Det tog alltså fem matcher. Sen kom det här: ”Experterna tycker att Serie A är extremt mycket mer intressant.” Vad är det med Sverige som gör att vi aldrig kan vara stolta över det vi har? Jag vet inte hur många mail jag fick under tiden Zlatan var i Italien som handlade om att han inte hade bevisat något genom att vara outstanding i italienska ligan – ”för det är ju i Spanien och England som de riktigt stora spelarna finns.”

När han så går dit, till det som antagligen är världens bästa klubblag, sätter rekord genom att vara först med att göra mål i alla sina fem första ligamatcher för Barcelona, tar det alltså fem omgångar innan – svosch – spanska ligan är trist och den italienska bättre.

Visst, jag håller med: Barças matcher i ligan är ojämna. Det är inte ett spännande taktiskt rävspel på samma sätt som i Italien, inte samma explosionsartade oförutsägbara matcher som i England – men det finns rätt hyfsade individuella prestationer i den spanska ligan som får åtminstone mig att njuta. För den som tröttnat på Barcelona redan nu rekommenderar jag att se matcherna en bit under toppskiktet: Valencia-Atletico Madrid i lördags var ett bra exempel på en sådan match.

Jag skrev en krönika på det här temat för två år sedan. Den är aktuell fortfarande.

Blev inget bloggande mellan anhalt två och tre, tiden var tight och jag missade Redhawks första period för att hinna se hela handbollen. Men ändå: rätt häftigt att det faktiskt går att se tre elitmatcher (Redhawks räknas som elitlag även om de inte spelar i elitserien) på en och samma eftermiddag/kväll, och bara missa sammanlagt tjugo minuter.

Vem som gjort det mer än jag undrar jag dock. Det var inte överdrivet många som gick de 200 meterna från Swedbank Stadion till Baltiska Hallen för att se handboll efter fotboll, trots att det var gratis för den som betalat för fotbollen. Och av min syn att döma hade nog hälften av de himmelsblå gått i paus.

Hockeypubliken har en kärna som är konstant oavsett yttre faktorer. Oavsett om MFF spelat tidigare under dagen, hur det gått tidigare under säsongen eller vem som står på isen: det finns ett gäng Redhawks-supportrar som är där i vått och torrt. Det är imponerande.

Imponerande var däremot inte Redhawks spel. Jag missade som sagt första perioden och enligt den alltid tillförlitlige Kent (och sedermera även Göran Karlström) hade Redhawks sin bästa period under de första tio minuterna av matchen. Sedan slocknade det. Oinspirerat och segt. Björklöven satte tempot – och satte det lågt.

Kalis var inte nådig efter matchen, trots två poäng och upphämtning som gav förlängning och straffvinst. 

– Man måste betala ett pris för varje poäng man vill ha i hockey, man kan inte agera på det här sättet inför en hemmapublik, sa han på ett dalmål som blev tydligare än vanligt och försökte kväva ilskan som bubblade upp vid minnesbilderna från matchen.

Hetaste matchen idag? Det var faktiskt HK Malmö-OV Helsingborg, som även om den är en bit från toppen i elitserien var tät och jämn och underhållande. Men som hade minst publik, spelades i sämsta arenan och så vidare.

Nu ska jag ta mig hemåt. Tre matcher, många intryck, lång krönika. Undrar om mitt hem luktar trattkantareller?

MFF-Hammarby var väl inte direkt det som brukar kallas propagandafotboll. Det fanns tillfällen när bollen studsade fram och tillbaka och misstagen var så billiga att det var svårt att förstå att det var allsvensk fotboll det handlade om. Å andra sidan är väl Hammarby så nära Superettan det går att vara utan att faktiskt befinna sig där, jag tror inte att de skulle klara ett kval i nuläget. Hammarbyspelarna var som koner, Kristoffer Björklund i målet var så osäker att det hade varit en bedrift att inte göra en tre-fyra mål på honom.

Men Guillermo Molins var riktigt bra, Daniel Larsson var där han skulle åtminstone två gånger, Edward Ofere gjorde allt fel utom ett skott (som innebar 3-1), Ulrich Vinzents och Wilton Figueiredo satt på bänken med rätta och tre poäng är alltid tre poäng. MFF är bara en poäng efter HIF nu. HIF, som skulle blanda sig i guldstriden. Det kan svänga snabbt, när ett lag byter spelsystem och det andra är utan sina nyckelspelare i några matcher.

Sämst på plan var i alla fall tveklöst Sven-Martin Åkesson. Domaren. Man fick vara glad så länge han vinkade åt rätt håll, på den nivån var det.

Vi är inte jättemånga som har gått över gatan till Baltiskan för att se HK Malmö-OV Helsingborg, men en del himmelsblå tröjor syns bland publiken. Det är andra omgången. Tredje skånederbyt. Säger en hel del om herrarnas elitserie i handboll.

Igår hittade jag äntligen en skog i den här delen av landet. En skog värd namnet alltså, och jag kan säga så mycket som att den inte rymdes inom Skånes gränser. Bokskogen är INTE en skog, det är en park. I skogen var det egentligen alldeles för torrt, vi såg så många uttorkade trattkantareller att det var sorgligt men eftersom jag hade något av en svampplockarguru vid min sida hittade vi till sist de våtaste mossorna och där stod de på rad, så fint. Som små hattifnattar, som O påpekade när vi rensade dem några timmar senare.

Nu är hemmet fyllt av tidningspapperstäckta plåtar och små trattisar som väntar på att bli torra så att jag kan äta svamp resten av vintern. Lovely. De som inte fick sträcka ut sig på en plåt åkte ner i en panna med vitlök, mycket persilja, citron och parmesan och serverades framför TV:n och Zlatans femte ligamål.

En på alla sätt mycket bra lördag.

Idag äter jag kantarellrisotto till frukost. Det behövs en stadig grund, för idag blir det åka av: MFF-Hammarby halv tre, HK Malmö-OV Helsingborg klockan fem, Redhawks-Björklöven klockan sex. Jag ska se allt, är tanken. Får se hur det går.

Om fler människor hade bara hälften så mycket självdistans som Robert Laul skulle världen vara väldigt mycket roligare. Och säkert lite mindre hatisk. Kolla här.

13 mars. Vinter-OS har precis slutat (nåja, sedan två veckor) och vad händer då? Fotbollsallsvenskan börjar. Visst, vårsäsongen har varit alldeles för tight de senaste åren, det är många matcher som ska hinnas med och i år blir sommaruppehållet extra långt på grund av fotbolls-VM.

Problemet är att grundproblemet ligger någon annanstans. Allsvenskan skulle aldrig ha utökats till sexton lag. Fjorton räckte bra. Nu har vi fler dåliga matcher inom loppet av kortare tid. Inte konstigt att publiken sviker.

…och här i Skåne går det säkert bra att spela fotboll i mitten av mars, men alla som minns hur stockholmsplanerna såg ut fortfarande i maj kan ana sig till att det snarare kommer röra sig om gyttjebrottning än fotboll de första omgångarna…

Alltså, det här med målvakterna som flyttar in stolpar. Hej, moraliskt förfall. ”Så länge ingen kommer på oss är det okej”. Jag fattar inte. Vuxna människor, förmodat sportsliga. Och visst, jag vet att varken fotbollsspelare eller andra idrottare är så sportsliga som vi kanske hoppas på. Det filmas och ges tjuvnyp och gränserna tänjs på hela tiden. Men att flytta stolparna och göra målet mindre – och inte så lite mindre heller, syns det tydligt på tv-bilderna – känns lite väl avancerat.

Nu kryper det fram att stolpflyttandet alltid har förekommit men att ingen upptäckt det förut. Därför har det alltså på något sätt varit ”okej”. Och jag undrar – hur stor är egentligen skillnaden med ryttaren Ludger Beerbaum, aka ”skandaltysken”?

Jag måste säga att jag hajade till när Tony Ernst satt i TV-studion inför Djurgården-MFF förra veckan och sa att han inte tyckte att MFF:s sportchef skulle få förnyat förtroende. Tony Ernst har alltid varit extremt diplomatisk utåt – i mina ögon nästan för diplomatisk – och varit väldigt försiktig med offentlig kritik. Han har alltid varit tydlig med att en supporter ska stötta laget, inte kritisera det. Därför hajade jag till. Den dagen Tony Ernst öppet kritiserar enskilda personer har det gått långt.

Tony Ernst har också alltid varit väldigt självkritisk. Minns den märkliga hösten 2007 när Sören Åkeby misslyckades för andra året i rad och inte ett uns av självkritik hördes varken från Åkeby själv eller övriga i föreningen. Då gick Ernst ut och resonerade kring supportrarnas roll i de dåliga resultaten. Det blev absurt, eftersom det åtminstone i mina ögon fanns ett antal personer som hade större skuld i de dåliga resultaten än MFF Supports ordförande.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: MFF har antagligen landets bästa supportrar. De är många, de är högljudda, de är engagerade. De väljer sina ord noga, de skriker aldrig om någon ”domarjävel” utan ramsan går ”Skandal, skandal, en domarskandal” vilket är något helt annat: naturligtvis kan det förekomma domarskandaler. Små signaler vittnar om medvetenhet.

De går väldigt sällan till några personangrepp. Frustrationen ska bli stor innan de kräver avgångar och när de gör det är det genom banderoller och flygblad som syftar till att få fler att bli medlemmar och på demokratisk väg nå förändring. Olika grupperingar inom den stora supporterskaran använder olika metoder, men väldigt få skulle ta till olagliga medel.

Därför känns det extra tråkigt när den som använder ett av sina demokratiska verktyg – möjligheten att uttrycka åsikter – känner sig tvungen att lämna sin post. Kritiken har varit massiv från alla håll, skriver Tony Ernst idag:

Det har varit fördömande från officiellt håll i Malmö FF, från medlemmar i Malmö FF, från officiellt håll i MFF Support, från medlemmar i MFF Support, samt från media.

Jag kan delvis förstå dem som menar att när Tony Ernst uttrycker en åsikt gör han det i MFF Supports namn, och att han därför ska väga sina ord noga. Men innebär det att MFF Support inte ska ha några åsikter? Är att ”vara supporter” att tiga? Vad hjälper en förening mest – att tyst titta på det som är dåligt eller att framföra konstruktiv kritik som för föreningen framåt?

Jag vet inte hur många supportrar jag pratat med som varit kritiska men som inte vill framföra sin kritik offentligt eftersom de tror att det kommer skada klubben. Jag tycker det är en märklig inställning. Jag tror att kritik alltid är av godo, så länge den håller sig på en konstruktiv nivå. Men Tony Ernst skriver också om hur kritik mottas i MFF, och jämför med vad han är van vid från andra sammanhang:

Debattklimatet kring Malmö FF är tyvärr mest att likna vid en promenad i sank myrmark. Alla former av kritik mot föreningen tas som personliga frontalangrepp. Jag är nog själv van vid en annorlunda miljö från kultur- och nöjesvärlden, där man oftast kan skilja på sak och person. Och där man är välkommen i debatten även om man inte har likalydande åsikter.

Jag önskar jag kunde säga att jag blev förvånad över dessa ord. Det är jag inte. Och någonstans, mitt i besvikelsen över att Malmö FF inte klarar av att ta kritik ens från personer de vet står på deras sida, är det befriande att någon äntligen tar bladet från munnen.

Precis som 2007 gör Tony Ernst det han tycker att ledningen i MFF borde göra. Han lyssnar till kritiken som förts fram mot honom och tar konsekvenserna. På så sätt vill han statuera exempel. Det är – även om det tyder på en ”lägga-locket-på-mentalitet” i övrigt – ändå hedervärt.

Vilken urladdning! Äntligen var det kul och fest och stående ovationer på Swedbank Stadion, som den här publiken har längtat efter det. För att inte tala om spelarna. MFF återgick till det koncept som funkade på försäsongen, innan drömvärvningen landade i stan: Daniel Larsson och Edward Ofere på topp. 

Det finns uppenbara likheter i den här urladdningen med det som hände förra hösten, när MFF klättrade i tabellen under hösten när mittskiktet i serien var rätt dött. Men den stora skillnaden är att Elfsborg är ett lag som i allra högsta grad har något att spela för.

Nu blir det spännande att se om Roland Nilsson vågar låta samma elva starta på torsdag. Mer om detta i krönikan, som ni redan nu hittar här.

PS: Jag hoppas ni hittar Selma Lagerlöf-parafrasen i krönikan.

Upplysningsaktion, kallas den. 10000 flygblad delas ut på Swedbank Stadion under kvällen och utan att nämna några namn uppmanar de supportrar att bli medlemmar i Malmö FF för att på sikt kunna påverka styrelsens utformande och därigenom vad som händer i föreningen.

Inne på arenan väntade missnöjesaktionen. Under inmarschen och en stund efteråt höjdes banderollerna på ståplats.

Det är svårt att se vad det står på den här bilden, men på banderollerna står alltså:

”Klubben blöder
Bye bye Bengt
År av misär, tränare går, Madsen består
1 guld på 10 år – nöjda?
Hövdingen vänder sig i graven
Gör din röst hörd – bli medlem!”

Och nu i paus, spelas ”Det är folktomt på Malmö Stadion” (vad heter låten egentligen? Min hjärna står still). Inte helt opassande. Vi har inte fått några publiksiffror än, men jag har aldrig sett så lite folk här. Det var en märklig stämning på stan också innan matcherna, bilköerna gick ut ur stan, mot Entré till, och på Möllan var det tomt. En timme före match var Ölkaféts uteservering halvtom, det hör inte till vanligheterna.

Mitt i allt detta tar alltså MFF ledningen med 2-0 på sex minuter mot Elfsborg och leder med 3-0 i halvtid. Mycket underlig kväll.