På måndag är det tjugo år sedan lärarinnan – jag gick i andra klass – sa att ”inatt har ett land försvunnit” och sedan förklarade vidare att Öst- och Västtyskland förenats. Under de sekunder som gick mellan att hon sa att ett land försvunnit till att hon förklarat hur det gick till hann jag få upp märkliga bilder i huvudet på hur ett helt land bara sjönk ner i havet och försvann från jordens yta. Sen förstod jag att det var något bra, och historiskt, som hade hänt.

I veckan var det alldeles ljuvligt att äta alldeles för stora brunchtallrikar i Prenzlauer Berg, sitta kvar på kaféerna och titta på regnet, äta fantastiskt god mat från olika asiatiska restauranger och gå på museum efter museum, åka fel på tunnelbanan och göra allt sånt som det går att skratta åt när man har semester och inte bråttom någonstans.

Lilla bästa gatan var precis som under friidrotts-VM, med den skillnaden att temperaturen höll sig precis över noll istället för några grader under trettio, och att jag den här gången hade tid att njuta på riktigt och se sådär ledig ut som alla de som nu hastade hemåt i mörkret gjorde då.

Varför brunchtallrikarna är alldeles för stora? Man blir ju aldrig hungrig igen. Och i Berlin finns det extremt mycket gott att äta, så man vill vara hungrig. Jämt.

Nu har jag ägnat dagen åt att försöka förstå vad som hänt under de fyra dagarna som jag befann mig i den semesterbubblan och drack varm choklad med sprit i till frukost (för det kan man i Tyskland, och det får man när man har semester). Resultatet av det ser ni i morgondagens tidning. Jag ska cykla hemåt genom mörkret mot vinden. Brutalt nedsläppt i verkligheten igen.

Vem kommer på tanken att göra en stor tatuering med SM-guld och årtal – två dagar före seriefinalen? Martin Mutumba, bara Martin Mutumba. ”AIK GULD 2lax9″ står det på Mutumbas mage sedan några dagar. Inte konstigt att han var så bra i andra halvlek. Hade varit lite jobbigt att komma hem med den tatueringen men utan SM-guld.

– Alla snackar om att vi bara snackar, sa han och satte onekligen fingret på något där

AIK:arna snackar. Mycket. Men idag visade de att det ligger något bakom snacket också och det blev en klassisk seriefinal, en match där Göteborg om inte dominerade så åtminstone hade övertaget i den första halvleken men inte alls klarade av att ställa om i den andra, när AIK reducerade och pumpade vidare.

AIK är värdiga svenska mästare. Det går inte att säga så mycket annat. Går liksom inte att snacka bort att de ledde serien inför sista omgången, mötte sina toppkonkurrenter och slog som enda lag Göteborg på Gamla Ullevi. Någonsin, sedan nya Gamla Ullevi byggdes. När seriens två bästa lag möttes var AIK bäst. Ibland är fotboll precis så enkelt.

(Nu sticker jag till Berlin på novemberlov. Hoppas hitta min röst snart igen bara, den försvann under redaktionsfesten i fredags.)

En kvart kvar till årets match. Eller århundradets match? Det finns de som vill ha det till det. Men så är ju inte århundradet så gammalt heller, så jag kan nog gå med på det.

En sak är i alla fall klar: seriens två bästa lag möts. De två som har spelat bäst sett över hela säsongen och som har prickat sina formkurvor perfekt. För några veckor sedan hade jag satt en peng på AIK. Idag känns allt helt öppet. Det här kan sluta hur som helst.

Från Malmö var vägen tom och öde, men att döma av färgerna på läktaren lär trafiken på Stockholmsvägen ha varit tätare. 3000-4000 AIK:are beräknas vara här och de är lika röststarka som alltid. Göteborgsfansen är många fler och de har sjungit länge. Gamla Ullevi är tät och jag kan förstå de som undrar varför inte matchen flyttats till Nya Ullevi så att fler skulle kunna se den, men Gamla Ullevi (som ju är den nybyggda) är så mycket tätare, behåller stämningen så mycket bättre.

Ute på stan står poliser i varje hörn. Förhoppningsvis får de en lugn kväll. Men, som sagt: det här kan sluta hur som helst.