Igår kväll insåg jag plötsligt att det är idag jag åker till Sydafrika, inte imorgon som jag hela tiden trott. Tur att jag har kompisar med bättre koll än jag.

Och ja, jag vet att jag är ett svin. Men jag ska bara åka iväg ett litet tag till nu, sen ska jag vara hemma precis som alla andra och slava i vintern.

Jag har småätit hela dagen. Skrivit 8000 tecken årssammanfattning. Inte varit utanför lägenheten. Börjar känna mig lite yr nu, men jag gillar att det känns som att jag har jullov trots att jag har jobbat hela dagen. Det enda jag inte gillar är det här gråa utanför fönstret. Julafton skiter jag i, då kan det få regna om det vill. Men mellandagarna ska vara vita, vita och stilla. Jag saknar snön i Stockholm.

I Hjulsta var jag i tisdags och gjorde en intervju som ni får läsa om en månad eller så. Och personen jag intervjuade kommer ni få träffa om ni vill, när vi ordnar en diskussionskväll om intersexuella och transpersoner inom idrotten tillsammans med Malmö Högskola. 28 januari, boka in det. Jag återkommer med fler detaljer.

Det var hursomhelst ett spännande och intressant samtal, och Hjulsta var vackert:

Jag var tvungen att ta vägen genom Tensta hem och se att allt var som vanligt. Lukta lite på skolan, konstatera att de hade flyttat på mitt skåp och höll på att gräva upp vinterträdgården som omgärdade cafeterian och skolbiblioteket.

Sen höll jag mig på andra sidan Järvafältet resten av tiden. Eller ja, ibland tog jag förstås en promenad på fältet. Granby låg täckt under snön.

Sen byggde jag det svåraste pepparkakshus jag någonsin byggt. En gång om året ångrar jag att jag i samma ögonblick som jag avslutade matte C på gymnasiet raderade allt jag hade lärt mig – jag avskydde matte, från första till sista lektionen – det är när jag ska konstruera årets pepparkakshus. Men det gick bra. Efter en hel del tankemöda och mycket pyssel stod huset klart. Syster och jag utgick från våra föräldrars sommarstuga, men satte ett torn på det.

Någon sa att det såg ut som en kyrka med garageport, men det är såklart helt fel. Det är ett väldigt litet hus med ett väldigt stort torn.

Särskilt svårt var taket till tornet. Det är jag mest stolt över att vi fick att stämma.

Och snart flyttade tomtarna in.

Det är alltså vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Vandrat på Järvafältet, byggt pepparkakshus och ätit en hel del mat. Nu är jag hemma i Malmö igen. Jag har en pytteliten gran och den barrar ganska mycket.

Som vanligt när det handlar om män och kvinnor och sport blir det mycket reaktioner och det finns en del intressant i kommentarerna till inlägget om Svenska Fans-omröstningen. Gustaf skriver:

De flesta tjejer du nämner som du vill ha med i omröstningen har jag aldrig ens hört talas om. Jag följer i princip all sport, alla sportsidor och är jämt uppdaterad om vad som händer inom ”sportvärlden”. Jag tror många känner precis som jag att dem inte har någon aning om många du nämner, så varför ska de då vara på listan?

Och sätter lite huvudet på spiken (även om jag är lite tveksam till det här med Gustaf verkligen följer ”alla sportsidor”, flera av de journalister jag nämner har jobbat länge inom branschen och syns så gott som dagligen på sina respektive mediers hemsidor om man läser vilka som skriver artiklarna), precis som Johanna påpekar sen:

En duktig sportjournalist likställs med att vara en stor profil – vilket inte är så konstigt eftersom läsarna väldigt sällan har en aning om hur jobbet ser ut bakom kulisserna. Det enda som syns är åsikter, utspel eller bra programlederi. Inget av det behöver man egentligen vara en duktig journalist för att göra på ett bra sätt.

Vilket var en del av det jag ville komma till i intervjun med Dagens Media. Bra journalistik innebär inte automatiskt hög profilering, och vice versa. Jag respekterar naturligtvis Svenska fans läsares åsikt men tar inte omröstningen som ett kvitto på vem som är ”Sveriges bästa sportjournalist”. Sorry. Mest populära bland Svenska fans läsare däremot – inget snack, hur skulle jag kunna opponera mig mot det? Klart att det är ett fint pris att få.

Johanna påpekar också att det inte självklart är så att män läser män och kvinnor läser kvinnor och jag håller med, några av mina favoritskribenter och författare är män. Men jag tror inte heller att man ska underskatta det som på kultursidorna häromdagen rubricerades ”Könslåsning i läsningen”. In och läs, det är intressant. Visst handlar det om skönlitteratur och inte sportjournalistik – men jag tror helt klart det finns gemensamma tendenser.

Hört på Brogatan i fredags, runt tvåsnåret:

Tjej 1 (förväntansfullt): Nu messar Anders Svensson!

Tjej 2: Oj, vad vill han?

Tjej 1: Äh, han säger att han stannar hemma och äter tacos.

Tjejerna utbyter menande blickar, Tjej 1 stoppar ner mobilen igen och de försvinner i vimlet.

Kvar blev jag med många frågor:

1. Var det fotbollsspelaren Anders Svensson?

2. Om det inte var det (troligast inte) – var han verkligen hemma och åt tacos eller skämtade han bara? Var det i så fall med hänvisning till fotbollsspelarens allmänt kända intresse för tacos?

3. Hyser människor med namnet Anders Svensson en extra förkärlek för tacos?

Detta gjorde mig också sugen på tacos, eller åtminstone burritos, och O och jag bestämde oss på stört för att laga det dagen därpå. Det gjorde vi inte, vi kom på under dagen vilka pretton vi är så vi gjorde pizza med trattkantareller, ruccola, getost och parmesan istället och kollade spansk fotboll hela kvällen. Till efterrätt drack vi chokladglögg – den är så extremt mycket godare än clementinglöggen.

Kvällens höjdpunkt (utöver chokladglöggen) var Cristiano Ronaldos 5-0 (5.20 in i klippet).

Idag skriver jag om Lisa Nordén, årets vinnare av Skånebragden. Läs också Heidi Silvanders intervju med Nordén. Ni som har papperstidningen är lyckliga nog att ha fått läsa även den fina intervjun med mamma Nordén, och om hur Lisa och mamma flyttade hemifrån samtidigt.

Jag blev lite förvånad över nivån på debatten om Tiger Woods och hans otrohetsaffärer, kanske mer här än i USA. Detta, och varför det anses vara härligt när en kvinna misshandlar sin man, handlar lördagens krönika.

Det har varit en hel del snack om Svenska Fans läsares omröstning om vem ”Sveriges bästa sportjournalist” är. Tittar man på nomineringslistan kan man dra fyra slutsatser: 1) Alla skickliga sportjournalister bor i Stockholm, 2) Alla skickliga sportjournalister jobbar med fotboll, 3) Det finns inga skickliga sportjournalister på morgontidningarna och 4) Alla skickliga sportjournalister är män.

Jag skulle kunna opponera mig mot samtliga fyra påståenden, men kan inte riktigt ta den här nomineringen på allvar. Den säger mer om vilka som röstar än vem som är Sveriges bästa sportjournalist. Min gissning är att genomsnittsröstaren ser ut såhär: en kvällstidningsläsande kille som gillar internationell fotboll och allsvenskan. Då är det kanske inte så konstigt att resultatet blir därefter.

I Dagens Medias artikel där jag är intervjuad kan man få intrycket att jag bara saknar Nora Strandberg på listan, men det är helt fel. Jag sa till Martin Schori på Dagens Media att jag var mest förvånad över att hon inte var med, eftersom hon jobbar med internationell fotboll på Canal Plus, precis som många av de andra nominerade. Dessutom är hon galet kompetent och en av de värsta fotbollsnördar jag känner (och ja, jag känner en hel del).

Men det finns naturligtvis en hel drös andra kvinnor jag saknar på den listan: vår egen Heidi Silvander, Carina Olofsson och Rebecca Hedin på Göteborgsposten, Johanna x 2 (Frändén och Garå) nere i Barcelona, Jane Björck på SVT, hockeygurun Malin Fransson på Dagens Nyheter, frilansande Kristina Kappelin… bara för att nämna några av mina favoriter, jag är medveten om att jag har utelämnat många skickliga kvinnliga sportjournalister som lätt hade tagit sig in på nomineringslistan om jag hade gjort en egen men det skulle sluta med att listan blev oläsligt lång och så skulle jag säkert ändå glömma någon.

Och skulle jag sedan dessutom börja räkna upp alla män som jobbar utanför Stockholmsområdet, på morgontidningar och/eller med annat än fotboll, ja då skulle ni ha slutat läsa för länge länge sedan.

När resultaten har varit skrala har annat fått stå i fokus i år. 2009 blev året då Fotbollförbundets regelverk nagelfors, med all rätt. Först soppan kring ”fotboll är inte politik” med Dawit Isaak-banderollerna, Jackie Arklöv-hyllningarna och de partipolitiska sponsrande manifestationerna, nu detta absurda i att en förening inte får anställa vem de vill som tränare.

Det är som om de hade lyssnat lite för noga på Jan Björklund när han säger att ”ingen av oss vill bli opererad av en obehörig läkare” men glömt att det är en viss skillnad mellan att gå in och skära i folk och att leda ett fotbollslag (eller som i Björklunds fall: en skolklass).

Det är bara att inse: för vissa jobb krävs en specifik yrkesinriktning. Jag skulle inte kunna arbeta som hjärnkirurg. Jag skulle antagligen inte vara särskilt lyckad som fotbollstränare heller men de kunskaper som krävs för ett sådant jobb går att tillskansa sig på andra sätt än genom att gå hela vägen genom Svenska Fotbollförbundets utbildningsväsende.

Om en förening söker en person med vissa egenskaper måste de väl ha rätt att anställa vem de vill? 

Och ironin i att Henrik Larsson gick till Landskrona Bois för att kunna träna ett elitlag utan utbildning, bara för att HIF dagen efter ska inse att Conny Karlsson inte heller har rätt utbildning. Absurt, det är vad det är. Den här regeln och andra. Kanske ska Lagrell & co ta vara på de lediga veckor som uppstår i juni och ta sig en titt på sitt regelverk?

Jag måste säga att jag tycker lite synd om Tobias Hysén. Det märks hur otroligt gärna han vill med på januariturnén. Men det vore väl förödande om han missade en vecka av världens längsta försäsong, speciellt nu när den är lite kortare än vanligt i år.

När jag hör sådana historier som hur det har gått till i IFK Göteborg blir jag lite rädd. Hur går det egentligen till i de allsvenska klubbarna? Hur kan man glömma att informera den det berör? Eller snarare: hur kommer det sig att den berörde inte ens är med i diskussionen? Skulle det funka på någon annan arbetsplats?

Och Erik Hamrén har sannerligen inte fått någon smekmånad – och då har landslaget inte ens börjat spela på riktigt än. Soppan kring Zlatans uttalande om Marcus Allbäck började ganska snabbt lukta Lars Lagerbäck och EM 2008, ni vet då han anklagade alla utsända svenska journalister för att ljuga när allt de hade gjort var att citera vad Zlatan Ibrahimovic sagt på presskonferensen om Sebastian Larsson och Fredrik Stoor dagen innan. Det som finns på ett band finns på ett band – då som nu – och även om en person (Lagerbäck då, Allbäck nu) inte gillar det som sägs på bandet blir det konstigt när de börjar vråla om ”feltolkningar”. Tolka det annorlunda då, tack. Men kom inte och säg att det är en journalist som har hittat på något som Zlatan Ibrahimovic har sagt. Inte när det finns inspelat.

Om jag skulle sammanfatta alla intryck från resan skulle det bli en längre roman. Men: Kuba var ett mycket intressant resmål. Kuba är svårt att beskriva kort och ytligt utan att riskera att trilla ner i missuppfattningar åt det ena eller det andra hållet, men jag kan säga så mycket som att vistelsen på ön la till ytterligare några nyanser på den palett jag målar världen med. Kuba är svårt. Världen är svår.

Jag har badat, solat, dansat salsa, druckit daiquiri (det är det de är bäst på där, inte mojitos) pratat politik (om än i dolda termer) och förstår ännu lite mindre av världen än jag gjorde innan jag åkte dit. En bra semester, med andra ord.

Och sen, efter arton dagar på den märkliga ön, landade vi i New York, ett blåsigt för jävla kallt New York som ändå var precis så bra som jag hade föreställt mig. Den totala kontrasten till Kuba, på alla plan. Jag hade kunnat stanna några veckor där också för att bara gå omkring. Jag vill gå på varje gata i den staden.

I New York dominerades medierna av Tiger Woods, Elin Nordegren och Barbro Holmberg. Efter drygt två veckors isolering hamnade vi alltså mitt i en galen mediekarusell som ni som varit här hemma hängt med i bättre än jag, så jag behöver inte berätta något för er direkt.

När vi landade på Kastrup möttes vi av den här reklamskylten:

Om det är svårt att se vad där står kan jag förtydliga: ”It´s what you do next that counts. We know what it takes to be a tiger. Talk to us to see how we can help you.” Företaget som ligger bakom kampanjen är ett av de som nu dragit sig ur sitt sponsoravtal. Trots att de lovat att hjälpa alla tigrar.

Jag måste återkomma till historien om Tiger Woods, den är intressant ur många aspekter. Under tiden kan ni läsa Anna Svensson om det här med att kvinnliga förövare ses som offer, trots att de misshandlat.

Nu måste jag gå på julfest med sporten. Såhär i kristider kör vi knytisvariant och jag har på känn att det kan bli tidernas bästa julfest. Återstarten efter semestern kunde ha börjat sämre.