Efter ungefär femton timmar (olika intensivt under olika perioder, naturligtvis) och åtminstone fem inblandade personer finns nu en film med debatten om huliganism uppe. Det är inte jättebra kvalitet, det är filmat med min mobiltelefon, men det går att höra vad som sägs och för den som är intresserad av frågorna duger det säkert. Det är så trist med debatter som berör många men som bara några få kan se (även om åttio åhörare på plats faktiskt är en bra siffra). Och här är dagens krönika på samma tema.

Jag har haft en så där löjligt bra första dag på semestern med lång lång sovmorgon, bad, grill till solnedgången och så vidare. Ni vet. Nu håller vi tummarna för att resten av semestern blir lika bra.

Precis när min väska syntes under de där flikarna som döljer röntgenmaskinen på flygplatsen i Bromma hörde jag säkerhetsvakten ropa: ”Vi har en fotboll i A3!” med barsk röst. Hon stirrade lika barskt på mig när jag brast ut i ett gapskratt.

”Men det är en snäll boll”, försökte jag, ”en integrationsboll.”

Möjligtvis drog hon lite på mungiporna.

”Ni får inte ha fotbollar på planet,” sa hon och lät sig inte bevekas av att vi hade fått flyga mellan Visby och Bromma med den.

Det var Aage Radmanns boll. Han hade fått den av Patrik Asplund som jobbar med spontanfotboll som ett integrationsverktyg i Djurgårdsandan, och på seminariet som de har i Almedalen imorgon skulle deltagarna få sådana bollar. Hur Aage lyckades tigga till sig en vet jag fortfarande inte. Men bollen kom med till Malmö.

Tre intensiva dagar är till ända. De toppades med panelsamtalet om huliganism idag, en riktigt bra samtal. Jag har filmat det för den som är riktigt intresserad, det kommer ut på nätet imorgon. Annars blir det pappersläsning på lördag för den som nöjer sig med det.

Det speciella med den här debatten är att den inte initierats av några politiker som vill ge sig in i kast med en av svensk fotbolls hetaste potatisar. Inte av supportrarna själva som vill få upp sin situation till diskussion. Och definitivt inte av representanterna för fotbollen. Det är ett gäng föräldrar med tonårsmamman Maria Edholm Chami i spetsen, som är oroliga för sina barn och vilka sammanhang de hamnar i när de går på fotboll. Under försnacket igår visade det sig att både Maria och jag läst Britta Svensson på Expressen efter Stureby-mordet och fastnat för samma stycke: ”En sak vet jag: jag har aldrig varit så orolig som när min äldsta gick ut nian och skulle festa utomhus vid skolavslutningen. Jag visste att hon var klok men att gruppen som helhet inte hade omdöme eller erfarenhet nog att klara om något gick snett. Det var otäckt.” Det är inte bara oroliga barn som hamnar i oroligheter, även om risken kanske är större för barn med specifika hemförhållanden. Vilket inte är liktydigt med sämre socioekonomiska förhållanden.

Göran Rickmer från Hammarby höll med mig om att fotbollen inte vill ha in supportrarna i sitt finrum. De är för besvärliga. Supporterpolisen Ann-Britt Furugård kunde gå med på påståendet att ”vanliga” poliser ibland saknar en fingertoppskänsla som supporterpoliser arbetar upp under lång tid. Och jag krävde självrannsakan och fler källor hos journalisterna. För det går inte att komma ifrån att medierna har ett viktigt ansvar för den utveckling som pågår. Genom att bara uppmärksamma fotbollssupportrar när de bråkar riskerar vi att skapa ett utanförskap och förstärka en subkultur som kan verka lockande för många. Och genom att tro alltför blint på polisens rapporter istället för att kolla med den andra sidan också förlorar vi legitimiteten i debatten när det bränner till.

Men mer om detta mycket snart, alltså. På webb-tv imorgon och i pappret på lördag.

Dagens krönika om gårdagens debatt och undersökning.

Med en fantastisk solnedgång som bakgrundsbild åt jag middag med resten av gänget som ska sitta i panelen och diskutera huliganism igår. Vilken uppställning vi har! En otrolig kompetens finns samlat i den här panelen, och om vi bara lyckas få fram en bråkdel av det två timmar långa samtal om problematiken som vi hade igår kan det bli en väldigt intressant diskussion.

Såhär lyder beskrivningen i programmet: 

Trots ”Huliganlagen” kastas fortfarande bengaler från läktaren och nyrekryteringen till firmorna har aldrig varit högre. Vad är det egentligen som måste göras för att ungdomar inte ska välja att bli risksupporters? Fotbollsvåldet är inte längre en angelägenhet enbart för klubbarna i Stockholm. Under 2009 har vi kunnat följa händelser i Göteborg, Skåne, Borås till och med Linköping. Rent krasst är problemet och lösningen av nationell karaktär. Fotbollsalliansen har sedan 2006 arbetat för att hitta strategier för att minska våldet kring fotboll och verka för attitydförändringar när det gäller supporterskapet. Projektet Fotbollsalliansen avslutas våren 2010 och efterlämnar sig tydliga metoder för hur Svensk Fotboll och klubbarna bör arbeta preventivt. Utan samverkan på alla nivåer inom samhället kommer preventivt arbete inte leda till någon verklig förändring vara sig när det gäller fotbollsrelaterat våld eller andra ungdomsproblem.

Och de som är med då:  Aage Radmann Universitetslektor Enhetschef Idrottsvetenskapenskap Malmö högskola som studerat huliganismens utveckling, Björn Fries Chef Preventionscentrum Stockholm, Nikolaus Koutakis psykologiforskare vid Örebro universitet som jobbar med att ta fram preventiva program riktade mot föräldrarna som presenteras i samarbete med skolor och föreningar, Ann-Britt Furugård Supporterpolis och Göran Rickmer Hammarby Fotboll. Moderatorer: Maria Edholm Chami, tonårsförälder och projektansvarig för föräldraforumet HULIGANPÄRON och Ulric Jansson projektansvarig för Fotbollsalliansen. Dessutom kommer killarna bakom föreställningen Topboy att sitta i publiken och delta i debatten.

Klockan 12 på Högskolan är det som gäller. Vad jag har fattat bjuds det på lunchmacka. Kom dit!

PS: Förkylningen är under kontroll! Jag har tagit tillbaka min kropp! Och solen skiner igen. Det blir en bra dag, det här.

Karin Mattsson Weijber om förmiddagens debatt om finanskrisen och spelberoendet som nu bli politikerberoende:

”Svensk idrott = världens bästa” står det på RF-människornas ryggar. Det var den slogan de antog under Riksidrottsmötet för en och en halv månad sen när jag såg dem senast här i Visby. Idag har RF intagit en av konferenssalarna på Strand Hotell för att diskutera aktuella ämnen för Idrottssverige.

Tydligast på tapeten: hur ska idrotten klara finanskrisen – när det dessutom beslutats att det statliga stödet till idrotten ska in under den vanliga statsbudgeten istället för att som nu vara beroende av Svenska Spel och de vinster som görs på svenskarnas spelande. Det diskuterades först här imorse och Karin Mattsson Weijber såg trots allt ganska nöjd ut när politiker från båda blocken mer eller mindre lovade att framtidens stöd kommer att ligga på samma nivå som dagens. Det var det kravet hon kom till Visby med – och det ser ut som om hon får igenom det. Mer om detta i pappret imorgon.

Sen kom Ingegerd Ericsson från Malmö Högskola som pratade med Veronica Wagner och Malin Eggertz från gymnastikförbundet under rubriken ”Operation Rädda Gympan”. Motoriken är viktig för barn, sades det. Av olika anledningar. Ökad rörelse i skolan ger bättre koncentrationsförmåga och allt det där har ni hört förut, så vi skippar det.

Ingegerd Ericsson som jobbat som gympalärare tog upp den andra delen av varför motorik är viktig: för känslan att vara accepterad i klassen. ”Vad tror ni tioåringar, framförallt flickor, vill lära sig helst?” frågade hon och efter att olika förslag om att lära sig stå på händer, hjula och liknande kom någon på det svar som Ingegerd oftast får: att lära sig slå bra med brännbollsracket. Och så målade hon upp en scen: där står hela innelaget och väntar på att få springa frivarv. Och där står hela utelaget och väntar på att få ta lyra. Ångest. För den som tycker det är svårt att träffa bollen med trät, och som bara kan känna sig säker på att göra det med det platta trät, som knappt tar bollen någonstans. ÅNGEST.

Det är på sitt sätt den mörka sidan av idrotten: den ständiga jämförelsen. Själv har jag aldrig klarat av att slå en bakåtkullerbytta, och sen den dag jag slutade skolan har jag aldrig lidit av det.

Och nu diskuteras varför inte ridsport och golf klassas som friskvård. Jag kan inte se att anledningen till att dessa två sporter som är så stora idag inte anses vara friskvård är någon annan än 1) eftersom det är så stora sporter kommer plötsligt väldigt många fler människors idrottande klassas som friskvård = det blir mer pengar att betala ut 2) dessa sporter ses som snobbiga överklassporter och inte ”riktig” idrott. Men alla de som har kroppar som inte längre klarar att springa, gå på aerobics och så vidare? Människor med dåliga knän som inte klarar den belastningen? Är det inte de som behöver friskvårdsbidragen? Jag blir inte riktigt klok på den här debatten.

Karin Mattsson Weijber kommer med ett enkelt men tungt argument för: alla förbund som är medlemmar i RF är redan klassade som idrott. Alla som vill får inte vara med i RF. Men de som är med har redan gått igenom ett nålsöga.