Vad händer? Det var ett tag sen. Jag var tvungen att landa lite efter Vancouver, och när jag hade gjort det var det bara att studsa upp igen för då väntade ett chefsjobb med hur mycket som helst att sätta sig in i skaffa sig koll på.

Såhär är läget hos oss just nu: Max Wiman, som fram till och med OS var sportchef på Sydsvenskan, har återgått till skrivande verksamhet här på sporten. Jag är chef för sportredaktionen. Malena Henriksson, tidigare nöjeschef på Sydsvenskan, är nu biträdande chef. Tanken med den fördelningen är att jag fortfarande ska kunna skriva krönikor, om än inte i samma utsträckning som tidigare.

Vad händer med bloggen? Tja, den kommer ändra inriktning, även den. Min tanke är att jag här ska diskutera det vi gör på redaktionen, och hoppas att ni vill ge era synpunkter. Vi vill göra sportsidor som är så bra så att ni känner att ni inte kan vara utan dem. Här ska jag försöka förklara hur vi resonerar.

En av de första satsningarna vi sjösatte var Max Wimans MFF-blogg. Det är bara att konstatera: den bloggen har saknats hos oss. När jag som nyutnämnd chef intervjuades i Sydsvenskan sa jag att vi måste dominera i bevakningen av MFF. Jag har insett i efterhand att det missuppfattades av många – jag menade inte att MFF ska få mer utrymme, men att det vi gör om MFF ska vara bättre. Vi ska vara bäst på MFF. Det innebär inte automatiskt att de får mer utrymme.

En annan nyhet är liverapporteringen via tjänsten coveritlive där ni läsare har möjlighet att kommentera och diskutera med den som rapporterar. De senaste veckorna har vi kört det när MFF, Redhawks och Lugi spelat och det har varit succé.

Vi fick mycket kritik när vi inte var på Redhawks bortamatch mot Bofors själva förra veckan, utan istället valde att köpa in två texter från en lokal journalist. Jag kan förstå upprördheten, och förklaringen är enkel: efter OS har arbetsstyrkan varit decimerad. Vi satsade mycket på att göra ett bra OS – och jag tycker att vi lyckades i många avseenden – och det kostar. Vi är fjorton på sportredaktionen, sex var lediga direkt efter OS. Vi hade helt enkelt ingen möjlighet att vara i Karlskoga. Men nu är vi på plats i Uppsala, när  Redhawks möter Almtuna, precis som vi var i Örebro när Lugi miste sin slutspelsplats igår.

Det är inget lätt pussel att lyckas med en bra sportbevakning som gör alla nöjda och jag tror aldrig vi kommer lyckas med det, alla vill alltid ha mer om sina lag, men jag lovar er att vi gör vårt allra bästa.

Vancouver står kvar, men det luktar inte särskilt gott på stan. Så kan man sammanfatta läget dagen efter att OS tog slut med en jättefest efter hockeyguldet. Det känns tomt. Konstigt att det är slut nu. Och lite sorgligt, kanadensarna lyckades verkligen ordna en jättefest.

49500 personer ska ha lämnat Vancouvers flygplats idag. Jag skriver ”ska ha”, för jag vet inte hur det har gått. Vad jag vet är att det förra rekordet på antal människor som flyger en och samma dag låg på 23000 och att passagerarna uppmanades att vara på plats fem-sex timmar innan planets avgångstid, för att vara säkra på att komma igenom alla säkerhetskontroller.

Vi har alltid en extradag ledig sådana här mästerskap och det är jag väldigt glad för en sådan här dag. Jag hade inte velat trängas med 49499 personer idag, det räcker med att flighten går 07.00 imorgon och att vi ska vara där fyra timmar innan, det vill säga klockan tre inatt.

Det är en bisarr känsla att vara på ett OS: att vara i en stad så länge utan att se något av den alls. Vi har sett tunnelbanan och arenorna, vägen till Whistler och alla glada vänliga volontärer – men jag hade ingen aning om hur själva stan såg ut, inte förrän idag. Vi tog tunnelbanan in till stan, åt brunch, shoppade och tog sedan en långpromenad. Och jo, Vancouver är en fin och trevlig stad. Det är sant det de säger.

Bildbevis på att träden blommar i Vancouver:

Vi gick längs English Bay.

Där stod OS-symbolen, bland annat.

Smart grej! På soptunnorna fanns en liten hylla där man skulle ställa sina tomburkar, så att inte de som letar burkar ska behöva gräva bland soporna.

Vi har precis fått iphone på Sydsvenskan och vi hittade bästa souvenirerna: OS-skal. Hussein som farit fram och tillbaka till Cypress Mountain fick snowboardskalet, hockey-Kent fick hockeyspelaren, Peter som varit vår man i Whistler fick den alpina åkaren och jag fick den som blev kvar (jag har ju varit i princip överallt): konståkaren. Jag låtsas att det är Joannie Rochette.

Nä, nu ska jag sova. Uppstigning om fyra timmar, då väntar trettio timmar lång resa innan vi når hemmet.