Jag hittar två intressanta citat på Fotbollskanalen, apropå hur mycket sanning det låg i vår artikel för drygt ett år sedan. Först ger Pelle Svensson sin bild av hur läget var vid den aktuella tidpunkten (då han för övrigt sa att ”Allting är taget ur luften” vilket hans eget uttalande nu rätt uppenbart visar att det inte var):

”- Vi hade en dialog med Patrik och det sade jag även då och det handlade om att hitta en roll till honom i föreningen. Tanken var att ta in honom som assistent till Hasse Borg och lära upp honom och så skulle han kunna ta över i framtiden om alla puckar hamnade i rätt kasse.”

Längre ner fortsätter artikeln:

”För ett år sedan fick Sydsvenskan mycket kritik efter att ha skrivit om planerna och då gick Pelle Svensson ut och dementerade. Men Malmös vd tycker inte att han gjort något fel:

- Det var ingen sanning i det, det stod att Hasse Borg skulle sluta och att Patrik Andersson skulle ta över. Det var helt fel.”

Och skillnaden mellan de två versionerna är? Tidsperspektivet – att vi skrev att Borg skulle sluta tidigare än vad Svensson planerade? Eller vad är det jag missar? Först säger han att tanken var att Patrik Andersson skulle ta över efter Hasse Borg. Sedan säger han att vi har skrivit samma sak men att det var helt fel.

Att Håkan Jeppsson säger att Patrik Andersson aldrig presenterats för styrelsen som sportchef betyder inte att det Patrik Andersson säger inte stämmer. Pelle Svensson kan ha gått långt i sina diskussioner med Andersson utan att det varit uppe för styrelsebeslut. Det är såvitt jag förstår inte heller styrelsen som utser sportchefen – det är vd:n.

Jag tror att Pelle Svensson och Patrik Andersson var överens om att Andersson skulle bli sportchef, på sikt. Något gjorde att affären inte gick i lås och det behöver inte bara ha berott på MFF – det kan lika gärna ha varit så att Patrik Andersson ställde omöjliga krav som Svensson inte kunde acceptera. Det är sällan ens fel när en affär inte går i hamn.

Vi har bra sidor idag. Jag kan inte säga annat. Eget och färskt snack med Zlatan om hur han ser på framtiden för MFF, könsöverskridarserien fortsätter med Helena Tolvheds intressanta historiska tillbakablick och så då, naturligtvis, Max Wimans intervju med Patrik Andersson.

Även om det tagit ett år är det skönt att nu få visa att det inte var några uppgifter gripna ur luften vi hade när vi strax före jul 2008 pekade ut Patrik Andersson som ny sportchef i MFF.

I ett avseende formulerade vi oss olyckligt, vi använde verbet ”blir” – istället skulle vi ha skrivit ”sannolikt blir”. Inga kontrakt var underskrivna och man ska akta sig för att slå fast att något är klart innan det är det. Uppenbart förändrades något efter vår publicering, det säger Andersson själv i dagens artikel, även om jag tycker det är omöjligt att säga hur stor roll publiceringen spelade för den fortsatta utvecklingen.

Men det är uppenbart att vi inte var de enda som missbedömde situationen och de uppgifter vi då hade. Patrik Andersson trodde själv att han var på väg att bli sportchef och kanske har han varit alltför naiv när han satsat allt på MFF i ett och ett halvt år, när de uppenbarligen inte har satsat lika mycket på honom.

Som ni kanske minns gav jag inte mycket för den så kallade dementi som MFF gick ut med – helt enkelt för att den inte dementerade särskilt mycket. Patrik Anderssons berättelse visar varför det var omöjligt för MFF att dementera historien då.

Sedan vi publicerade vår artikel strax före jul 2008 har Hasse Borg vägrat prata med Sydsvenskan eftersom han velat ha en ursäkt av oss. Frågan är vad vi skulle bett om ursäkt för? Att hans egen förening har förhandlat med möjliga ersättare till honom, utan att berätta det för honom?

Vad Patrik Andersson berättar är naturligtvis hans bild av vad som då skedde, och den ska vägas samman med de kommentarer som MFF väljer att ge. Vi har från första början gett MFF möjlighet att ge sin bild av vad som hänt, och det fortsätter vi naturligtvis med.

Idrottsgalan, ja. Herregud. Jag brukar ändå tycka att såna galor är helt okej, kombinationen sportprofiler och nostalgibilder från det gångna året brukar räcka för att jag ska få några helt okej timmar framför tv:n, även om själva produktionen sällan är något att jubla över. Men i år. Hjälp. Kalkonen stod där och kacklade och kacklade, och det gick liksom inte att få tyst på den. Jag tror inte ens någon försökte få tyst på den. 

Hur många röster hade Helena Jansson fått om hon hetat, säg Svensson, i efternamn? Inte så att det räckt till en fjärdeplats i Jerringprisomörstningen, i alla fall, det kan jag nog säga rätt så tvärsäkert.

Zlatans vunna italienska skyttegliga, serie A-titel, succé i Barcelona och studsmål på Ungern imponerade lika föga på svenska folket som på bragdjuryn. Nä, varför bry sig om fotboll när det finns skidskytte? Jag tycker det är så fascinerande – varifrån kommer den här svenska skidskyttekärleken?

Vem hade gjort researchen på Lars Lagerbäck? Visste de eller visste de inte när ”Want you back” användes senaste i Lagerbäck-gala-sammanhang? Visst de eller visste de inte att han är skild?

Jag tyckte nästan lite synd om Carolina Klüft som blev ständigt inzoomad under den så kallade underhållningen. Hon försökte verkligen se road ut. Försökte. Inte så säker på att vi får se henne på galan nästa år.

Tur att prins Carl Philip fick ett kort manus i alla fall.

Att följa Idrottsgalan på twitter, däremot. Där snackar vi underhållning! Nästa år skippar jag tv:n, då kör jag bara twitter.

Ja, det blev den stora sågen i år. Förra året vill jag minnas att jag gillade galan. Det var nog för att det var ett så dåligt idrottsår, det är trots allt kul med elakheter.

Okej, det är fredag eftermiddag. Veckan har varit lång så nu gör vi det här till en matblogg för ett ögonblick. Det är mycket snack om klimatsmarta val och sånt just nu men vissa instanser i samhället står rakryggade utan att låta sig påverkas av tidens nycker. Sydsvenskans personalmatsal är en av dem. Idag serverades folieinbakad lax. Och ni anar inte så mycket folie det var! Varje lax var som en liten handväska som hade formen av en mohikanfrisyr. Jag blev så exalterad att jag kände att jag var tvungen att föreviga denna måltid och procedur för att kunna dela med mig av den till omvärlden.

Inrikeschef Pia är förväntansfull. Ännu vet vi inte exakt vad som finns i paketet.

Välkomponerad portion. Vackert!

Jag börjar väckla ut foliet. Bara så ni ska förstå hur mycket folie det var har ni min hand att jämföra med.

Fatta så sjukt mycket aluminiumfolie. Och så allra längst in – en spenatinbakad bit lax.

Lite knepigt var det att få över laxen från foliet till tallriken, och det gick inte att fota samtidigt.

Hur det smakade? Gott, faktiskt. Väldigt gott. Och nu tar jag helg – tack och hej!

Sista ordet är uppenbarligen inte sagt i fallet Caster Semenya, som uppges ska fortsätta tävla även den här säsongen. Ni vet att jag har efterlyst en debatt som lyfter blicken från det enskilda fallet och ser det stora problemet och de många människorna det berör. Därför har vi nu tillsammans med Malmö Högskola snickrat ihop en diskussionskväll den 28 januari, då vi ska diskutera hur idrotten ska hantera de människor som hamnar mellan könskategorierna ”man” och ”kvinna”.

I panelen sitter:

Christina Nordström, intersexuell före detta orienterare

Martin Ritzén, professor Karolinska Institutet och rådgivare åt SOK

Helena Tolvhed, Malmö Högsola

Leif Larsson, ledamot Riksidrottsstyrelsen

Maria Sundin, RFSL Malmös styrelse och bland annat ansvarig för transarbetsgruppen

Jag ska moderera samtalet och tror att det kan bli en väldigt intressant kväll (som ni som inte har möjlighet att följa på plats kommer att kunna följa på sydsvenskan.se) – men den bygger naturligtvis på allmänhetens deltagande. Den närmaste tiden kommer vi att ta upp ämnet på olika sätt i tidningen, men anmäl er redan nu (och bjud in andra som kan tänkas vara intresserade) till vårt evenemang på Facebook där infon uppdateras fortlöpande.

Skönt att Anja Pärson är okej. Det gjorde så ont att se henne grensla igår, särskilt efter att jag på söndagskvällen suttit framför tv:n, sett henne gå upp på prispallen och tänkt ”vad härligt att se det Pärsonska leendet igen”. Det är ett speciellt Pärson-leende, det som talar om att hon är nöjd med en tävling. När det nu är dags för hennes sista OS hoppas jag få se det igen, åtminstone någon gång. Anja Pärson är värd ett avslut på topp.

2010. Visst ligger det något speciellt bara i själva sifferkombinationen? Visst är det en vacker siffra? Jag firade in det nya året stående på en balkonguteservering ovanför Long Street, Kapstadens stora bar- och restauranggata, skålande i något bubbel i vanliga dricksglas eftersom de höga champagneglasen var slut. Jag hade några av mina bästa vänner med mig, vi tillbringade nio intensiva dagar i en fantastisk stad, vi grillade i vår trädgård, hyrde bil och körde Goda Hopps-udden runt (jag körde! på vänster sida!), provade viner och ostar i vinlandskapen kring Stellenbosch och hängde på alla stränder vi kunde.

Och hela tiden påmindes vi om det som komma skall. Fotbolls-VM. R som har varit i Kapstaden sedan augusti och gjort sin socionompraktik i Kayelitscha, en av Sydafrikas största kåkstäder, säger att 2010 betyder något särskilt för sydafrikanerna. Nytt decennium med en ny president och – fotbolls-VM. Världens blickar mot Sydafrika. Och för en gångs skull är det inte på grund av politik. 2010 ska det bli fest i Sydafrika, fotbollsfest.

Just nu är dock omvärldens fokus något annat, allt på grund av händelserna i Angola där Togos landslag utsattes för en blodig attack. Vissa röster höjs om att VM aldrig skulle förlagts i Sydafrika från början, Marcus Birro skriver till exempel att det är ”ett livsfarligt land i en livsfarlig kontinent”. Och visst finns det gator där man inte kan gå ens när det är ljust. Det finns det i vissa städer i USA också. Och det finns definitivt kvarter i Napoli jag skulle akta mig för att gå genom. Men det är inte en anledning till att vägra sätta sin fot i Sydafrika.

Visst är det farligt i Sydafrika. Det går inte att snacka bort. Men det gäller att hålla isär sakerna här. Sydafrika är ingen krigszon. Det är däremot, vad jag förstår, Cabindaprovinsen i Angola. Att från allra första början förlägga matcher där är vansinne. Att nu fortsätta spela fotboll där är fruktansvärt oansvarigt och jag önskar att det Afrikanska Fotbollförbundet Caf kunde svälja sin stolthet och helt enkelt flytta de matcherna till ett säkrare område. Risken för nya attentat är överhängande. En gerillarörelse ser en plötslig chans till internationellt genomslag för sina idéer och krav. Fotbollen hamnar i kläm och låter sig utnyttjas.

Men som sagt, att dra paralleller till VM i Sydafrika? Jag kan till viss del förstå att de görs, för säkerheten är en orosfaktor inför VM. Jag är själv övertygad om att det kommer att bli en hel del personrån och mindre roliga incidenter under VM. Men Sydafrika är ingen krigszon. Det går inte att jämföra Sydafrika med Cabinda rakt av.

För några år sedan kuskade jag land och rike runt i nästan tre månader i Brasilien, ett annat av världens farliga och våldsamma länder som har väldigt många likheter med Sydafrika och som också jobbar med säkerheten inför VM och OS, fullpackad med datorer och kameror och helt övertygad om att vi skulle bli av med allt någon gång. Det blev vi inte. Vi tänkte efter före. Det måste man göra. Det går inte att lalla runt, springa i öde parker på nätterna, hänga på stränder efter mörkrets inbrott, vara lite för full på fel ställen och så vidare. Det gäller att vara smart och inse att man inte är hemma.

Jag har varit i olika länder på alla kontinenter utom Oceanien men de enda (få) gånger det hänt mig något (rån, överfall, fickstölder) har varit i Europa. Därmed inte sagt att det är farligare i Europa än på andra ställen. Kanske har det skett just där för att jag känner mig mer hemma och trygg i Europa, och därför sänker säkerhetstänket. Eller också är det en olycklig slump.

Upplevde vi några hotfulla situationer på våra nio dagar? Ja, eventuellt. Två killar påstod att det var något med vår bils ena bakdäck. Det var bara vi och dem där just då, på en väg vid kusten ute på udden, vi kollade snabbt, inga problem, körde därifrån. Kanske var de snälla och trodde på riktigt det var något problem. Kanske hade de dunkla avsikter. Det får vi aldrig veta. Tyvärr föder vetskapen om att ett samhälle är våldsamt en misstänksamhet mot okända människor. Jag hatar den misstänksamheten för jag vill kunna lita på mina medmänniskor, men den är ett sätt att hantera potentiellt farliga situationer, att undvika dem innan de blir farliga.

R har varje dag sedan augusti suttit på lokalbussen till Kayelitscha. Hon har stuckit ut ordentligt på den bussen med sitt långa blonda hårsvall. Inte en enda gång har hon känt sig hotad. Tvärtom har människor tagit hand om henne och sett till att hon kommit rätt varje dag. Samtidigt har hennes övre medelklassvänner råkat ut för brutala väpnade överfall på väg till sina respektive bilar i det exklusiva område de bor i.

Säkerhetsfrågan är ständigt omdiskuterad i Sydafrika. Tor Billgren, frilansjournalist bosatt i Kapstaden, skrev väldigt bra om det i början av november: ”Sydafrika blir ett tråkigare land”. På sin blogg skriver han mer om det han kallar säkerhetsparanoian. Jag tycker ni ska läsa båda texterna. Och sedan boka en resa till Sydafrika.