Mest intressant med kommentarerna till det här blogginlägget är att en enda person överhuvudtaget nämner Johan Esk (och han hyllar Esks förslag). Jag har aldrig lanserat Pia Sundhage som förbundskapten. Det har Johan Esk gjort. Ändå är det min kompetens som ifrågasätts, för att jag tar upp debatten förslaget vållar. Och Pia Sundhages, som vänligt men bestämt förklarat att hon inte är intresserad av jobbet i dagsläget. Inte Johan Esks, som lanserar förslaget.

Det kan ni ju fundera över, ni som är intresserade av män, kvinnor, sport och strukturer.

Sven-Göran Eriksson, mannen som inte väjer för något. Var går gränsen för honom? Inte vid Nordkorea, uppenbarligen, världens mest totalitära och hårdföra diktatur. Inte om lönechecken är tillräckligt fet.

Jag hoppas att Sven-Göran Eriksson går ut och dementerar uppgifterna i de engelska tidningarna, säger ”Nej, herregud, en sådan sak skulle jag aldrig göra.” Men jag tror inte det.

Jag tillhör dem som tycker att idrotten ska blanda sig in i politiken. Det går inte att separera dem från varandra, för politiken genomsyrar allt, även idrotten och idrotten kan inte stå utanför samhället. Som grundläggande inställning tror jag på integration och utbyte, jag tyckte aldrig att man skulle bojkotta OS i Kina till exempel utan istället ta tillvara på tillfället och syna landet extra.

Det är aldrig svartvitt, och människor är olika, men varje individ måste dra sina egna gränser för vad som är okej och sedan vara beredd att förklara sin ståndpunkt. Hur mycket blod på pengarna det är okej att ta emot. Redan vid Thaksin Shinawatra började det kännas lite väl smutsigt för Sven-Göran Erikssons del.

Såhär är det också, och det hoppas jag att Eriksson inser: i Sydafrika i sommar kommer han att sitta vid ett podium och representera Nordkorea (förutsatt att de engelska tidningarnas uppgifter stämmer). Representera Nordkorea. Känn på den. Det går inte att representera Nordkorea och samtidigt vifta undan frågorna om landets syn på mänskliga rättigheter. Inte i min värld.

Ett tag tyckte jag att Sven-Göran Eriksson hade kunnat vara en intressant frisk fläkt i svensk fotboll. Nu börjar den fläkten snarare kännas som en riktig unken pust från en mörk källare.

Läs också: Simon Bank om detta idag. Mycket bra.

Idrotten har ju många gånger förr visat sig ha svårt för att erkänna att idrott allt som oftast är politik, oavsett den vill det eller inte. Men alltså, soppan kring Örgryte-supportrarna som vill frige Dawit Isaak är bara för mycket. Örgryte fälldes i disciplinnämnden för att de tillåtit banderollerna att sitta uppe men har nu överklagat ärendet till besvärsnämnden.

Man ska inte blanda samman idrott och politik, sägs det. Men tittar man närmare på Svenska Fotbollförbundets tävlingsbestämmelser kapitel 1 paragraf 12 ser man att det visst är okej med politisk inblandning i fotbollen:

Exponering av politiska budskap på arenareklam och matchdräkter eller i matchprogram får endast förekomma i form av politiska partiers namn och/eller kännetecken. Andra former av politiska budskap är förbjudna, t.ex. politiska anföranden och manifestationer liksom andra liknande aktiviteter oavsett framställningsform (text, ljud, bild eller annat).

Det krävs alltså ett politiskt parti för att få manifestera i samband med fotbollsmatcher. Det är därför vi då och då får se matchbollar överlämnas av politiker och partier sponsra matcher. Vilken är anledningen bakom denna uppdelning? Vågar man gissa på ekonomi?

– Man vill inte utestänga politiska partier från att vara sponsorer. Och en skylt med en partibeteckning innebär inte en politisk manifestation, inte enligt bestämmelserna, säger Khennet Tallinger, ordförande i Fotbollförbundets Disciplinnämnd.

Vad skulle då hända om någon startade ett parti med namnet ”Frige Dawit Isaak” – skulle Örgrytesupportrarnas banderoll då få hänga kvar? Eller måste de köpa sig en plats på ”arenareklam och matchdräkter”?

Detta kommer alltså dessutom bara några veckor efter att Hammarbysupportrar hyllat Jackie Arklöv för att han mördat poliser, utan åtgärd. För det var ju inte något politiskt utspel.

En skog, mörk och lite obehaglig, är vad Fotbollförbundet har gett sig in i.

Undrar var jag kommer få min lön ifrån nästa månad. Sedan i fredags har jag medverkat i P1 Morgon två gånger, Kvällspasset en gång, P4 Extra en gång och Sportsnack Special en gång. Skulle egentligen ha diskuterat reaktionerna på Johan Esks lansering av Pia Sundhage som svensk förbundskaptenerna i Studio Ett idag men det ställdes in eftersom ”något annat” blev viktigare.

Jobbar jag på radio eller på Sydsvenskan? Finns det ingen annan som kan kommentera sport i radio? Har inga bra svar på de frågorna, faktiskt.

De flesta namn verkar kunna föras upp som tänkbara förbundskaptenskandidater just nu. De flesta lyfts upp, diskuteras och förs sedan vidare eller avfärdas med ett relevant argument för eller emot. Utom Pia Sundhage.

Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk lanserade igår sin idé om att anställa Sven-Göran Eriksson som förbundskapten och Pia Sundhage som assisterande. Två internationellt meriterade tränare, som är vana vid att hantera stjärnor och som i Sundhages fall även är van vid att själv vara den klart lysande stjärnan. Sundhage skulle dessutom klara av att stå fast vid sina åsikter bredvid den starke Svennis, argumenterar Esk vidare. Jag behöver inte dra hela krönikan, men han fortsätter argumentera för varför ha tycker det vore det utlimata radarparet.

Det är intressant, men det mest intressanta är kommentarerna från olika fotbollspersonligheter som publiceras intill. Sören Åkeby säger:

– Jag hoppas att han skojar. All heder åt det hon gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.

Tobias Hysén:

– Det är lite för tidigt för kvinnliga tränare på herrsidan. Tyvärr. Det finns fortfarande för mycket fördomar.

Han får sedan frågan om hur han själv skulle reagera om han fick henne som tränare och svarar:

– Det är klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt.

Alltså, jag fattar faktiskt inte. Vad skulle vara ”lite konstigt”? Att instruktionerna kom från en kvinna? Jag kan bättre förstå dem som hävdar att hon inte är van vid herrfotbollen. Inte för att det är särskilt stor skillnad på herr- och damfotboll annat än en nivåskillnad – i så fall skulle ju inga division två-tränare kunna få jobb i allsvenskan, eller någon som tränat Häcken kunna träna landslaget, för att ta ett aktuellt exempel – utan möjligtvis för att hon inte har så bra kolla på herrfotbollen som hon har på damfotbollen.

Samtidigt har Pia Sundhage aldrig varit rädd för nya miljöer utan åkte som tränare först till den nystartade proffsligan i USA och sedan till Kina för att bli assisterande förbundskapten till Marika Domanski Lyfors. Och nu är hon förbundskapten för USA och tog alltså OS-guld förra året, trots stora skadeproblem i truppen och skyhöga förväntningar hemifrån.

Det är i såna här lägen jag skulle vilja byta ut ”kvinna” mot ”jude”, ”zigenare”, ”norrlänning” eller vad som helst för att det skulle bli tydligt hur absurd debatten är.

Eller är det så som Hysén säger? Är manliga fotbollsspelare fostrade på ett sätt som gör det omöjligt för dem att ta emot instruktioner från en kvinna? I så fall skulle jag som styrelseledamot i Svenska Fotbollförbundet se till att få in kvinnliga ledare i varenda lag i Sverige.

Åsa Linderborg lanserar också Sundhage på Aftonbladets Kulturblogg och det mest intressanta är även där att läsa kommentarerna. Där hävdar folk på största allvar att det inte går att träna damlag först och sedan herrlag, titta bara på André Jeglertz. Ursäkta, men jag tror att det är en viss skillnad att gå från att ha tillgång till några av världens bästa spelare i ett av världens bästa lag – Umeå – till att plötsligt försöka göra något vettigt av Djurgårdens spelartrupp.

Sedan finns det många anledningar till att Pia Sundhage inte blir svensk förbundskapten: hon har tre år kvar på kontraktet, säger själv att hon har världens bästa jobb i USA, hon har efter sina år utomlands inte den kollen på svensk fotboll som Lagrell värderar så högt, hon är en vildhjärna och frispråkig på samma sätt som Svennis vilket jag tror diskvalificerar dem båda. Men det argument som förs fram mot henne är att hon är kvinna och har ägnat sig åt damfotboll. Som om hon var från en annan planet och ägnat sig åt en helt annan sport.

I såna lägen tycker jag lite synd om de här killarna. Vad trist det måste vara att utesluta halva befolkningen hela tiden – och vad mycket kompetens man riskerar att missa om man resonerar på det sättet.

Galna dagar. Det är lätt att undra vad jag undrar vad jag håller på med när jag går upp halv sex en morgon, sätter mig taxin, dimper ner halvt yrvaken i P1 Morgons studio och börjar fatta vad det snackas om innan det är dags för mig och Svenska Dagbladets sportchef Ola Billger att diskutera Lars Lagerbäcks avgång.

Programledaren har en kvinna på telefon från Uganda som han lyssnar på. Hon berättar om mödradödligheten där som är extremt hög – det är i princip förknippat med livsfara att föda barn.

– Du har egna erfarenheter av det här, eller hur? säger programledaren och kvinnan i Uganda (jag uppfattade aldrig hennes namn) drar en djup, bedrövad suck, är tvungen att pausa någon sekund innan hon börjar berätta om sin väns fru som skulle föda barn. Han kom in i sjukhussalen där han fann henne badande i sitt eget blod i sängen, larmade personalen som inte kunde göra något utan en stund senare var tvungen att förklara henne död.

Mitt i den målande beskrivningen av blodpölen börjar jag vakna till och fundera på vad fan jag gör i den studion. Hur ska jag kunna ta mig själv på allvar där? Kunna diskutera Sveriges framtida förbundskapten i fotboll?

Men programledaren tackade för samtalet, drog igång en påa för något annat och frågade sedan ut mig och Ola med samma allvarsamma tonläge som när han snackade ugandisk mödravård någon timme tidigare.

Och jag babblade på. Såklart.

Sen åkte jag hem och sov en stund till, och sedan dess har jag jobbat oavbrutet. Nu är klockan snart halv tio och det är väl dags att titta på Fotbollskväll innan jag slocknar. Eller är det tisdag? Jag är helt dagvill. Kollade facebook-uppdateringar och det dröjde ett bra tag innan jag fattade varför alla tjatade så mycket om helgen. Vadå helg, tänkte jag, det är ju… ja, vad är det för dag? Måndag idag. Söndag igår. Tisdag imorgon. Zlatan och Lagerbäck på podiet, en sista gång.

Eller…? Tror vi på miraklet?

En annorlunda presskonferens, idag igen. Den föregicks av en träning på Råsunda som var precis som träningarna på Råsunda alltid är. Det var svinkallt (enda arenan i Sverige där man behöver mössa i juni, ni kan tänka er hur det är där nu), Roland Andersson plockade fram sin basstämma och vrålade ut instruktioner varvade med pepprop, Lars Lagerbäck intog sin tillbakadragna ställning och iakttog från avstånd och de svenska spelarna hade förtvivlat svårt att göra mål i tvåmålsspelet.

Men sedan blev det annorlunda. Nitton spelare i mixad zon – vi kom fram till att senast det hänt något liknande var under landslagets öppna hus i Portugal 2004 då alla spelarna fanns tillgängliga åtminstone några minuter. Sedan var det på Tommy Svenssons tid, på det ljuva (nåja) nittiotalet.

Sällan har väl Mikael Lustig varit så populär på en presskonferens med landslaget. Men den spelare som just nu har en av toppkandidaterna till det nya förbundskaptensjobbet blir naturlig mittpunkt. Lustig hade bara gott att säga om Erik Hamrén, men var klok nog att tillägga att han själv inte varit i någon svacka under Hamréns tid i Rosenborg ”och det är ju då man oftast ser en tränares dåliga sidor”. Han hade ingenting emot kombinationen Hamrén/Lennartsson:

– Nä, då får jag väl garanterat spela i alla fall, sa han och skrattade.

Annars lanserades en del egna förslag från spelarna. Mikael Nilsson deklarerade klart och tydligt att han ville ha ordentlig förändring, helst ett nytt spelsystem och därmed försvann också alla huvudkandidaterna eftersom han ser dem som utpräglade 4-4-2-tränare.

Istället ville han se – Henrik Larsson. När han blev pressad på exakt när detta skulle ske svävade han lite målet: kanske var det inte optimalt att ta över två matcher efter att man själv slutat som spelare.

– Men tillräckligt stor auktoritet har han redan nu, det skulle inte vara några problem, sa Mikael Nilsson som framförde Henrik Larssons spelsinne och fotbollsintelligens som en viktig kvalitet.

För mig känns det lite väl tidigt att gå direkt från spelare till förbundskapten. En bra spelare ger inte automatiskt en bra tränare, men jag imponeras av Henrik Larssons beslutsamhet och målmedvetenhet vad gäller tränarfrågan. Han verkade igår inte alls osugen på att ta över HIF redan till våren, och landslaget ser han som en ambition på sikt. Målmedvetenheten är naturligtvis ingen garanti för succé, men jag har svårt att se Henrik Larsson göra något som han inte känner att han skulle ha stor möjlighet att lyckas.

Hysterisk dag igår. Jag hade inte förväntat mig det dramat, men drama blev det ju uppenbarligen. Och det lär fortsätta, på sitt sätt. Idag kommer nitton spelare till presskonferensen. Det är alla förutom de tre som var med igår och Zlatan som kommer imorgon (och då är det bara han och Lagerbäck). Det har aldrig hänt så länge jag har bevakat landslaget att så många spelare kommer till presskonferens. Normalt sett kommer mellan fem och sju spelare. Det är inte direkt så att landslagsledningen försöker låtsas som att allt är som vanligt och ingenting har hänt. Uppfriskande.

Återkommer med rapporter om vad som händer där, måste ge mig iväg till Råsunda nu.

Först: en pudel. Jag hade inte räknat med en så dramatisk presskonferens. Jag stod i radio en timme innan presskonferensen började och konstaterade att Lars Lagerbäck inte är den dramatiska personlighet som avgår bara sådär, några dagar innan ett VM-kvalspel är avslutat. Jag hade fel.

När han väl satt där framme på podiet var det med samlad min och utan några intentioner att dra ut på något. Och plötsligt kändes det vemodigt. Den här mannen som vi levt med så länge, ett fotbollsintresserat folk, som vi älskar att kritisera och haft svårt att erkänna faktiskt har gjort ett bra jobb. Fem mästerskap i rad snackar ingen bort. Både 2002 och 2004 var landslaget dessutom väldigt nära att gå vidare längre än till första rundan efter gruppspelet. De berömda marginalerna var på fel sida, både mot Holland och Senegal. Det kommer inte synas i historieböckerna, utan Lars Lagerbäck kommer bli mannen som tog Sverige till mästerskap men inte förmådde ta nästa steg.

Det är svårt att sluta i tid och jag har aldrig stuckit under stol med att jag tycker att Lars Lagerbäck skulle ha avgått efter EM 2008. Det kändes som att han då hade uppnått max med det här laget och den känslan har bekräftats under det pågående VM-kvalspelet. Sverige har gång på gång blåst liv i en VM-dröm som sett död ut många gånger, men VM har aldrig känts riktigt nära.

Den som inte lyckas välja i tid riskerar alltid att bli ihågkommen för sina misstag snarare än sina lyckade resultat, men jag tror att vi med lite perspektiv – och framförallt om inte nästa förbundskapten blir lika skicklig på att föra laget till slutspel – kommer att inse och värdera det Lars Lagerbäck gjort för svensk fotboll.

Nu aviserar Lars Lagerbäck sitt avsked redan innan kvalspelet är slut, högst oväntat. Han ville slippa spekulationerna, som nu istället kommer att riktas mot ett annat håll: vem som ska bli nästa förbundskapten. Det är den diskussionen vi kommer att få leva med den här hösten.

Talang jag har: att kunna sova riktigt gott på tåg. Väldigt bra dagar som dessa, när ett huvud som snurrar av VM-kval inte finner ron för att somna förrän alldeles för tätt inpå att väckarklockan ringer för att släpa en upp ur sängen och mot första tåget till Stockholm. Jag vet inte om P4 Extras producent älskar den egenskapen lika mycket. Jag hade sju missade samtal från henne när jag vaknade upp någon timme från Stockholm men nu har vi pratat med varandra och vid ett ska jag säga mitt om Lars Lagerbäck och hans framtid.

Jag ser att många krönikörer kräver hans avgång idag. Jag gör det inte, inte idag. Jag har påpekat genom hela kvalspelet att vi måste få en ny landslagsledning när chansen till Sydafrika är borta, men inte med tre dagar kvar av kvalspelet. Egentligen tyckte jag ju att han skulle avgått efter EM förra sommaren. Då krävde jag hans avgång. Nu hoppas jag att samtliga inblandade är så förnuftiga att de inser att det är slut på den här – relativt framgångsrika – eran.

Om en och en halv timme börjar den muntra tillställningen ”Presskonferens med Lars Lagerbäck” på spelarhotellet i Stockholm. Kommer Lagerbäck att avgå då, undrade P4-producenten. Nej. Det kommer han inte. Inte idag. Med all rätt, inte kan han avgå när ett minimalt hopp lever. Visserligen handlar det hoppet inte mycket om vad Sverige ska prestera utan om att Maltaspelarna ska vakna upp som helt nya människor (helst portugiserna också, för den delen), men ändå. Lagerbäck avgår tidigast på onsdag efter matchen men det kan också dröja, det kan vara så att han vill, som han säger, sätta sig ner med Lars-Åke Lagrell och Roland Andersson och diskutera sin framtid i lugn och ro.