Det här är mitt bidrag till Moving Images bloggserie. Jag tar över stafettpinnen från Kalle Magnusson på Bokens Framtid och lämnar över till Anton Johansson, Fyra nyanser av brunt, som kommer att skriva om vad som händer med fikarastsnacket flyttar ut i realtidswebben.
Kollegan spelar alfabet mot en kollega på annan avdelning. I telefonen, genom appen Words. En kompis – som aldrig visat något intresse för kortspel tidigare – spelar poker på facebook. Själv använder jag gowalla i jobbet för att föra statistik över vilka arenor och annat jag besöker. Svär lite för mig själv när jag inser hur roligt det hade varit att använda gowalla på bilsemestern Portugal runt (hur stort är gowalla i Portugal?), men att jag inte kommer kunna göra det eftersom jag bestämt mig för att lämna iphonen hemma. Myser förnöjt när jag plötsligt får ett fång röda rosor att lägga till min samling av bussar, vattenkannor och fladdermöss för att jag checkar in på Swedbank Stadion för fjärde gången (ligger på delad sjundeplats bland alla som någon gång checkat in där). Andra mäter sina löprundor och twittrar ut dem direkt, till alla som vill och inte vill veta exakt hur lång rundan blev just den här dagen.
Människor spelar, som de alltid har spelat, men på ett nytt sätt. I realtid. Oavsett var de befinner sig, och oavsett var motspelaren eller publiken befinner sig. Är det bra? Varför inte? Allt jag vet är att tävlande inte måste vara dåligt, samt att människor har tävlat så länge vi känner till. Människor gillar att tävla. Människor vill mäta sig mot varandra, jämföra sig, inte alltid på grund av ett vinstintresse utan också för att se sina egna handlingar i det tydligare ljus som någon annan skapar.
Ibland tänker jag på min karriär som fotbollsspelare. Den var inte särskilt lång, inte heller särskilt framgångsrik. Jag var visserligen lagkapten, men det var i B-laget och vi var aldrig i närheten av några framgångar som var större än enstaka vinster över lokalkonkurrenterna i de nordvästra delarna av Stockholm. Det spelade ingen roll. Varje match var på dödligt allvar, åtminstone så länge matchen pågick. Efteråt rann det av mig rätt snabbt. Jag brydde mig inte särskilt mycket om resultatet, inte egentligen. Trots det var matchen så länge den pågick det viktigaste som hände i världen just då.
Vad är syftet med tävlandet? Varför vill vi tävla om det inte leder någonstans? För vissa är det ju uppenbart: jag förstår elitidrottares kamp för medaljer och titlar, känslan av att vara bäst i världen på någonting, vetskapen om att många timmars stenhårt arbete har gett resultat. Men för alla oss andra? Vad är det som driver oss? Att vara bäst i vår lilla ankdamm, samla så många föremål som möjligt i gowalla, bli mayor på favoritbaren i foursquare, samla låtsaspengar i pokerspelet på facebook. Det känns lite, ehh, futtigt. Ändå gör vi det, med liv och lust, och triggas av att se vad som händer på datorskärmen och i våra telefoner.
Ofta brukar fenomen som sport förstärker ses som negativa, vilket i sig blir ett argument för att sport på vissa sätt är något negativt. Sport skapar vi och dom-känsla, ökar tävlingsinstinkten, spär på elitism och framhäver övermänskliga karaktärsdrag – egenskaper som inte behöver understrykas ytterligare i ett samhälle som innehåller både karriärhets, elitistiska drag och segregation. Jag tänker att det inte måste vara så dåligt som många vill göra gällande – snarare ser jag på idrotten som en katalysator. Det är bättre att människor känner stark tillhörighet i en grupp och motsättningar mot en annan på fotbollsläktaren istället för utanför den, för att ta ett exempel.
På samma sätt tror jag att det kan vara bra för människor att få ut sin tävlingslusta i vardagen. Det är inte säkert att ett samhälle blir ännu mer elitistiskt (om nu det är den stora skräcken) bara för att människor tävlar och spelar i stor utsträckning. Tvärtom kan det ge utlopp för ett behov som annars skulle hittat andra vägar ut.
Och spelar vi verkligen mer bara för att det sker i en annan form? Det är lite som när vuxenvärlden förfasar sig över att ungdomar mobbas på internet. Så fort något är nytt betraktas det som farligt. Ungdomar mobbas på nätet. Okej. Har ungdomar mobbats förr? Javisst. Är det nödvändigtvis sämre att mobbas på nätet än i den fysiska verkligheten? Inte säkert. Säkert är däremot att det går till på ett annat sätt när människor mobbas, kommunicerar och tävlar nu jämfört med för bara några år sedan.
En grupp som jag utifrån mina fördomar om användande av teknik tror använder sig i ganska liten utsträckning av nätspel är de äldre män som jag ser spela boule i parker och på torg. De hänger där, timme ut och timme in, och spelar mot varandra. De måste träffas i den fysiska verkligheten, men spelar likväl, och antagligen mer än min alfapetspelande kollega utspritt över tid.
Bättre eller sämre? Ingetdera, skulle jag säga. Annorlunda är inte lika med sämre.
