Tjoff! Tjoff! Så lät det. Och så hade HIF tagit över initiativet i den här guldjakten och langat över all press på MFF. HIF: en match mer spelad, fyra mål mindre gjorda, tre poäng mer.

Kvällstidningarna hetsar om psykkrig mellan de två lagens spelare. Som om det behövdes. Hela allsvenskan just nu är ett enda långt pskykkrig, varenda minut som spelas påverkar det andra laget på något sätt.

Alexander Gerndt gör två snabba mål mot Åtvidaberg och det är det bästa inlägg i vilken psykdebatt som helst. HIF har inte svårt att föra en match. De är fast beslutsamma om att jaga MFF inpå mållinjen – och sätter nu pressen på MFF. Så är ordningen just nu: HIF kommer att ligga steget före ända fram till den sista omgången, då spelar äntligen båda lagen på samma dag igen.

Ända fram tills nu har jag hävdat att MFF tar SM-guldet, men efter att ha sett dagens match tvekar jag. HIF såg både starka och determinerade ut och Åtvidaberg var helt försvarslösa. Halmstad lär inte få det lättare på söndag.

Alexander Gerndt är uppe på nitton mål nu. Imponerande. Och även om frisparken var något av en bjudning från Åtvidaberg var det hög klass på båda målen.

Men publiken? Var är HIF-fansen? Guldet var tre matcher bort, tre poäng skulle bärgas och det skulle tas ett steg närmare guldet, det var söndagseftermiddag och Olympia var halvfullt. 9200 åskådare. Det borde vara fullsatt, eller åtminstone nästintill. När kommer Helsingborgspubliken om inte när HIF klackar sig mot guldet?

När Heidi och jag åt lunch tidigare idag sa jag: ”Det kan lätt bli fyra-fem- noll till Holland.” Vem är förvånad efter den här utklassningen? Jo: Erik Hamrén. Antagligen de svenska spelarna som gått omkring med självförtroenden höga som folket som hänger på alla coffee shops i den här stan. Och alla som beskrivit Holland som ett ”sargat” landslag, lite ur slag. Inte måttligt naivt.

Vilken utklassning. Från början till slut – jag håller inte med dem som säger att det hade blivit en annan match om inte Holland fått ett så snabbt mål eller om Ola Toivonen hade satt sin lobb. Holland visste exakt vad de gjorde hela tiden. Och när Sverige kunde skapa lite tryck mot det holländska målet var det för att holländarna lät dem.

Bakom ett draperi skrålar de holländska journalisterna nu, de dricker öl och äter friterad ost. Verkar ju trevligt. Men när skrev de sina texter? Måste inte de jobba? Eller hade de texterna färdigskrivna redan inför matchen – de var ju förvånade över svenskarnas goda självförtroende?

Inga bomber. Men väl en första ledtråd om hur Erik Hamrén resonerar.

Med startelvan kom alltså det första svaret i hur Erik Hamrén funderar i samband med den här typen av matcher. Han väljer att ändra så lite som möjligt ur sin grunduppställning och fortsätter satsa på den centrallinje han har börjat bygga upp. Han anpassar inte sin startelva efter motståndet, inte den här gången, utan prioriterar sin egen idé.

Går det att säga att Kim Källström petas? Jag är tveksam till det. Kim Källström kom in mot Ungern efter att Anders Svensson fått en smäll och tvingats utgå. Svensson och Wernbloom har varit Erik Hamréns förstaval hela detta EM-kval – även om Källström spelat fler minuter än Svensson.

Rätt eller fel? Jag tyckte att tanken att spela Wernbloom längst fram på mittfältet, framför Svensson och Källström, var en spännande tanke. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av Hamréns tro på det egna spelet. Om några timmar får vi se om det finns anledning att fortsätta imponeras – eller om han bara framstår som dumdristig.

Ännu en strålande dag i Amsterdam. Ännu en dag av plojande, lekande fotbollsspelande mångmiljonärer som skulle kunna hoppa in som ledare i vilken ”sång- och rytmik”-stund på dagis som helst. Ett inslag i uppvärmningen är att spelarna hittar på olika rätt så fåniga klapp- och hopp-övningar som de sedan kör tillsammans och jag funderar på hur det hade sett ut om andra arbetsplatser hade kört liknande upplägg. Hur hade stämningen blivit på Sydsvenskan om vi hade inlett varje dag plojande tillsammans? Jag tror det är rätt bra att flamsa och göra bort sig ihop.

Vi satt rätt bra i solen, med varsin kopp kaffe och följde de inledande trettio minuterna av träningen på Olympia-stadion.

Sen blev vi utslängda och fick alltså inte se det mest spännande av träningen: spelmomenten.

Från det ena till det andra: de cyklar enormt mycket här i Amsterdam. Fina cykelbanor överallt men inga hjälmar på någon, inte ens på barnen som sitter i alla möjliga olika sorters barnsadlar. Här är en variant som vi såg på promenaden från stadion till spelarhotellet:

Det är puttenuttigt och gulligt med fina små hus och husbåtar och kolonibåtar och kanaler överallt. Här är utsikten från mitt hotellfönster. Bilden är lite mörk men det är en kanal som går där.

Och mitt i allt detta puttenuttiga coffee shops där det röks både ett och annat, och så portarna med röda lyktor utanför. I krönikan i dagens tidning skrev  jag att jag inte hade sett någon prostitution – det hängde nog ihop med att jag bara hade gått den mitt på söndagen. På väg hem från träning och sen middag var synen en annan, kan jag säga. Det var då jag insåg att vi i princip bor i The Red Light District. Mycket märklig känsla att gå längs gatan och se de helt vanliga barerna och restaurangerna blandas med stora skyltfönster och vanliga lägenhetsfönster där mer eller mindre avklädda kvinnor sitter och åmar sig.

Landade i Amsterdam precis före lunch – bröllopsfest (inte min egen) igår och flight vid åttasnåret gjorde att jag var lite i en dimma när jag klev ut i ett höstsoligt Amsterdam. Den dimman lättade snabbt, så fort jag fick sitta på kafé och äta frukost och se alla människor som snart belägrade uteserveringarna som fyller trottoarerna här. Rätt så ljuvligt.

Sedan tåget ut till Amsterdam Arena där Zlatan Ibrahimovic höll presskonferens inför sal fullsmockad av svenska journalister och några holländska. Han kändes lugn idag, Zlatan. Inte alls sådär förbannad och sugen på att visa världen vad han går för som inför Ungernmatchen. Jag tror inte att det enbart är posivit. Zlatan är som bäst när han är arg, det var han själv inne på under presskonferensen.

Sen var det då träning inne på mäktiga Amsterdam Arena. Rymdskeppskänsla både utanpå och inifrån.

En hög svenska supportrar hade tagit sig in. De ackompanjerade hela den timslånga träningen. Bästa ramsan löd ”Alla heter G i Amsterdam”. G ska alltså uttalas som Geert den Ouden om ni minns honom, djurgårdsspelare en gång i tiden och jag minns hur Djurgårdens medieansvarige försökte lära journalisterna att säga ”stjärt, fast eh, ändå inte”. Det var den typen av sche-ljud de svenska supportrarna körde på, i alla fall. Och det kändes rätt klockrent.

Två gamla MFF-kompisar tränade för sig själva: Daniel Majstorovic och Richard Dahan. Gissar att de hade en del quality time när de körde sina specialövningar för att få ”Maestro” spelklar till på tisdag. Själv verkade han inte alltför orolig utan räknade med att känna sig tillräckligt frisk för att kunna spela mot Holland.

Kan behövas. Vi vill inte ha ännu mer darr i backlinjen än vad vi redan har. Även om vi nu har, tadaa! Petter Hansson tillbaka. Han verkar trivas rätt bra. Och det kändes lite tryggt och härligt att ha Petter Hansson i laget igen, han har alltid varit en av mina favoriter. Han kallade sig själv ”nykomling” i det här gänget, även om han kom på att han egentligen hade spelat med alla de här killarna tidigare, med enda skillnaden att han då var mer ordinarie än de.

Och så erkände han att han hade glömt bort Hamréns tacklingsregler häromdagen.

– Jag hade fått dem berättade för mig dagen innan och det är ju bra regler egentligen – att man inte ska ta ut allt på träning och dessutom skada varandra. Men jag glömde bort dem, sa han och såg på samma gång förlägen och rätt fnittrig ut.

Så går det för nykomlingar, även om de är gamla i huset.

Vångavallen. Det blåser alltid förbannat snålt här, på något sätt är det allsvenskans kallaste arena trots att det är den sydligaste och den enda som har bilder på palmer precis överallt. Men ingenstans är det så trevligt att komma till som till Vångavallen. Det är öppna armar och bara att stövla rakt in på kansliet för att be om mjölk till kaffet till pressläktaren (som förvisso är något av ett skämt, vi sitter i princip i knät på varandra). Och då kan jag väl inte direkt påstå att de tycker att jag är här för ofta, om man säger så.

Vångavallen är väldigt långt från totalupplevelsearenorna. Det serveras inte direkt någon sushi i luckorna här. Inte ens en kopp té går att få. Och när det är dags för presskonferens går vi långt ner i kulverterna och in i ett omklädningsrum som är ett sånt där gammalt omklädningsrum från sjuttiotalet eller möjligtvis tidigt åttiotal med träbänkar och orange klinker på golven. Där radas vi upp på bänkar längs med väggen och så talar tränarna liksom rakt ut i tomma intet.

Jag glömmer aldrig när Zoran Lukic kom hit första gången. Då hade TFF precis gått upp i allsvenskan, Djurgården måste ha varit regerande mästare och Lukic hade konstaterat att TFF i allsvenskan var lika med sex gratis poäng. Så kom Djurgården hit i premiärmatchen och jag tror de fick stryk, de tappade åtminstone poäng (jag är så dålig på att minnas resultat, minns bara känslor och stämningar) och Zoran Lukic min när han svepte in i omklädningsrummet i sin fina rock. Obetalbar.

Här är några bilder från dagens presskonferens:

Tränarna talar liksom rakt ut i ett stort tomrum, när vi sitter klistrade längs väggarna. Och notera duscharna i bakgrunden.

Ah, september. Nu är det redan slut. Årets vackraste månad har rusat förbi mig när jag åkt upp och ner till Stockholm nu i veckan. Färgerna, luften, att det inte regnar – det enda som är dåligt med september är vad som väntar när de här dagarna är slut. Mörkret.

Jaja, nog av vädersnack. Till Stockholm åkte jag för att delta i seminariet ”Från Idrottsbladet till Twitter” där sportjournalistikens historia och utveckling skulle diskuteras. Jag var där som twitter, kan man säga. För att berätta om hur vi resonerar på Sydsvenskan, vad vi ser som de stora utmaningarna och möjligheterna idag. Och hur den nya tekniken påverkar oss.

Min uppfattning är att den stora utmaningen är att hitta sätt för att tydliggöra att nätet och pappret är två delar av samma produkt, där vi måste hitta olika sätt att berätta på.

För några år sedan lades en del av pappersmaterialet ut på nätet och sen var det bra med det. Nu finns en hel del på nätet som inte finns i pappret, och vice versa. På nätet är snabbheten den främsta kvalitén. I pappret gäller det att ta tillvara på möjligheten till eftertanke och fördjupning. Dagen efter kan vi inte bara berätta hur det gick – som i dåtidens referat – för det vet redan våra läsare. Det har de läst om på nätet, sett på tv, och på olika sätt fått refererat för sig. Och vem vill betala för en tidning som bara berättar saker man redan vet?

Kortfattad sammanfattning alltså – för den som är intresserad finns både mitt föredrag och den efterföljande diskussionen utlagd här.

Och så måste jag tipsa alla om att besöka Riksidrottsmuséet. Jens Lind har jobbat med ett projekt som gått ut på att han valt ut massa gamla tv-inslag och samlat på Riksidrottsmuséet. Igår presenterade han några av dem – lite som ett Stopptid Live. Det finns så mycket fantastiskt i det svenska tv-arkivet, och nu går det alltså att besöka Riksidrottsmuséet i Stockholm och själv söka bland klippen. Eller helt enkelt titta på det som ligger under kategorin ”Idrottspärlor”. Pärlor var ordet. Vi skrattade så vi nästan grät åt inslaget om ”Barnens olympiad” från fyrtiotalet, till exempel. Rekommenderas!