Det har varit lite väl lite matblogg det här mästerskapet. Men här kommer den: dagens brunch på det ryska kafét på vår gata. Titta! Och fatta vad gott det var.

Vilken kväll det var igår. En sådan overklig, magisk kväll som det morgonen efter känns som om den aldrig kommer gå att överträffa. Här är vad jag upplevde då.

Vilken smäll! Henrik Dagårds svenska rekord i tiokamp kapades med tre poäng. Kvällens stjärna: Nicklas Wiberg, sjua i tiokampen.

Äh. Jag skojade bara. Lågt, jag vet.

Men jag är så yr av intryck att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Vad vi förväntade oss: en höjdduell utan dess like. Vad vi fick: ett nytt fantastiskt rekord av denne Usain Bolt som flyttar drömgränser hur han vill. Så länge han är frisk kommer ingenting vara omöjligt. Inga gränser onåbara. Det är en svindlande tanke.

Det blev inte riktigt den duell vi förväntat oss men en höjdfinal blir alltid rafflande och att se Ariane Friedrich kontrollera hela den mäktiga Olympiastadion med små små rörelser var häftigt. Blanka Vlasic kontrollerade höjdtävlingen istället och Anna Tjitjerova smet emellan dem och syntes knappt i skuggan av stjärnglansen, trots sitt silver.

Och innan de ens hade börjat fick Caster Semenya sin guldmedalj och med den ett värdigt bemötande från den tyska publiken. Hon blev hyllad och ett blygt leende smög fram i det ansikte som tidigare bara utstrålat målmedvetenhet och samtidigt en viss osäkerhet.

Allvarligt talat – när man har tillbringat en kväll på Olympiastadion i Berlin med Usain Bolt, Ariane Friedrich, Blanka Vlasic och Caster Semenya känns det lite svårt att ta de där som hävdar att friidrotten är profillös på allvar.

PS: Sjua och svenskt rekord var faktiskt ett bra resultat av Wiberg, det var inte bara ett skämt. Tillsammans med Emma Green är han nu bäste svensk, och med en ålder på 24 och en utvecklingskurva som pekar spikrakt uppåt kommer vi nog få se rätt mycket mer av honom. På EM i Barcelona om ett år, till exempel.

Dagens outfit är fotovästen. Nummer 041 och 042, stolta bärare Daniel Nilsson från Bildbyrån och Pontus Lundahl, Scanpix. Fotografer har annars en förkärlek för byxor med många fickor och bekväma skor. Och så är de bra på det här med regnkläder, men det har hittills inte behövts i Berlin.

Vi åt lunch tillsammans och när killarna var tvungna att gå ut på arenan igen och plåta tiokampens stavhopp i hettan la jag mig i en solstol i skuggan på pressrestaurangen. De solstolarna är det bästa med hela pressområdet här. Perfekt när man jobbat en sisådär 15 timmar om dygnet i en vecka och blir lite sömnig efter maten. Andra la sig i gräset istället.

Efter en stund vaknade jag av att jag snarkade, tittade upp och såg en okänd man (journalist) stirra på mig. Han satt vid bordet intill och åt.

Ikväll ska det bjudas på gratis öl här för alla journalister. Friidrotts-VM goes Almedalsveckan.

Han är en ovanlig idrottskille, Jesper Fritz. Häromdagen stod vi och skämtade om att han skulle börja forska i medicin (han har ju efter att ha tagit sig igenom halva läkarutbildningen gjort ett uppehåll nu) och lösa det ständiga problemet med krånglande baksidor.

– Då skulle jag nog få nobelpriset, sa han och vi konstaterade att det skulle bli ett ovanligt nobelpris i medicin, med en rolig motivering.

Att bli idrottsläkare intresserar honom egentligen inte – det är alldeles för sällan man kan ställa några verkligt bra diagnoser, säger han. Därför skulle det kännas tröstlöst att jobba med.

Och sen står han där, två dagar senare, och har inte kunnat göra så mycket mer än att springa några meter på ansatsen innan allt går fel. Hälsenan ömmar, den egna diagnosen säger bristning och det var en uppgiven Jesper Fritz som efteråt konstaterade att det alltid finns någonting som inte fungerar i hans kropp.

Stumheten i hälsenan fanns där redan när han kom till Berlin, bristningen fick han under uppvärmningen idag. Omöjlig att förutse, naturligtvis, men det är något som inte är riktigt bra med Jesper Fritz. Ständigt småskadad, som en obalans i kroppen där skadorna flyttar runt mellan olika kroppsdelar. Det är ju inte helt ovanligt att man för att slippa ett problem överbelastar en annan kroppsdel och därför får ont där.

Nu lämnar han ytterligare ett mästerskap utan att ha fått de svar han velat ha. Utan att ha kunnat gå igenom en tävling med ett hyfsat resultat men ändå känna att uppladdning och förberedelser har funkat. Det enda han får med sig hem är ytterligare ett frågetecken, kring ännu en kroppsdel.

Jag har aldrig sett en så obekväm världsmästare som Caster Semenya när hon skulle springa sitt ärevarv igår. Helt överlägsen i mål gratulerades hon inte direkt av sina medtävlare. När hon gav sig iväg på sitt ärevarv sprang hon tjugo meter, men vände sedan och sprang tillbaka. Funktionärerna motade tillbaka henne och jag har aldrig sett någon så motvillig ärevarvsspringare. Hon fick en del applåder, men hon måste också ha fått höra annat än bara hyllningar. Jag kan inte förklara den känsla hon utstrålade på något annat sätt. Annars har den tyska publiken varit väldigt entusiastisk när guldmedaljörer sprungit för att motta hyllningarna, oavsett nationalitet, men den här situationen gav mig ont i magen.

Det finns många kvinnor som tas för att vara män. Som klär sig, rör sig och talar på ett visst sätt som kodas som maskulint i vår kultur. Och maskulint är för många lika med manligt. Dessa personer lever kanske inte upp till den stereotypa bilden av hur en kvinna ska se ut. Men det gör dem inte till mindre kvinnor.

En tjej jag umgicks med för några år sedan blev kallad ”farbrorn” av småbarnsföräldrar i matbutiken, och blev ofta utstirrad när hon gick på damtoaletten. Hon var 22 år då och även om hon hade kort hår och baggy byxor tyckte inte jag att det var någon tvekan om vilket kön hon tillhörde. Men det tyckte andra och själv tyckte hon att det var sådär kul att bli kallad för farbror.

Hon är ett exempel av många. Caster Semenya är ett annat. Dessa kvinnor är inte särskilt närvarande i offentligheten. Det tenderar att vara mer framgångsrikt för kvinnor att spela på femininitet i sina yttre attribut – maskulina kvinnor upplevs ofta som skrämmande på olika sätt.

Idrottande kvinnor som bygger mycket muskler – ofta de som springer de kortare distanserna – överdriver ofta och gärna sin könstillhörighet på andra sätt. Genom smycken, håruppsättningar och smink för att markera att de är ”riktiga kvinnor” trots att de är så muskulösa. Caster Semenya gör det inte, hon har kort hår, skippar bling och smink och jag tycker det är häftigt att se henne strunta i de förväntningar på att framhäva sin femininitet som finns. Hon utmanar våra föreställningar om hur en friidrottande kvinna bör bete sig och hennes utklassade konkurrenter har inget bättre att försvara sin underlägsenhet med än att Semenya skulle vara man.

Och for the record: hon har könstestats i Sydafrika. De utredningarna visar ingenting annat än att hon är kvinna.

En annan tanke apropå det här, som Judith/Jack Halberstam uttrycker i sin intressanta bok Female Masculinity: varför är det så mycket lättare att ifrågasätta femininiteten hos en kvinna än maskuliniteten hos en man? Många är de kvinnor som får misstänksamma blickar när de går in på damtoaletten. Betydligt färre män (som inte aktivt transar, alltså) blir tagna för att vara kvinnor. Vad är det med maskuliniteten som gör den så självklar och tydlig? Och med femininiteten som gör den så svävande, ogreppbar?

Jag vet inte. Vet ni?

Dagens krönika om Linus Thörnblad inför höjdfinalen hittar ni här.

En parentes, mitt i all friidrott: Idag kom det inte särskilt oväntade beskedet att förundersökningen mot Djurgårdssupportrarna som greps på ett plan mellan Malmö och Stockholm läggs ner.

Med tanke på hur många vittnen till händelsen som fanns och att den tekniska bevisningen inte kan ha varit särskilt svår att sammanställa känns det inte direkt som att det är ett tvivelaktigt beslut att lägga ner förundersökningen – snarare tvärtom. Det kan inte ha rått något tvivel om att supportrarna var oskyldiga.

Vi får se vilka rubriker det blir imorgon. Jag gissar på: inte särskilt stora. Inte särskilt svarta.

Marjan på HD säger att jag stinker sprit. Handsprit, alltså. Jag är mästerskapshypokondriker och har alltid med mig handspriten på mästerskap. Än så länge ligger jag en liten bit efter Stefan Holm vad gäller mästerskapshypokondri, men inte långt efter. Mardrömmen är att bli sjuk. Och med tanke på all hysteri som råder kring svininfluensan just nu tycker jag att det är lite konstigt att tvålen på damtoan ser ut såhär:

Pumpen är trasig så tanken är alltså att folk ska sticka ner sina tassar och fiska upp lite tvål ur den där behållaren. Efter att ha varit på toa. Mmmm. Hygieniskt. Mmmm.

Inte för att jag trodde att han hade någon chans att ta sig vidare till final – men det hade ändå varit spännande att se vad Johan Wissman kunnat åstadkomma. Det är det alltid. Nu ligger han hemma med en halsinfektion och får inte ens chansen att testa. Trist.