I gassande sol stod Lars Lagerbäck och inspekterade den svenska träningen där Tommy Söderberg ledde avbytarna från Serbien-matchen. Lite senare kom hans hälsning till laget: han har imponerats av Sverige som är det ”klart bäst organiserade laget i turneringen”. En liten påminnelse från världen utanför framtidsbubblan, med andra ord, som vi inte behöver tänka mer på nu.

Istället berättade Jörgen Lennartsson glatt om hur de hade bemötts på hotellet när de kom tillbaka efter matchen: med korv och bröd och äkta Bjäresenap. Han var sitt vanliga glada jag och var mycket noga med att poängtera att laget på intet sätt är mätta nu. Att gå vidare från gruppen var det första målet, nu sätter de tillsammans upp nya mål.

Ärligt talat tror jag att det här laget kan gå hur långt som helst i den här turneringen. De är uppe på en våg nu, inne i ett flow, mitt i ett stim där allt de gör går vägen och i sådana lägen finns liksom inga gränser. Det var intressant att höra dem själva berättade om hur förvånade de är över att det har gått SÅ bra under EM.

– Under träningsmatcherna var vi alltid så tillbakapressade, nu är det vi som pressar och för matcherna, jag vet inte vad som har hänt, sa Mattias Bjärsmyr.

Svenskarna har varit underdogs hela vägen och är det fortfarande mot England, som hittills har varit EM:s bästa lag. Den ende som inte imponerats av England är antagligen Labinot Harbuzi. Det innebär däremot inte att han inte har någon respekt för dem.

– Jag har inte imponerats, jag vet att de kan mycket mer, sa Harbuzi som för en gångs skull verkade besvärad av att prata med journalister. Antagligen för att han visste vad alla frågorna syftade till egentligen: att han skulle uttala sig om sina chanser till spel. Men Harbuzi kör den genomödmjuka stilen under EM och konstaterade hela tiden att även om han blir besviken varje gång han inte får spela finns det viktigare saker att fokusera på mitt i ett mästerskap när det går så bra för Sverige.

Får han spela? Det är vad jag ska ta mig en närmare funderare kring nu. Jag tror inte något är givet.

Jag vet inte om det är Max eller någon på Uefa, men någon har haft väldigt roligt i photoshop när de fixade Jonas och Heidis ackrediteringar i alla fall:

Själv har jag fått min egen emolunarstormprofilbild.

Vilken match! Vilken fantastisk kväll, vilken fest vi befinner oss mitt uppe i. Var börjar man en sån här kväll? Först ett tillbakatagande av det förra blogginlägget: serberna vann definitivt inte publikmatchen. De hördes mest i början, framförallt innan matchen, men när det väl var igång och när de svenska spelarna börjat dansa sig genom den här matchen, när serberna blev argare och argare och domaren visade ut spelare efter spelare. Då bildade Malmöpubliken den mäktigaste svenska klack jag hört ett svenskt landslag ha på hemmaplan (med reservation för alla landskamper jag inte sett på plats). Sången ekade mellan de tighta läktarna, under en period steg jublet varje gång en svensk passning gick fram och med tjugofem minuter kvar att spela var det stående ovationer. Magiskt. Mäktigt. Det är svårt att finna ord, men de små håren på armarna sa det som är svårt att formulera med hjälp av ett tangentbord.

Ärligt talat: a-landslaget gnäller ju alltid på Råsundapubliken. När vi nu ändå ska avsätta a-landslaget kan vi väl lika gärna utropa Malmös nya stadion till nationalarena också?

En liten film som ger en liten bild av hur stämningen var under och efter matchen:

Jag cyklade genom stan, över Möllevångstorget och genom Pildammsparken på vägen hit och den största skillnaden mot matchen för en vecka sen var uppenbar. Nu satt det människor i gula matchtröjor överallt och Malmö såg ut ungefär som städer brukar göra när a-landslaget ska spela där. På en vecka har svenska folket hunnit skapa sig en relation till de här spelarna (även om de flesta till vardags spelar i allsvenskan tror jag att de drunknar i mängden av allsvenska spelare för gemene man, det blir dessutom alltid annorlunda när en spelare plötsligt representerar Sverige istället för ett lag från en annan stad), lärt sig tycka om dem och känner att de är vårt landslag. Snabb utveckling, men rolig.

Nu presenteras den svenska startelvan och speakerns röst dränks i burop från den serbiska klacken. De har trängt ihop sig i en riktig klack bakom det svenska målet och oavsett hur matchen slutar på planen kommer serberna ta hem supportermatchen. De är betydligt färre men hörs redan nu väldigt mycket bättre.

Yes, ikväll gäller det. Nu är det på allvar. Serbien ska besegras och hur det slutar har jag svårt att säga. Sverige har en god chans att gå vidare, men det kommer bli en otroligt tuff match. Mer om detta här.

Träning i Båstad idag. En typisk sista-dagen-inför-match-träning, som Jörgen Lennartsson uttryckte det: inriktad på avslut, fasta situationer och harmoni. Det är mycket lek och stoj i det här laget. Avancerade uppvärmningsövningar då alla ska klappa i takt och styrketräningsprogram där spelarna gör knäböj med varandra på ryggen och liknande. Där avslöjas ganska snabbt vilka som maskat under gympassen, kan jag säga.

Det nya leende landslaget fortsätter charmoffensiven. Femton minuters öppen träning – sedan skulle den stängas. Så löd förhandsinfon men i själva verket var träningen öppen i 45 minuter innan vi kördes ut från den lilla planen med en symboliskt uppsatt en och en halv meter hög uefa-banderoll runt sig. Den dolde inte särskilt mycket, men vi traskade snällt därifrån och åkte ner i hamnen och åt lunch istället.

Sett till de senaste årens facit är Serbien lite av en mardrömsmotståndare och surret på presskonferensen efter träningen handlade mycket om just detta. Och om det går att spela på oavgjort. 

”Vi ska inte försöka kryssa, det går inte, då är det lätt att det blir passivt,” sa Emir Bajrami och de andra höll med honom, på olika sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Serbien har den största pressen på sig. Det är de som måste vinna för att ta sig till semifinal, men hur mycket betyder det när man väl står på planen?

Det är en paradoxal situation som Emir Bajrami beskrev rätt bra: ”De har ett lag med individuellt sett bättre spelare, men vi har som lag presterat bättre i det här mästerskapet. Därför har vi en bättre sits.” Han sa också: ”De kan ju försöka intala sig att de har det mentala överläget. Men då tror de fel.”

Jag gillar Emir Bajrami. Snabb i käften som få, men samtidigt med substans i resonemangen. Någon frågade om han kände sig säker på sin plats i startelvan. ”Vad tror du jag kommer svara på det?” frågade Bajrami och väntade tills reportern ryckt lite på axlarna. ”Klart jag inte är. Det får du prata med Jörgen och Tommy om i så fall, de vet mer än jag.”

Något annat det talades mycket om, som det nästan alltid blir snack om oavsett vilket lag Sverige ska möta, var serbernas dåliga temperament och förmåga att tappa humöret om något går emot dem i matchinledningen. ”Balkanfolk över huvudtaget är humörspelare,” påstod Bajrami som på sätt och vis borde vara eftersom han är född i Kosovo och bodde där sina fyra första år i livet. ”Har de en bra dag slår de Brasilien, och då gör de det med 3-0, inte 1-0. Men har de en dålig dag kan de förlora med 3-0 mot Malta också.”

Att de spelade 0-0 mot Vitryssland då, vad säger det? undrade jag.

”Att Vitryssland inte är så dåliga som alla trodde. Att vi gjorde en väldigt bra match.”

Och så frågade någon om Bajramis varning, om han var orolig för att få en till. ”Nej, det är jag inte. Jag får bara en per år, så det är ingen fara”, sa han och försvann bort till en tv-intervju.

Hur definierar man mentalt överläge? Vad är ett gott självförtroende? Titta på den svenska truppen, där har ni det. Ett lag som fortfarande utstrålar glädje och självsäkerhet. Om det räcker för att ta poäng mot Serbien – det vet jag inte. Men jag hoppas.

Det är inte bara Linus Thörnblad som behöver förbereda sig mentalt för friidrotts-VM i Berling i augusti – resten av svenska befolkningen behöver det också. Läs mer här, i dagens krönika.

Nu sticker jag till Båstad för att se hur U21-killarna mår såhär dagen före Serbien.

Och när det sedan hade blivit röd dag, mellan den där utflykten då vi köpte hur mycket röd fisk som helst – lax, olika sorters makrill, tonfisk – i Smygehuk och åt medhavd sill på knäckemacka invid havet iakttagna av en iller, mellan den utflykten och middagen på all den rökta fisken, då tittade vi på ännu mer fotboll. Bra fotboll. Framtiden, ni vet. Sverige spelade bra mot Italien men hamnade i den svåraste av alla situationer när Balotelli gjorde sitt 1-0 och sedan blev utvisad (vilket i sig var tråkigt för matchen, jag ville se mer av honom). Trots det gjorde de det bra. Det här laget spelar fotboll. Och det gör det mot Italien.

Jag gissar att många inte såg matchen utan redan hade gått på snapsen då och kan höra alla ”vad-var-det-jag-sa det är lätt att vinna med 5-1 mot Vitryssland, svårare att spela jämnt med Italien, småkillarna är bara haussade i media”. Men snälla. Fixa en kopia på dvd först innan ni uttalar er. Kolla på matchen, och se att Sverige var långtifrån utspelat mot Italien. Lite bättre skärpa i avsluten, bara, alternativt större koll på försvarsrutinerna vid frisparkar/hörnor så hade poängen varit fixad.

Men eftersom Serbien bara spelade oavgjort mot Vitryssland gör inte en poäng från eller till, det räcker ändå med oavgjort mot Serbien på tisdag och det blir ingen lätt match. Det är vanskligt att spela på oavgjort, Serbien kommer ha ett massivt publikstöd och det är i precis den här typen av matcher som ålder och erfarenhet är viktiga. Ah, det blir en match, det. Jag längtar redan. Det är så roligt att framtiden är här, och även om den inte tar slut på tisdag om Sverige skulle förlora vill jag se det här laget i en semifinal.

Hörrni, vad säger ni om att vi tar med oss Zlatan Ibrahimovic och Behrang Safari, presenterar dem för U21-landslaget och låter dem avsluta VM-kvalet? Eventuellt kan Sebastian Larsson få komma med också. Så glömmer vi den gamla skiten nu.

Innan det blev röd dag tog jag en sväng förbi Malmö Ip och såg LDB FC Malmö vinna enkelt över tabelltvåan Göteborg. Spelet är inte lika fint som det var i början av säsongen, men av den kramp som kännetecknat den stora genomklappningen syntes ingenting. LDB FC Malmö är årets stora mysterium. Eller inte? Det är inte första gången laget klappar ihop på det här sättet. Och det är definitivt inte första gången det blir tydligt att fotboll inte spelas med enbart fötterna, utan även med huvudet.

Umeå har sex poäng mer (och en match mindre spelad, de möter Örebro imorgon vilket kan bli intressant) men tappade två poäng hemma mot Piteå som alltså utöver den poängen bara tagit fyra poäng. Ingen kan säga att damallsvenskan är förutsägbar längre. Det enda som verkar möjligt att förutse är LDB FC Malmös förmåga att prestera när det verkligen behövs. För utan förluster mot Örebro och Sunnanå hade SM-guldet faktiskt legat i lagets egna händer, i och med att Umeå inte lyckades vinna mot Piteå.

Det finns två saker som är viktigare än andra för mediepersoner att slänga sig med just nu: att hylla transparens och klaga på att papperstidningen inte kommer ut på röda dagar. Transparens innebär att man ökar insynen i processen för läsarna så att möjligheten till källkritik ökar och kraven på journalister hårdnar. Typ. Klagandet på papperstidningens uteblivande de röda dagarna handlar om att det är omodernt med röda dagar och att man kan förvänta sig av en tidning att komma ut varje dag året om, även i pappersformat. Jag gillar transparens och – papperstidningsfria dagar. Gillar känslan av helg, vetskapen om att matbutiken bara har öppet några timmar och att allt inte är lika serverat som alla andra dagar. Lugn och ro. Att tvingas vara ledig och göra andra saker. Få lite informationsstopp. Herregud, vill jag verkligen veta något finns ju nätet där.

Och så känslan när jag vaknade imorse och såg tidningen ligga på hallmattan: nu är det vardag igen. Ni får inte missa Kristin Nord och Åsa Sjöströms reportage om rockabillies i Enviken.