Spekulationerna satte igång genast efter silvret igår – och idag läckte det ut. Lagen till sprintstafetterna på måndag. Om herrarna – Hellner och Jönsson – finns inte mycket att säga men att ta ut Charlotte Kalla och Anna Haag känns som ett riktigt publikfriardrag. Inte för att jag tror att det är den verkliga intentionen, men jag har ändå svårt att se varför Anna Haag petar Anna Olsson.

Varför vilades Anna Olsson i fredags om inte för att sparas till stafetten? Anna Olsson är alltså regerande olympisk mästarinna och var fyra i den individuella tävlingen här i Whistler. Anna Haag gjorde en jätteinsats i fredags men orkar hon ladda om till på måndag? Jag tror det blir tufft, både fysiskt och mentalt.

Whistler. Varje morgon går vi över den här lilla forsen, genom en park där det springer björnar på sommaren (de håller sig nog förresten inte till parken, utan springer runt överallt. Det är lås på soptunnorna här). Imorse funderade vi lite på det här med att björnar sover hela vintrarna. Är det inte sjukt? Såna saker har jag svåra att förstå.

Vissa dagar är det väldigt mulet i Whistler. Då ser det ut såhär och då går det inte så bra att åka utför.

Andra dagar tittar solen fram. Då blir det genast fullt på uteserveringarna.

Det är fantastiskt vackert uppe i bergen. Tyvärr har jag inte fotoackreditering så de allra mest slående vyerna uppifrån backarna kan jag tyvärr inte bjuda på.

På kvällarna tänder de upp julgransbelysning i hela stan. Tror att ljusansvarige kan ha något att göra med den Malmö Stadanställda som bestämmer hur Malmö ska lysas upp juletid. Mycket blåa broar och slingor i träd här också.

På kvällarna går folk ut för att titta på medaljceremonin på storbildsskärm. Då känns det hemtamt igen: igår var det nästan så vi trodde att vi hade hamnat mitt i Malmöfestivalen. Snorfulla, kräkande tonåringar (och de har inte mer kläder på sig än de skånska har i augusti), barnvagnar, matstånd på gatorna och liveframträdanden. Hemtrevligt, som sagt.

Hon såg inte pigg ut, Helena Jonsson. Hon tvingade fram några leenden, försökte glittra med ögonen men såg så otroligt trött och blek ut. Extrainsatt presskonferens i OS-byn eftersom hon lämnade stadion gråtande igår, utan att prata med några journalister.

Vad ville hon säga? Egentligen mest en sak: att hon blev ledsen i torsdags, när det gick så dåligt. Som om vi inte visste. Om det är någonting som har varit uppenbart under de här olympiska spelen så är det att Helena Jonsson var riktigt ledsen i torsdags. Men också, naturligtvis: att hon kommer igen. Kanske inte detta OS – och det tror inte jag heller, det kommer inte gå att rensa skallen såpass att hon kan ta medalj på söndag – men i framtiden.

Någon sa: tänk så fantastiskt det skulle vara om hon kunde göra en Anja Pärson-vändning nu och komma igen på söndag, samla ihop sig och ta medalj. Men det kommer inte hända. Det finns så många skillnader mellan Anja Pärson och Helena Jonsson och i det här sammanhanget är rutinen – och i Jonssons fall bristen på rutin – den viktigaste. Anja Pärson har varit med så länge, hon har varit i många pressade lägen förr och vet exakt hur hon ska göra och hur hon vill ha det för att hon ska få ihop alla bitarna. Vetskapen om att hon kan få ihop det och lyckas trots att jorden snurrar väldigt snabbt runt henne är oerhört värdefull i det läget.

Wolfgang Pichler var inne på det själv efter loppet i torsdags.

– Helena Jonsson har haft det för lätt, hon har inte stött på några motgångar, sa han.

Men ett OS är ett OS och alla reagerar olika på att komma till OS. Vissa triggas – andra skräms. Och Helena Jonsson visste exakt vilka förväntningar som fanns på henne. Ett bragdguld kan vara tungt att bära. Ett Jerringpris likaså.

Jag förvånades över den loja inställningen efter första tävlingsdagen när Jonsson slutade tolva. Jämför med Charlotte Kalla efter fredagens lopp. Hon kom åtta och ögonen var svarta av vrede. Hon var så förbannad och – gissa om det kommer gå undan i sprintstafetten på måndag. Men Kalla är mer Anja-typen, en sådan som triggas av förväntningar och älskar att det är stort mästerskap och tufft motstånd.

Och så dagens huvudperson, Anna Haag. Har hon gått rakt in i svenska folkhjärtan nu? Känns så, va. Vinnarskalle och sprudlande personlighet på samma gång. Och så står hon på ett par skidor. Det gillar vi.

Man måste ladda ordentligt för längdskidor. Så imorse unnade Peter och jag oss att äta riktig frukost, ute på kafé. Sjukt lyxigt.

Peter satsade på low carb-tallriken.

Jag körde motsatsen.

Jag tror vi kommer stå oss i en och en halv mil.

Anders Pärson hade satt på sig slipsen och bubblade av fnissig fadersstolthet. Resten av familjen stod längst framme vid scenen och snart stod hon där, snart tog Anja Pärson ett skutt upp på prispallen. Har Anja Pärson någonsin varit så lycklig över ett brons? Hon hoppade av glädje, inte en gång, inte två, hon var i nivå med Björn Ferrys guldyra små skutt när hon stod däruppe på pallen.

Fortfarande flera timmar efter loppet kändes det hela en smula overkligt. Anja Pärson på pallen. Det har gått så snabbt de här två dagarna, så overkligt snabbt mellan det som var hopplöst och läskigt och oroligt, till det som var den enastående uppvisningen i fysisk och framförallt mental styrka.

Ögonen glittrade och munnen kunde inte sluta le, borta var den svarta blicken, ilskan och rastlösheten, Anja Pärson var gladast av de tre på pallen.

Sen gick hon hem och sköt lite grisar i sin mobiltelefon. Allt för att kunna somna. Och det låter ju klokt – vore dumt om hon fick lika svårt att sova som Björn Ferry. Då kan vi se oss i stjärnorna efter fler Pärsonska medaljer.

Så rätt det var att skicka Adrian Schultheiss till OS. Att skicka Kristoffer Berntsson hade bara varit att säga tack för lång och trogen tjänst – Schultheiss är inte bara bäst av de två, han har även framtiden för sig och så som han presterade idag är det uppenbart att han gått i Anjaskolan snarare än Helenaskolan. Bäst när det gäller, helt enkelt.

Han har en helt egen stil, sticker ut bland de andra åkarna, har en fantastisk utstrålning och tänk hur det ser ut med fyra år till av träning. Han kommer kanske inte slåss om medaljerna – men han kommer göra ännu bättre ifrån sig än han gjorde idag. Med bättre fart, högre höjd, säkrare hopp. Det ser jag fram emot.

Och vad ska han hitta på efter tvångströjan?

Anja Pärson. Vilken sannsaga hon är. Och vilken galen dag det här har varit. Jag är en lättrörd jävel, men bara av att se henne på SVT Play imorse, höra henne prata om sin smärtgräns fick mig att bli fuktig i ögonvrån. Att hon ens funderar på att ställa upp, tänkte jag. Och det var inte enda dagen jag fick suddig sikt den här dagen.

För hon ställde ju upp, som bekant. Och en människa som jag trodde hade gjort det omöjliga redan, som jag inte trodde kunde överraska mer, gjorde det än en gång. Är hon från samma planet som vi andra? Jag fattar inte. Anja Pärson ger mig samma känsla om Zlatan kan göra, när han klackar in den där omöjliga bollen i sista minuten, när han gör det där som inte ska vara möjligt. Jag tror det är med Anja som med Zlatan – de vågar se lite längre än vi andra. Ser möjligheter där vi ser hinder, och ja, det är en klyscha men det är så det känns. Därför är de också så stora idrottare. Därför går de aldrig att räkna ut. Aldrig någonsin, och trots det gör vi det, trots det upphör vi aldrig att förvånas. Det är märkligt. Vi borde ju ha lärt oss.

Blåslagen var hon, som sagt.

– Jag skulle inte vinna någon skönhetstävling, men det gör ingenting för kroppen funkar, sa Anja Pärson och log så stort och stolt.

Jag kunde inte låta bli att tänka på alla elaka blogginlägg som ständigt poppar upp i samband med idrottsgalor och liknande, när Anja Pärson sätter på sig galastassen och visar att utbudet på snygga klänningar för vältränade tjejer är… litet. Då börjar mobbingen som handlar om vilken ful kropp hon har  och jag tänker nu på alla dessa stackars tjejer som känner sig tvungna att racka ner på en tjej som har valt något annat än de, som har byggt en kropp som är så stark att den klarar ett fall i 110 kilometer i timmen och ändå klarar av att ta OS-medalj dagen efter. Anja Pärsons kropp är fantastisk. Helt enormt enastående.

Och publiken älskar henne.

– Anja, Anja, we love you! You´re the best, skrek de och vinkade glatt när hon fördes ner från målområdet mot presskonferenslokalen. Jag gick någon meter bakom och låtsades att det var mig de ropade åt.

Nu kan resten av det här OS bli riktigt spännande för Anja Pärsons del. Hon har en grym chans i super G på lördag. Om hon kan åka såhär bra halvt blåslagen, vad ska hon då kunna göra på lördag, med en dags vila emellan? Jag längtar redan efter att få se henne stå allra högst upp i backen, med den där längtansfulla blicken och magen full av mod, ännu en gång.

…och samtidigt, i en annan del av Whistler, var Anna Carin Olofsson-Zidek ”lite trött” och Björn Ferry störd av tidsskillnaden (åtminstone enligt Magdalena Forsberg). Det är skillnad på folk och folk, om man säger så. Skillnad på vad man låter sig påverkas av. Och då har vi inte ens börjat prata om förra årets bragdgulds- och Jerringprisvinnare.

Det var den tröttaste målgesten ever. Ett plågat ansikte, två armar mot skyn. Men hon stod på benen. Hon tog sig i mål. Så fruktansvärt stark. Och min respekt och beundran för den här kvinnan bara växer och växer.

Hon har åkt så många lopp, tagit så många segrar, imponerat så många gånger. Kommit tillbaka i svåra lägen och vunnit omöjliga tävlingar. Varit uträknad förr. Jag vet inte om Anja Pärson själv har sett några repriser på sitt hopp och sin krasch igår. Kanske har hon sluppit det, kanske är det lättare att hantera om hon inte behövt se sin flaxande färd och hårda fall. Men oavsett vilket kan det inte ha varit lätt att att åka idag.

Först har vi den fysiska smärtan. Pjäxan som trycker på. Musklerna som värker vid varje nedslag. Att ens ta sig upp ur sängen dagen efter en som igår är mer än vad de flesta skulle klara av.

Och sedan den mentala biten. Bara att blicka upp mot backen idag, dagen efter igår, och se branten, se det sista guppet, och veta att 35 tjejer skulle skulle kasta sig ut i den idag igen – bara det räckte för att det skulle knyta sig i magen. Men Anja Pärson såg drivkraften i det, såg att hon var tvungen att åka för att kunna gå vidare. Trots att hon idag är ett enda stort blåmärke.

Det är en tunn linje mellan mod och dumdristighet, så är det i all idrott som bygger på fart. Och jag antar att det är precis som med ryttare som blivit kastade av hästen: de måste upp i sadeln igen för att inte bli rädda. Anja Pärson var tvungen att ta sig genom det sista hoppet igen för att inte tvivla på sig själv.

Nu gäller det att hålla benet i rörelse och varmt i några timmar. Hur det känns att åka slalom vet hon inte än, det har hon inte testat. Normalt sett, med en Anja Pärson som inte är blåslagen, hade störtloppstiden varit så bra att hon skulle kunna avancera till ett brons i slalomtävlingen. Lindsey Vonn och Maria Riesch blir för svåra att rå på, men kampen om bronset är fortfarande öppen. Anja Pärson är med och slåss där.

Amazing, as we say in Canada.

En sak jag inte förstår: hur kan man resa sig upp efter en sådan vurpa? Hur kan man röra sig? Och framförallt: komma undan med en vadkaka? Det övergår mitt förstånd. Jag tänkte på det redan när de första åkarna kraschade – det såg knappt ut att göra om på dem. Sedan kommer Anja Pärson flygande med en silvermedalj hängande runt halsen, flyger sextio meter, kraschlandar – och klarar sig med en vadkaka. Ett jättestort blåmärke, med andra ord. Hon såg visserligen ut att ha riktigt ont direkt efter fallet, men hon gick ut på egna ben, stöttad på båda sidorna.

Och nu snackas det om att hon eventuellt kan åka redan imorgon, i samma backe. Jag blir imponerad bara hon tar sig upp ur sängen – och att då stå på ett par skidor i en OS-tävling. Hela kroppen måste ju vara gul och blå imorgon. Det lär göra ännu mer ont då. Hur kommer Anja Pärson åka, om hon åker imorgon? Kommer hon vara rädd, försiktig, åka ängsligt? Det rimmar illa med vad Anja Pärson är för mig. Jag har svårt att se henne fegåka.

Det var riktigt läskigt idag. Det är sällan det gör fysiskt ont att se på idrott. Det kan vara kittlande, andtagande, sug i magen och extremt nervöst men idag var det en märklig fysisk känsla av oro och rädsla när Anja Pärson kraschade. TV-tittarna ser alltid bättre än vad vi som är på plats gör och jag fattade inte exakt hur illa det såg ut förrän jag såg reprisen på TV, men att det var ett ovanligt högt hopp var det inget snack om.

Även om jag inte kan förstå hur det rent fysiskt skulle vara möjligt för Anja Pärson att åka imorgon hoppas jag att hon gör det. Det vore grymt om hennes fantastiska karriär skulle sluta på det här sättet, med en sådan krasch.

Charlotte Kalla var gladast men i hård konkurrens. Sällan ser man tre så glada medaljörer som efter loppet idag. Marit Björgen bara bubblade och var lycklig över att Kalla vunnit över henne, och Kristina Smigun-Vähi var helt rörd.

– Efter att mitt barn föddes trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka, för jag var så lycklig, sa hon och det låter konstigt men är fullständigt logiskt: det är inte lätt att komma tillbaka efter en graviditet och det krävs väldigt mycket inspiration för att klara av det. Det är enkelt: den som är för nöjd med sitt nya liv och inte känner tillräckligt mycket hunger efter att komma tillbaka kommer aldrig göra det.

En annan som var glad var Per-Erik Kalla, pappa Kalla alltså. Han gick omkring i IFK Tärendös kläder och en sådan där flagga som folk sätter på sina radhusknutar och förundrades över hur många journalister det var som var intresserade av att prata med honom. Inte världens mest sprudlande man, kanske. Men glädjen och stoltheten sken igenom fåordigheten.

Idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth dök upp och skulle genast börja leta gemensamma bekanta i Pajala. Per-Erik Kalla såg lika förundrad ut över det. Och sedan dök Charlotte Kalla äntligen upp och kaoset blev totalt när pappa skulle lotsas fram först av alla och alla andra ville se exakt hur det gick till när de kramades och få en bild av det och allt blev bara en enda stor hög av journalister där Charlotte och Per-Erik Kalla befann sig allra längst in. Crazy, som Kalla skulle ha sagt. Galet, as we say in Sweden.