Erik Hamrén blir inte svensk förbundskapten och Lars-Åke Lagrell sitter i precis den sits han alltid sagt att han inte vill hamna i: alla vet vem han egentligen ville ha. Alla vet att den det blir inte var förstahandsvalet.

Sven-Göran Eriksson var aldrig riktigt aktuell och Hasse Backe hann inte ens få frågan förrän han sållat sig till Svennis gäng än en gång – men att Erik Hamrén var den kandidat förbundet verkligen ville ha rådde det inte några tvivel om. Går man så långt som till förhandlingar med klubben handlar det inte längre om intresseförfrågningar.

Rosenborgs envishet i förhandlingarna säger en del om hur högt de värderar sin tränare. Jag tror att Erik Hamrén hade kunnat tillföra det svenska landslaget mycket, men det är ointressant att spekulera i nu – just eftersom det inte blir annat än hypotetiska spekulationer

Och nu då? Av de ursprungliga fem som jag såg som realistiska alternativ återstår bara ett (Roland Andersson var det minst realistiska alternativet, och han har gjort klart att det inte blir något mer förbundskaptensjobb i Sverige just nu). Jörgen Lennartsson.

Eller har förbundet en joker i rockärmen? En helt oväntad kandidat? Plötsligt tar den affär som de senaste dagarna känts som i princip uppgjord en helt ny vändning. Och hur den slutar känns inte längre alls lika uppenbart.

Det damp ner ett pressmeddelande från Svenska Fotbollförbundet idag. En av punkterna: ”Förbundsordförande Lars-Åke Lagrell berättar om aktuella SvFF-frågor.” Hmm. Onekligen misstänksamt. Men kan de verkligen vänta en vecka med att tillkännage att Erik Hamrén blir ny svensk förbundskapten? Eller räknar de med att det tar så lång tid? Eller ska Lagrell berätta om andra aktuella frågor då, och räknar med att utlysa en annan presskonferens för att presentera förbundskaptenen?

När  displayen på mobilen visar ett nummer som börjar på +34 brukar samtalsämnet vara givet. Då vill spansk radio snacka Zlatan. Men idag var upplägget ett annat, idag var det för att diskutera Henrik Larsson och hans betydelse för svensk fotboll som de ringde. Så nu har jag ingående berättat om gårkvällen för de katalanska lyssnarna. De ville veta allt. Precis allt. Och de ville berätta om hur otroligt uppskattad Henrik Larsson var i Barcelona, trots den korta tiden han var där, och de ville veta hur han kunde bli det.

Det ger ytterligare ett perspektiv på hur stor Henrik Larsson är, när spansk radio ringer upp för att få en detaljerad redogörelse för hur avtackningen av honom sett ut.

Mitt i samtalet avbröt sig programledaren och sa:

– Men alltså Zlatan. Han är ju så bra.

– Javisst, sa jag, visst är han.

– Jo, men alltså VÄLDIGT bra, sa programledaren och jag visste inte vad jag skulle kunna tillägga mer där. Han lät förvånad, som om de hade förväntat sig en bra fotbollsspelare men fått en som var tio gånger bättre. Och:

– Han verkar väldigt nöjd med att vara här, tror du att han är det?

– Ja, svarade jag, det är intrycket vi här hemma har fått också.

Och så ville de, som vanligt, att jag skulle säga något om hur populära Barcelona är i Sverige. Det är standard, och lite tjatigt börjar det bli, även om jag på högst ovetenskapliga grunder har fått uppfattningen om att Barcelona är det mest populära spanska laget i Sverige, och att det har stärkts ytterligare genom Zlatan Ibrahimovic där.

Jag jobbar för kulturens räkning idag. Det innebär:

- Jag ligger hemma i min soffa.

- Jag dricker varm choklad med mashmallows (kan inte stava till detta ord, men ni vet vad jag menar: söta fluffiga vita saker som blir sega när de smälter).

- Jag läser lyrik.

Jag är ombedd att skriva något kort om något ganska omfångsrikt. Svåraste uppgiften, med andra ord. Men det ska nog gå bra. Livet kan inte bara vara en allsvensk fotbollsmatch.

Jag ska inte säga annat än att jag var skeptisk till LDB FC Malmös auktion av de specialdesignade matchtröjorna. Signerade, visst, men av Nelson Mandelas barnbarn! Jag hade – och har fortfarande – svårt att föreställa mig vilka som skulle lägga bud på tröjorna och hur höga buden i så fall skulle bli. 

Men tydligen var det hett byte på tradera. Något annat kan man inte säga när tre tröjor säljs för 10000 kronor. Nilla Fischer, Manon Melis och, lite oväntat, Dora Stefansdottirs tröjor var hetast. Samtliga köptes av någon som gjort många affärer på tradera förut, antagligen en samlare av något slag? Ingen tröja blev billigare än 1000 kronor. Imponerande även det.

Auktionen är en typisk LDB FC Malmö-grej. Är det något Kent Widding Persson och hans gäng har fört in i fotbollen så är det nytänkande kring vad en fotbollsförening bör ägna sig åt. Minns bara när han ville hjälpa Umeå att behålla Marta förra året – ”allsvenskan behöver profiler, det gagnar oss alla att Marta stannar” resonerade Widding Persson inför ett häpet Fotbollssverige som väl aldrig varit med om att en självutnämnd guldkandidat försökt hjälpa huvudfavoriten att behålla sin bästa spelare.

Men det är uppenbarligen svårare att skapa ett vinnande lag än att hitta nya affärsmodeller. Och det är som bekant inte Kent Widding Persson den förste att inse. Långtifrån allt klaffar i föreningen som i ett och ett halvt år försökt hitta rätt i sina nya kläder. När serien är slut om två veckor har LDB FC Malmö en lång vinter på sig att hitta rätt plats för många pusselbitar.

Hursomhelst – kul att bli motbevisad i min skepticism. Roligt att det lönar sig att tänka utanför boxen. Men fortfarande: vem lägger 30000 kronor på tre matchtröjor? Jag blir inte helt klok på det.

Till sist sa han stopp. Eller? På 38 år har Henrik Larsson hunnit med att ta många avsked och nu påstår han att detta blir det definitiva. Ska vi tro på det? Jag tror det. Han har aldrig tidigare varit så konkret i sina framtidsplaner som han varit de senaste veckorna – åtminstone inte utåt – och jag tror att Henrik Larsson har en för stor kärlek till sporten för att bara kunna sluta utan att ha en plan om vad som ska ta vid härnäst.

Henrik Larsson har alltid styrts av sin glädje och vilja att spela fotboll. När inspirationen inte har funnits där har han låtit bli att spela. Och med dess hjälp har han hållit liv i en osannolik kropp som många gånger har gjort det omöjliga. Vem trodde att han plötsligt skulle spela i Manchester United som 36-åring? Eller göra come back i landslaget vid 37? Eller, fram till sin skada, vara viktig (avgörande?) i den allsvenska toppstriden när han var 38? 

Jag tänkte på det, under det som skulle bli hans sista dagar med landslaget, att han aldrig tillhör den skaran som behöver inleda landslagssamlingarna med någon dags rehab, trots sina 38 år. Hans lätta kropp behöver inte det, trots att den är överlägset äldst i laget. Hans kropp sätter inga hinder, inte än. Den hade kunnat fortsätta säkert några år till. Men tryter inspirationen, finns inte glädjen där längre – då finns det ingenting som kan få tillbaka Henrik Larsson till fotbollsplanen.

Eller? Man ska aldrig säga aldrig. Inte med Henrik Larsson.

En ny syn på Swedbank Stadion idag: det brändes bengaler som aldrig förr. Verkligen, alltså. Jag har aldrig sett MFF-klacken bränna några bengaler på nya Stadion men ikväll låg den blågröngrå röken tät över Stadion när matchen skulle blåsas igång. Som om någon trampat på en jättelik röksvamp.

Vad jag förstår efter att ha hört mig för efter matchen är det ingen slump att de här bengalerna kom nu och inte, säg, för två månader sedan. Folk som gillar att bränna bengaler har det alltid funnits även i Malmö, men tills för några veckor sedan fanns det en sammanhållande och stark kraft som genom samtal och åter samtal såg till att upprätthålla förståelsen för varför det inte är okej att bränna bengaler.

Den kraften har försvagats betydligt. Jag hoppas att det bara är kortsiktigt. För om resultatet av MFF Supports frånvaro i supporterdebatten märks så tydligt så snabbt vill jag inte riktigt tänka på hur utvecklingen skulle kunna se ut om de försvann på lång sikt.

Zlatan Ibrahimovic i all ära. Men när det kommer till Guldbollen (den internationella alltså, den svenska har han i ett säkert grepp för överskådlig framtid) har jag bara en kandidat: Lionel Messi. 

Intressant grej som kom upp förra veckan, apropå Messi: i Argentina blir han hårt kritiserad av medierna som inte tycker att han levererar tillräckligt i landslaget. I Portugal kritiseras Cristiano Ronaldo för att han inte är lika bra i landslaget som i klubblaget. Känner vi igen tongångarna? Just det.

Zlatan fick frågan från en spansk journalist under landslagssamlingarna hur han såg på kritiken mot Messi och försökte på ett diplomatiskt sätt –utan att trampa på vare sig några spanska eller svenska fötter – säga att han kände igen sig i situationen och tyckte att det var orättvist att kräva lika mycket av Messi i landslaget som i Barcelona.

Intressant, i alla fall, att debatterna verkar gå likadant överallt. Och kanske är det inte så konstigt: det är klart att det är lätt att se stjärnorna glänsa i storklubbarna och tycka att de borde kunna prestera lika bra i sina respektive landslag, samtidigt som det är lätt att glömma de fundamentalt skilda förutsättningarna som gäller för klubb- och landslag i fråga om möjlighet att köpa perfekt matchande spelare, nöta dem tillsammans varje dag etc.

Med en blågul halsduk hårt knuten runt halsen dök han upp till sin sista presskonferens som svensk förbundskapten. Lars Lagerbäck. Då hade han precis fått hyllningar av de svenska supportrarna, som först genom sina rop fick honom att vinka och sen fick honom att dansa. Om man nu klassificerar ett litet hopp på ett ben som dans. Dans á la Lagerbäck, vi nöjer oss så.

Det är lätt att konstatera att hade Sverige spelat på det här sättet i första mötet med Albanien hade det blivit tre poäng i Tirana och Sverige hade inte behövt jaga sig genom hela kvalet. Nu började de på minus, och det gick aldrig att komma ikapp.

Lagerbäck erkände att det fortfarande kändes surt att sluta på det här sättet. Men samtidigt verkade han inte bitter, möjligtvis lite vemodig men på bra och avslappnat humör.

– Jag behöver inte bekymra mig för vilka matcher jag ska se till helgen i alla fall, konstaterade han och log ett snett leende.

Men till sist sa han det, efter att motvilligt ha pratat en stund om marginaler och oförmåga att göra mål:

– Vi var inte tillräckligt bra.

Nej, Sverige var inte det den här gången, men det finns ingen anledning att gråta över det nu. Lars Lagerbäck har växt från utskälld till hjälte i folkopinionen sedan han avgick och det var fint att se honom hyllas av de svenska supportrarna.

Och nu då, undrade någon, vad gör du nu?

– Jag ska väl upp med lite grejer på kansliet imorgon. Ingela står där nere och jag har varit sen med körjournalen. Jag ska försöka få in den, jag lovar, sa han och det sneda leendet växte och bredde ut sig över ansiktet.

Det är som det är med avslut, de blir alltid lite vemodiga. Så också det här. Men det väntar en ny vår med en ny förbundskapten som ska börja snickra på ett nytt landslag och jag kan inte tycka att det ska bli annat än spännande att följa det bygget. Och fotbolls-VM är roligt ändå, även om Sverige inte är med. Det finns många andra lag som spelar bra fotboll. Jag lovar.

Och nu kommer uppgifter om att Sven-Göran Eriksson tackat nej till Nordkorea. Tack för det. Jag hoppas att det var moralen och inte lönen som avgjorde i slutändan.