Idag vaknar jag utmattad men glad. Och jag gör det av en annan anledning än många andra i den här staden. Jag är glad för att det på min hallmatta (nåja, nu ligger den på köksbordet) ligger en tolvsidig bilaga som bara handlar om gårkvällens derby.

Ibland får jag frågan om jag verkligen inte håller på något lag. Nej, svarar jag alltid då, och det är sant. Fast jag lägger också ofta till ”men det är mycket roligare att jobba när det går bra för laget jag följer”. Då är det den här typen av kvällar jag tänker på. När vi kallar in massa extrafolk, involverar tidningens olika avdelningar i arbetet, spänner bågen och siktar högt, på att få med tolv sidor redan till förstaupplagan trots att den måste skickas till tryckeriet mindre än en timme efter att slutsignalen går. Och vi klarar det. Då är det kul att göra tidning. Då är vi som ett annat lag som spelar vår egen match, en parallell match till den riktiga matchen, som också jobbar mot slutsignal och måste ha olika taktik, beredda att omvärdera om resultatet går en annan väg än den planerade. Det är adrenalin och anspänning och en väldig glädje över att se det gå så bra.

Så: läs bilagan. Det var egentligen bara det jag ville säga. Själv ska jag ladda om och köra till Vejle och se om Sveriges damlandslag fixar VM-avancemang.

Jag försöker intala mig att det var de grå skyarna som skrämde iväg dem. Tung himmel som släppte ifrån sig ett lätt men ihärdigt regn, som gjorde att det kändes som om vi befann oss inne i ett regnmoln hela tiden. Det och en supersportlördag som kanske bäst upplevs zappande framför tv:n, uppkrupen i soffan under en filt och en kopp varmt att dricka.

För det är trist att gå på landskamp i sällskap av 1500 personer. Och det var så det var på Gamla Ullevi. Sverige spelade sin bästa halvlek (den första) på väldigt länge, jag kan faktiskt inte minnas när jag såg dem spela så bra mot så bra motstånd senast, och vi var löjligt få som såg det. Nu gick förstås matchen på gratis-tv också och det i kombination med regnmolnet skrämde säkert iväg en del.

Men det går inte att komma undan en bister sanning: det är inte bästa draget kring damfotboll just nu. Visserligen har svensk fotboll haft det lite tungt överlag, publiksiffrorna sjunker i alla serier  och hade inte herrlandslaget levt på en Hamrén-effekt (som i Malmö dessutom är en Zlatan-effekt) hade vi sett sjunkande siffror där också. Men värst är det kring damlandslaget.

Och det är svårt att klandra någon – jag tror inte som Lars Ohly att ”vi måste bli bättre på att gå på damfotboll”. Jag tror att det var för längesen det kom en ordentlig framgång och att det dessutom är för få riktigt bra matcher, där Sverige möter kvalificerat motstånd och tvingas spela bra. 17-0 är inte kul att titta på.

Därför tror jag också att play off-spelet är av godo. Det var skitkul att se Sverige möta Danmark idag, i en match som betydde mycket och där spelarna hade kniven mot strupen direkt. Det är vi inte bortskämda med, varken publik eller spelare. Spelarna behöver den rutinen. Vi behöver underhållningen.

Nu ser vi framemot en riktigt bra returmatch i Vejle på torsdag. Danmark kommer inte kunna ställa upp lika defensivt och Sverige kommer tvingas hålla tempot uppe i nittio minuter. Bästa förutsättningarna för en riktigt bra match – som jag hoppas många ser. Inte för att de borde, utan för att det kommer bli kul.

Från det ena till det andra: i två och en halv dagar har jag suttit i en konferensanläggning i Stockholm tillsammans med Bonnierkollegor från hela världen. Vi har lyssnat på inspirationsföreläsningar och snickesnackat med varandra och blivit helt fullspäckade med spännande idéer och intryck. Men från det ena till det andra. Från vackra Winterviken genom rusningstrafik i Stockholm med flyget till Sturup, och racerfärd till Malmö, som laddat för fotbollsfest.

Det var stort att se Zlatan Ibrahimovic gå ut på Swedbank Stadion. Ett specialtifo var ordnat, även om det var svårt att avgöra exakt vad det föreställde gick det att utläsa det viktigaste: ett hjärta och ett Z mot himmelsblå bakgrund. Meddelandet uppfattat. Och Zlatan kom in med fokuserad blick och behövde inte många minuter innan han gjorde mål. JUBLET sen. Och den omedelbara glädjen i hans eget ansikte, i händerna som sträcktes mot himlen. Sen stod han vid mittlinjen och väntade på att San Marino skulle göra avspark, och kunde inte låta bli att snegla upp mot läktarna för att se de massiva hyllningarna. Det går att röra även en superstjärna.

Sen såg jag matchen genom ett lite märkligt filter. Det var bestämt att jag inte skulle skriva något till pappret eftersom jag var bortkopplad till konferensen under hela resan fram mot San Marino-matchen. Men när vår webbredaktör blivit sjuk blev jag webbare och satt plötsligt twittrande och filmande och skrivande nättexter – så jag fick inte direkt någon helhetsbild av matchen utan fick ganska fragmenterade intryck.

MEN, några korta tankar:

– Olof Mellberg. Människan är 33 år gammal. Han får inte låta sig provoceras så till den milda grad att han riskerar att dra på sig ett rött kort långt upp på offensiv planhalva när Sverige leder med 3-0 mot San Marino. FÅR INTE. Speciellt inte när Holland väntar i Amsterdam om en månad. Den där vinnarskallen är bra många gånger men då och då lyckas han inte hålla balansen och då ramlar han rakt in i ett mörker som är som en avgrund där inget vett och sans finns. Ett svart hål.

– Och det var inte bara Mellberg som tände till. Erik Hamrén berättade efter matchen att han varit tvungen att lugna ner spelarna i halvtid och säga till dem att inte låta dem provoceras och dra på sig fler kort. Mot San Marino. Det är en fin balansgång, som sagt. För jag måste ändå säga att jag imponerades av inställningen i den här matchen. Minns ni sömnpillret mot Malta i Göteborg förra våren? Det kändes långt borta nu. Det här var något helt annat. Det här var elva spelare (nåja, tio såsmåningom) som ville spela fotboll i nittio minuter. Och det var kul.

– Snubben med megafon som försökte sig på att vara någon slags capo surnade till och tyckte Malmöpubliken var seg. Men det är inget Malmöfenomen. Inte heller i Stockholm sjunger landslagspubliken – det finns helt enkelt ingen sångkultur kring landslagsfotbollen. Det blir inte samma tryck som kring de allsvenska matcherna och det är inte konstigt.

– Zlatan Ibrahimovic har en bit kvar till toppformen. Hade han varit där hade han satt åtminstone ett mål mot Ungern och ytterligare tre-fyra idag. Sista finishen saknas. Trist – men en Zlatan i halvform räcker rätt långt ändå. Tillräckligt långt för att Malmöpubliken skulle känna sig nöjd.

SLUTSATS: Landslaget har fått en drömstart på EM-kvalet, med undantag för Mellbergs utvisning. De har råd att förlora i Amsterdam – och det ska bli väldigt intressant att se vad Hamrén väljer för taktik där. De matcherna var Lagerbäcks stora stunder och det är svårt att se att det skulle funka att köra på som Hamrén gjort i de här två matcherna mot Holland. Kanske på sikt, men än finns alltför mycket att slipa till.

Mycket spännande, som sagt. Jag längtar redan.

Han hinner säga många ord på tjugo minuter, Erik Hamrén. Blev vi så mycket klokare för det? Det vete tusan. Snarare blev det fler frågetecken, åtminstone vad gäller startelvan. Såhär:

- Johan Elmander är fortfarande osäker för start. Han körde hela träningen idag, till synes för hundra procent, men de väntar tills imorgon innan de avgör om han kan spela eller inte, beroende på om det blir någon reaktion efter träningen.

- Högerbackspositionen står mellan Sebastian Larsson och Mikael Lustig. Lustig är något av Hamréns kille men Larsson känns stabilare.

- Kim Källström har ju blivit inblandad i en ny duellartad situation. Men nu är det inte Anders vs Kim utan Pontus vs Kim istället.

Det är de uppenbara frågetecken jag hittar i startelvan. Men Hamrén avslutade presskonferensen med att säga: ”Utöver Johan kommer jag att fundera över ytterligare tre positioner när jag går och lägger mig ikväll.”

Tre? Vilket är den tredje? Är inte vänsterkanten – som jag älskar – i form av Behrang Safari/Emir Bajrami så given som jag har trott? Det är den enda position jag kan tänka mig som det kan finnas minsta frågetecken kring. Men hur tänker då Hamrén? Alternativen kan ju bara vara:

1) Tobias Hysén,

2) Christian Wilhelmsson och

3) Emir Bajrami.

Jag föredrar Bajrami, helt klart. Men har ännu inte lärt mig läsa Erik Hamrén och hur han resonerar, på det sätt som Lars Lagerbäck blev som en rätt förutsägbar bok efter några år.

Den stora nyheten är för övrigt att Hamrén släpper startelvan till medierna samtidigt som han ger den till spelarna, vid tolvtiden imorgon, vilket gör att kvällstidningarnas nationalsport ”få tag på startelvan” går om intet. Vad ska de nu hitta på?

Stockholm kryllar av människor med likadan axelremsväskor just nu – ni vet sådana där med ett fult tryck på där det tydligen står något om en hjärtläkarkonferens som pågår just nu (jag har aldrig kommit så nära en att jag sett exakt vad det står) och det är anledningen till att presskonferensen med Zlatan hölls i en trång lunchrestaurang. Alla lokaler i hela stan är upptagna av läkare, så vi klämde ihop oss alldeles för många på alldeles för liten yta.

Jag var oviss men nyfiken inför presskonferensen. Vilket humör skulle han egentligen vara på, Zlatan Ibrahimovic? Svaret var: mycket bra. Han verkade väldigt nöjd med att ha kommit bort från Barcelona och väjde inte för någon fråga om tiden i Barcelona – tvärtom. Zlatan Ibrahimovic öste på med åsikter om vad han tyckte inte hade fungerat i Barcelona och mycket av det som jag har trott och tänkt blev bekräftat: han fick inte det utrymme, den frihet, den garanterade speltid som han vill ha.

– Jag har inte tid att sitta på läktaren ett år och studera vädret, jag är 28, snart 29 år, sa Zlatan bland annat.

Jag ser inga skäl till att se att det inte skulle vara så – enligt hur Zlatan har uppfattat det. Antagligen har Pep Guardiola uppfattat situationen annorlunda, kanske (inte orimligt) trodde han inte att Zlatan skulle tröttna så snabbt på att inte vara en given startspelare. Kanske trodde han att Zlatan skulle vara mer formbar efter omgivningen. Men i det här läget av sin karriär ser inte längre Zlatan sig själv som en spelare som ska behöva slåss för en plats i startelvan. Han vill veta att han är given där och att han är en nyckelspelare i sitt lag. Men Pep Guardiola såg aldrig Zlatan som sin nyckelspelare.

Antagligen finns ingen ”objektiv” sanning i den här soppan, utan två personers olika uppfattningar om hur ett samarbete har fungerat. Att det inte har fungerat är väl det enda som alla kan konstatera. Och att Zlatan Ibrahimovic nu är uppenbart lättad och lycklig över att ha lämnat Barcelona.

Och revanschsugen.

– Det som hänt har gett mig en extra kick, jag blir extra motiverad av sånt här. Nu vill jag känna spelglädje igen, sa han.

Det finns absolut ingen anledning att tvivla på honom på den punkten. Revanschlusta är en bra tändvätska för Zlatan Ibrahimovic, som dessutom tycker att det är på tiden att han avgör mot Ungern lite tidigare än i sista minuten.

Glad, rak, avslappnad – och taggad till max. Så skulle jag sammanfatta mitt intryck av Zlatan Ibrahimovic denna onsdagseftermiddag. Och det är ingen dålig kombo.