Alltså, jag är ledsen. Jag är världens tråkigaste bloggare. Men jag hinner inte. Jag ska på semester på fredag och beklagar mig inte över det men det enda dåliga med att ha semester är att man måste jobba typ trippelt sista veckan för att göra allt som man normalt sett skulle gjort under själva semesterperioden. Så nu sitter jag här och planerar mellandagar och nyårskrönika och allt vi ska göra i januari samtidigt som jag försöker skriva miljarder texter som ska in vid olika tillfällen i december. En utav dem redan imorgon.

Och på detta en novembertrötthet som inte är nådig.

Tur att jag snart är i Karibien. Att jag kom ihåg från förra året vilken period på året det är bäst att bara radera.

Fredagskväll i Malmö Arena och det är kvällar som dessa, när 12504 sitter på läktarna, Redhawks spelar taggat och bra och motståndet är spännande som det är lätt att börja drömma iväg mot det där som man inte riktigt får prata om… Som Malmö Redhawks själva har slutat prata om. Men som väl alla tänker lite på i smyg. Jag gör det i alla fall.

Ni vet vad jag snackar om.

Det är ett år sedan Arenan öppnades och det känns både som kort tid sedan och längesen. Arenan känns så självklar nu. Alla faciliteter, den vitt lysande isen (ja, det är något speciellt med ljuset i Arenan, eller om det är isen, eller om det är både och), stämningen det kan bli matcher som dessa, när motståndet är intressant och Redhawks spelar bra.

Just det senare, framförallt motståndet, är vi ju inte helt bortskämda med. Såhär som ikväll skulle det alltid kunna vara, men redan på tisdag kommer Västerås hit. Med all respekt för Västerås – men det är skillnad på motstånd och motstånd, och vilket intresse de lyckas uppbåda.

Fascinerande det där, att intresset för Leksand aldrig tycks sina oavsett hur länge de huserar i allsvenskan. Varken hos Malmöiter som håller på Redhawks eller inflyttade masar. Leksand är synonymt med bra och rolig hockey, oavsett hur dåliga de för tillfället är.

För att byta ämne totalt: Jag låg däckad igår, i sviterna efter svininfluensavaccinet. Trodde inte jag skulle drabbas så hårt eftersom jag inte kände av någonting på onsdagskvällen när jag fick själva sprutan men ju längre dagen gick desto tröttare och mattare blev jag. Tänkte på hur jobbig svinis måste vara om man får den stora, riktiga dosen. Idag är bara själva stickpunkten lite öm.

PS. För alla som undrar över min hårstatus: jag har släppt ut håret nu. Tvättat det också. Det blev typ en tredjedel så stort.

Lasse Anrell tyckte jag såg ut som tanterna i Com Hem-reklamen, själv känner jag mig som Marge Simpson när jag traskar runt i galafrisyren såhär dagen efter. Påfågeln fick stanna hemma, i och för sig.

Här inne på toan på Swedbank Stadions konferensavdelning, där jag tillbringat dagen (ja, inte på toan alltså) med Fotbollsalliansen och massa intressanta föredragshållare om hur fotbollen kan arbeta för större socialt ansvarstagande på olika sätt.

Nu ska jag åka hem och dra något gammalt över mig och min Simpson-frisyr, tänkte jag.

PS: Fast jag tycker att den är fin fortfarande, lite tilltufsad bara. Så ingen missförstår. Och jag har ju låtit som Marge i en vecka nu, lika bra att se ut som henne också.

Dagen efter sin första presskonferens och första presenterade spelartrupp vaknade Erik Hamrén upp till den hårda verklighet som nu är hans vardag och som heter: svensk media och Zlatan Ibrahimovic. Och hur man som svensk förbundskapten gör för att balansera mellan dessa två på smidigast sätt. 

Det är inte första gången Zlatan Ibrahimovic tackar nej till en träningslandskamp. Jag hade snarare blivit förvånad om han hade funnits med bland de 24 namn som Erik Hamrén presenterade.Det hade inte varit svårt att motivera varför han inte skulle vara med. Han är lite skadad, har ett tufft program just nu och behöver de dagars extra vila han kan få. Nu var han som vi alla vet inte med, men det som kom som en chock var det meddelande Hamrén hade. Det är inte säkert att Zlatan Ibrahimovic kommer tillbaka till landslaget.

Varför detta utspel? Är Erik Hamrén helt enkelt så ärlig och frispråkig – naiv? – som Lars Lagerbäck aldrig var? Eller ligger något annat bakom? Hur ser Zlatans agenda ut?

Jag tror att han kommer tillbaka. När beskedet kom igår uppfattade jag det aldrig som så definitivt, och jag vet inte vad som är Zlatans egna ord och mening modifierade i andra (Erik Hamrén, Mino Raiola – som dessutom går emot varandra i sin uppfattning om Zlatan och vad han vill) och tredje (medierna) hand.

Men jag tror som sagt att han kommer tillbaka. Och jag hoppas det, verkligen. Jag vill se Zlatan i det nya landslaget, i det lag som Rasmus Elm bara börjat växa in i och som Kim Källström efter många år hittat sin roll i. Jag vill se de tre spelarna utveckla sitt samarbete och jag vill se en satsning på Marcus Berg som Zlatan Ibrahimovics anfallspartner.

Vintern är lång, den är full av viktiga matcher med Barcelona och innehåller en hel del mindre viktiga matcher med landslaget. Kanske får vi se en tid utan Zlatan Ibrahimovic i landslaget. Jag är i så fall den första att beklaga, jag ser som sagt en ny epok börja i landslaget och jag tycker att Ibrahimovic är en självklar och viktig del av den epoken, och att han bör finnas med från början. Men finns inte Zlatan med när EM-kvalet drar igång i höst – då blir jag mycket förvånad.

Dukade bord, gästerna anländer.

Bra platser! Nära scenen, precis där pristagarna gick upp för att hämta sina priser.

Bord 12, litet men eventuellt kvällens trevligaste. Paret Ingesson och min kavaljer.

Vi hade AIK och Linköping precis intill oss. Det hördes.

Jag fick slita upp min dator i tid och otid, här medan resten av Fotbollssverige minglade.

Caroline Jönsson skrev autografer på de små plastbollar som agerade vaser under kvällen.

Och nu river de stället. Bildligt och bokstavligt. Scenen ryker, och på våning två och tre pågår efterfesten.

Jag ska försöka hitta min jacka. Den hänger bakom en ridå i ett omklädningsrum. Wish me good luck.

Sminket avklarat! Röda läppar, tjock eyeliner. I TV är det rejäla överdrifter som gäller. 

Alldeles nyss genrepade jag också. Precis när jag kom upp på scenen svängde TV-kameran bort, upp mot taket och rakt ini en del av takdekoren. Fotbollar av glas kraschade och gigantiska glasskärvor föll mot marken och folk kastade sig undan för att inte bli träffade. 

Jag la till ett ”åh jävlar” i mitt manus. Resten av genrepet gick skit. Nu sitter jag i ett omklädningsrum som tjänstgör som OTW-redaktion och väntar på att någon ska fixa skrivaren så att jag kan få ett vettigt manuskort.

Utanför Arenan köar folk. Snart börjar det!

Det här är Tony. Han tar hand om mig, pratar i headset hela tiden och säger saker som att ”vi är i green room nu” och ”hon vill äta” på ett sätt som gör att jag känner mig som ett objekt i en spionfilm. Det är kul.

Lyxigt att ha en person som håller ordning på bara mig och ser till att jag är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det skulle jag behöva även i vanliga fall.

Han har även koll på bordsplaceringen, så nu vet jag vilka jag har till bordet. Det blev inte prinsen! Trots att han är prisutdelare och jag sitter vid ett prisutdelarbord.

Det nästan bästa med Fotbollsgalan är att man får spåra ut totalt i klänning, smink och hår. Så imorse var det jag som åkte till frisören och fick en rejäl uppsättning.

Först blev jag tuperad.

Och på något sätt hittade Johanna en struktur i trasslet.

Det börjar likna något…

Och till sist hade jag värsta fina frisyren!

Då var det bara att hasta hemåt, byta om och slänga sig i taxin. Fattar inte att det alltid blir stressigt såna här dagar.

Okej. Jag mår bättre idag. Mycket bättre. Men som värsta operadivan inleder jag dagen med en kopp varm mjölk med honung i. Ljuvligt för halsen. G tycker att jag ska beställa in det ikväll till middagen också, men det är farligt med sötsaker innan man ska upp och prata på scenen, det blir så klibbigt när man blir lite stresstorr i munnen och då går det inte att snacka.

Såhär ser jag ut en måndag i november, alltså. Men nu börjar omvandlingen. Mot frisören!

Jag är sjuk. Det är inte alls bra. Inte det minsta. Imorgon är det Fotbollsgala, jag ska dela ut Diamantbollen och dagen är full av förberedelser av olika slag och här ligger jag i soffan och vill helst aldrig gå upp igen. Nej, det är nog inte svininfluensan, det är det jag gläder mig åt just nu. Jag har nämligen ingen feber.

Jag dricker té. Och varm mjölk med honung i (för jag har torrhosta, då är det bra med mjölk. No further comments). Funderar på att göra som i Berlin: fixa varm mjölkchoklad med Baileys i. I bakgrunden står Djurgården-Assyriska på och jag fixar med grejer inför galan imorgon, för då är jag ju frisk, eller hur?

Om jag bara ligger raklång så länge det går.

PS. Kanske är det bara jag som är skadad efter några dagar i Berlin och SVT:s helkväll om muren igår (jag som aldrig klarar av att se på film utan att bli rastlös satt klistrad i fem timmar, det ni) – men låter inte Jörgen Petersson lite som en gammal östromantiker? Mindre pengar men större hjärta, det var då det.