så bra som det förväntades av dem.

Men det är svårt att inte gräma sig, såhär dagen efter, över de där fasta situationerna. Hade Sverige spelat lite smartare hade de kunnat bli utspelade en halvlek utan att släppa in tre mål. Det är med en viss tomhetskänsla vi lägger det här mästerskapet bakom oss. I vanliga fall finns alltid ett nytt kvalspel att se fram emot, nya mästerskap kommer. Men det här laget upphör att existera nu. De får hoppas på att ta plats i a-landslaget – och när det sker, det vet bara Lars Lagerbäck. Än så länge. Framtiden lurar runt hörnet.

En sak till som jag glömde igår men inte kan släppa: hur mycket kan Marcus Berg springa? Hur orkar han? Och var det egentligen så konstigt att han missade straffen – var det så smart att låta honom slå den med tanke på den match han hade i benen och krampen han kände? Men det är alltid lätt att vara efterklok. Marcus Berg var den enda jag var säker på skulle sätta sin straff. Jag borde lärt mig att det inte är de vanliga matchvinnarna som står som segrare efter straffläggningen.

Jag vill se mer av det här laget. Nu. Kan inte acceptera att det är slut.

Dagen efter var stämningen avslagen på U21-landslagets hotell. Jag tog ett snack med Labinot Harbuzi och Guillermo Molins om hur de ser på semifinalen och mästerskapet i sin helhet.

Vilket fasansfullt grymt slut. Matcher ska inte avgöras på straffar, det är inte sport längre då, det är ett avancerat lottningssystem och det blir aldrig rättvist. Det är alltid någon som blir mer förlorare än någon annan och det sorgliga då är att allt det som varit innan tenderar att glömmas bort. Marcus Berg var rödgråten när han kom till presskonferensen för att ta emot ytterligare en ”man of the match”-pokal och han klarade knappt av att svara på frågan om vad han hade tänkt när han skulle slå straffen. Marcus Berg har varit ”man of the tournament”, han kommer skrivas in i historieböckerna efter sina sju mål och han kommer mycket snart glömma varför han var så ledsen den här fredagskvällen.

Jörgen Lennartsson sa efteråt att när han valde straffskyttar handlade det mycket om hur spelarna kände sig för tillfället, både i kropp och sinne, vilka som befann sig på en positiv våg. Med det perspektivet är det inte svårt att förstå att han tog ut Guillermo Molins. Inte efter det inhoppet, den andra halvleken, förlängningen – matchen där Guillermo Molins växte för varje minut som gick. Jag har aldrig sett honom spela så bra. Det måste vara hans bästa match någonsin. Och då slutar den som den gör: med ansiktet mot gräset. Det finns ingen rättvisa i det.

Men de kommer resa sig upp, de här killarna också, och de kommer inse att framtiden fortfarande ligger för deras fötter. De kommer få chansen att spela nya slutspelsmatcher, vinna nya straffläggningar och revanschera sig många gånger om. Redan imorgon kommer allting att kännas väldigt mycket bättre. Då kan de se tillbaka på fyra matcher som de genomförde med bravur. Och vi andra kan se fram emot en svensk fotbollsvärld som känns bra mycket roligare än den vi levt i den senaste tiden.

Två frågetecken jag funderar på:

• De fasta situationerna. Vad hände? Att Sverige tappade mittfältet med Andreas Landgren istället för Pontus Wernbloon är en sak – men hur kan Sverige verka så totalt oförberett på de fasta situationerna? Med bara lite mer skärpa och bättre markeringar hade Sverige varit i final nu. Det var inte i straffmissarna Sverige förlorade matchen, det var i markeringsmissarna i första halvlek.
• Labinot Harbuzi. Han var lysande när han först kom in, fick genast fart på passningsspelet – både det långa och det korta – och klev fram på precis det sätt han skulle. Men sen? Blev han trött? Ju längre matchen led desto mer osynlig blev han. Han hamnade längre och längre bak i banan, precis ovanför mittbackarna – och där gjorde han inte mycket nytta. 

Men det ska kanske inte ältas mer. Jag vill inte minnas det negativa den här kvällen, vill bara ta med mig den fantastiska upphämtningen som var så typisk för det lag som spelat in sig i våra hjärtan de här två veckorna. Åh, jag vill att framtiden ska komma nu. Kan den inte det?

Två goa göteborgare vaktar vår bil. De hade suttit på parkeringsplatsen sedan halv tio imorse, redo att bistå om någon ville parkera. Vi ville. Inte så många mer. Men Wasim Kazem och Kashan Alam var glada över att ha några andra än varandra att prata med en stund, och frågade ut framförallt Hussein om allt från hur många megapixlar hans kamera har till hur många bollar han fått i huvudet i sitt liv.

Fyra dagspass har de gjort under mästerskapet, för det får de biljetter till alla matcher, mat när de jobbar och bussresa till Malmö och finalen. De var nöjda med den dealen, och ville gärna berätta vad de trodde om dagens match.

Göteborg några timmar före match – inte alls som Malmö för några dagar sedan inför Sverige-Serbien. De får vara hur goa och glada de vill, göteborgarna, folkfesten är inte direkt här.

Största frågan just nu: blir det Guillermo Molins eller Gabriel Özkan till höger på mittfältet? Vad tror ni?

Vid halv åtta körde vi från Malmö, vi körde genom ett nyvaknat sommarsverige mot ytterligare en dag i den nya svenska fotbollsvärlden. I den hjular spelarna. Javisst, som för att stryka under feststämningen ytterligare lite förlängdes det moment av uppvärmningen där de hoppar och klappar i takt och sedan slår kullerbyttor med att de idag hjulade. Inte alla såklart, alla kunde inte. Vad jag kunde se var Rasmus Elm och Mikael Lustig bäst.

(Själv har jag aldrig lyckats hjula, aldrig ens slagit en bakåtkullerbytta.)

Jag hörde två killar stå och snacka potentiella tittarsiffror om Sverige skulle slå England och gå till final.

– Kom ihåg dam-VM, 3,8 miljoner tittare. Det är lite samma känsla nu, att det bara växer, sa den ena och den andra nickade.

Precis vad jag och Simon stod och pratade om efter presskonferensen igår. Vi var båda på plats i USA 2003 när svenskorna tog sig igenom mästerskapet på en framgångsvåg som bara Tyskland kunde sätta stopp på. Och känslan här nu liknar den där och då på många sätt. Ett nytt lag, okänt för den breda allmänheten, öppet och glatt och oskrivet. Underdogs som har planerat sin stora skräll i många år. Spelare som man inte riktigt vet om de spelar lite över sin förmåga, eller verkligen är så här bra. Som om det spelade någon roll, nu när framgångsvågen rullar och känslan av att inget lag är ett tillräckligt svårt motstånd är påtaglig.

Spelarna verkar skönt oberörda av all uppståndelse runtomkring. Jag försökte beskriva skillnaden på hur Malmö såg ut på kvällen inför matchen mot Vitryssland och hur det såg ut nu inför Serbienmatchen för Rasmus Bengtsson.

– Ja, jag tyckte det var ganska bra tryck även inför första matchen, sa Rasmus och fortsatte: klart att intresset stiger när det går bra för oss.

TV-sifforna på 1,2 miljoner tittare var han medveten om.

– Det är vi och På spåret som drar såna siffror, haha.

Och någon extra press att prestera verkar de inte känna på grund av det ökade intresset. Spelarna tittar liksom lite storögt på en om man försöker förklara hur snacket går i stugorna, som om de tror att vi överdriver, och på ett sätt är det kanske lika bra. De går fortfarande ut på planen och vet att världen ligger för deras fötter, de verkar inte känna några förväntningar eller någon press. De säger bara ”vi kan slå alla lag” och jag vet att de tror på det själva. Det är underbart att se, och höra. Och jag tror verkligen att det är så nu: Sverige kan slå alla lag. Det betyder inte att de gör det. Men de kan, och det är det viktigaste.