På måndag är det tjugo år sedan lärarinnan – jag gick i andra klass – sa att ”inatt har ett land försvunnit” och sedan förklarade vidare att Öst- och Västtyskland förenats. Under de sekunder som gick mellan att hon sa att ett land försvunnit till att hon förklarat hur det gick till hann jag få upp märkliga bilder i huvudet på hur ett helt land bara sjönk ner i havet och försvann från jordens yta. Sen förstod jag att det var något bra, och historiskt, som hade hänt.

I veckan var det alldeles ljuvligt att äta alldeles för stora brunchtallrikar i Prenzlauer Berg, sitta kvar på kaféerna och titta på regnet, äta fantastiskt god mat från olika asiatiska restauranger och gå på museum efter museum, åka fel på tunnelbanan och göra allt sånt som det går att skratta åt när man har semester och inte bråttom någonstans.

Lilla bästa gatan var precis som under friidrotts-VM, med den skillnaden att temperaturen höll sig precis över noll istället för några grader under trettio, och att jag den här gången hade tid att njuta på riktigt och se sådär ledig ut som alla de som nu hastade hemåt i mörkret gjorde då.

Varför brunchtallrikarna är alldeles för stora? Man blir ju aldrig hungrig igen. Och i Berlin finns det extremt mycket gott att äta, så man vill vara hungrig. Jämt.

Nu har jag ägnat dagen åt att försöka förstå vad som hänt under de fyra dagarna som jag befann mig i den semesterbubblan och drack varm choklad med sprit i till frukost (för det kan man i Tyskland, och det får man när man har semester). Resultatet av det ser ni i morgondagens tidning. Jag ska cykla hemåt genom mörkret mot vinden. Brutalt nedsläppt i verkligheten igen.

Taggar:höst, muren, Semester, sprit
Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg