Jaha hörrni. Här sitter jag och det är fredagskväll och jag vågar inte ringa till mina kompisar som är på krogen sådär som 25-nånting-människor ofta är på fredagskvällar, bara för att säga att jag visst har jobbat klart men vill sitta kvar i min soffa i ytterligare 45 minuter för att få se ytterligare 45 minuter av Zlatan Ibrahimovic i rödblå-randig tröja.

Det är svårt att ha ett liv om man tycker om sitt jobb lite för mycket.

När klockan är halv nio på kvällen och man börjar sluddra efter en och en halv öl, då vet man vad det är tecken på: ett mästerskap är slut. Då är det bara att dra något gammalt över sig några dagar och ladda om, så det tänker jag göra nu.

Sista morgonen på Gorkipark (ryska kafét), sista morgonen med frukost och dator på vår lilla gata och jag kommer att sakna den. Undrar lite vad de tror om mig här. Tjejen som kommer dragande på sin dator morgon efter morgon, beställer gigantiska frukostar och sitter här ett bra tag. Då och då pratande (skypande) med datorn. Alltid ensam.

En dag tog jag en springnota också, fast inte med flit såklart. Jag bara gick när jag var klar och gissa om jag blev förvånad och skämdes när killen som jobbar här dagen efter lugnt förklarade att ”du betalade inte igår”. Ehh, nähä. Det var inte meningen.

Men nu försvinner jag – poff – och undrar om de kommer undra vart jag tagit vägen? Eller om de bara kommer… inte bry sig alls? Antagligen inte.

Jag åker hem till Malmö och drar något gammalt över mig, som sagt. Så ses vi snart igen.

Här hittar ni dagens krönika, sammanfattning av VM och ytterligare lite snack om Caster Semenya. Och för den som vill läsa mer om Semenya och det svåra i att könsbestämma en människa rekommenderar jag att läsa här och här och här.

7587 sammanfattande tecken senare – då riktigt känns det hur luften går ur kroppen. 

På många sätt är friidrotts-VM det ultimata mästerskapet. Lagom långt, ständigt omväxlande, många profiler, en perfekt tv-sport (för er som sitter där hemma), mycket och stor dramatik… Jag vet faktiskt inte vilket mästerskap som skulle kunna vara bättre.

Ett friidrotts-VM blir aldrig tråkigt. Det kan bli relativt profillöst, som i Osaka för två år sedan, men det blir aldrig tråkigt. Det kommer alltid nya dueller, oväntade segrare, favoriter som faller, kvinnor som anklagas vara män, män som springer på fjäderlätta fötter men inte anklagas vara kvinnor och till det en alltid lika entusiastisk hemmapublik som får en att rikta blicken mot helt andra saker än man annars skulle gjort.

Och nu är det över. Finito. För den här gången alltså – om två år ska vi till Daegu i Sydkorea. Och innan dess blir det EM i Barcelona nästa år.

Men allra först undrar jag om vi inte ska ta oss en öl. Eller kanske till och med två.

Ni som läser bloggen känner igen en del i dagens krönika, men man kan säga att det är torsdagens blogginlägg i extended version ni hittar i pappret idag. Om Caster Semenya alltså, och framförallt omvärldens reaktioner på henne. Och allt är inte sagt i ämnet än. Långtifrån.

Bortskämd, det är vad den tyska publiken är. Det kändes som om taket skulle lyfta av Olympiastadion under tiden herrarnas korta stafett fortfarande pågick, men när väl Asafa Powell korsade mållinjen var det som om ett fullsatt stadion andades ut en slags besvikelse. Klockan stannade på 37.32. Det blev ju inte världsrekord. Och Usain Bolt, den mäktige, hämtade närmast rutinmässigt ner den jamaicanska flaggan från läktaren innan han lekte sig runt ytterligare ett ärevarv.

Då såg han betydligt mer tagen ut av den överraskade födelsedagssången igår.

Det jublades desto mer när det tyska stafettlaget sprang i mål som trea. Glädjescenen kunde nästan mäta sig med Bednarek igår, sedan han insett att han tagit bronset. De oväntade bronsens VM, det är det här. Och den enas smällda baksida, den andras VM-brons. Tyskland hade knappast tagit medalj om USA varit i final. Men det är ju en del av tjusningen med stafett – vanliga regler om förutsägbara resultat gäller inte där.

Andra glädjetårar att minnas den här kvällen: Steven Hookers när han faller mot mattan efter att ha klarat första försöket på 5.90, hans andra hopp i hela tävlingen.

Kvällens oväntade pärla var helt klart damernas släggfinal. Vilket kast hon fick till, Anita Wlodarczyk. Och så fick även hon posera invid en skylt med texten ”NEW WR” – efter att hon stått över tre kast eftersom hon hoppat så mycket av glädje att hon stukat foten. Snopet. Framförallt eftersom hon var så jagad av Betty Heidler. Vilken serie hon gjorde!

Och Alhaji Jeng? När han inte ens lyckades hoppa vartannat hopp okej – då var det inte mycket kvar att be för.

På min lilla promenad imorse hittade jag en trollkarl på en vägg.

På väggen intill fanns en annan trollkarl.

Har jag sagt att han är överallt, hela tiden?

Att sitta på Olympiastadion just nu är som att vara i ett tält när det regnar. Ni vet: det är inte direkt blött, men det är långtifrån torrt. Jag avundas inte dem som har hoppat höjdfinal ikväll. Få sporter är så beroende av hyfsat väder som höjdhopp.

Linus Thörnblad hade naturligtvis riktigt smash-läge med tanke på att nivån på årets hoppare inte är så hög som den brukar vara, och det tror jag nog han visste om. Samtidigt tror jag faktiskt han är nöjd med att ha fått ihop sitt mentala pussel, lyckats ladda om – om inte fysiskt så mentalt – under den en och en halv timme som höjdhoppet sköts upp. Dessutom såg han rätt nöjd ut över att vara bäste svensk. Femma – det var ganska precis det jag hoppades på. Dock hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli på 2.23. Men höjdhopp är en av de mest oförutsägbara sporter som finns, och viktigast av allt för Linus Thörnblad det här mästerskapet var att känna att han fått ihop sitt mentala pussel. Och det verkar han ha gjort.

Som Stefan Olsson sa precis här: ”Att åka härifrån med en käftsmäll till, det hade varit jobbigt. Nu får han lite arbetsro.”

Och nu då? Nu hoppas vi på Alhaji Jeng. Det känns verkligen att vi är tillbaka på nittiotalets början. Men det finns en charm med det också.

Regnet vräker ner. Värmen har tryckt på i en vecka och nu kommer urladdningen. Åskan kommer närmare och närmare. Inte ser det ut att ljusna heller, inte det allra minsta. Hur ska de kunna hoppa höjd här?

Jag såg att Yannick Tregaro blivit upprörd för att Emma Green fått vänta med sitt tredje hopp på 1.99 för att ”200 meters-pajasarna” skulle springa. Herregud. Vad ska då Ariane Friedrich tycka, som när hon skulle hoppa – jag tror det var det tredje på 2.02, men är inte säker, vissa av gårdagens detaljer flyter ihop – konkurrerades ut av att speakern intervjuade en nybliven världsmästare och världsrekordslagande Usain Bolt?

Sådan är friidrotten, det är mycket som stör runtom hela tiden och ett av knepen för att ta sig till toppen är att lära sig att stänga av allt runtomkring och bara fokusera på sig själv. Lära sig att inte lägga energi på sådant som inte går att göra något åt, som att andra ska starta sina lopp och liknande.

Emma Green är långtifrån något undantag där och ärligt talat känns det inte som att Tregaro hjälper henne med det mentala arbetet genom sådana här utbrott. Fel fokus, som Linus Thörnblad skulle ha sagt, fel fokus.