Festen är slut. VM är över. Japan är världsmästare, Sverige åker hem med bronsmedaljer efter ett mästerskap som överträffat alla förväntningar. Men Carl visste redan till frukost igår vad som väntar härnäst:

Nåja, inte riktigt härnäst, först väntar OS. Men nästa fotbollsfest går i Sverige om två år.

Nu åker vi hem till Malmö, men tills vi hörs igen slänger jag upp lite bilder från resan. Eller så ses vi på facebook!

Tyska tidningar dagen efter kvartsfinalen mot Japan.

Frankfurt Haubtbahnhof.

Jobb i taxin.

Många skyskrapor i Frankfurt.

Vi laddade med rullbandssushi inför semifinalen.

Mera Frankfurt.

Presskonferens med Pia Sundhage idag och det är alltid en underhållande upplevelse. Igår chockade hon den amerikanska presskåren med att sjunga Simon and Garfunkel för dem. Idag var hon bara på strålande humör och trots att en amerikansk journalist undrade lite försynt i slutet av sin egentliga fråga om det inte fanns en sång som var passande för just det här tillfället blev det ingenting med det. Sundhage konstaterade bara att det i alla fall inte var läge för ”Sounds of silence”, sen pratade hon mest fotboll.

Hon gör sig bra på engelska. Speciellt amerikansk engelska. De stora orden ligger för henne, och hon gillar att prata om stora visioner. Pia Sundhage gör sig naturligtvis bra på svenska också, att se hnne föreläsa i Malmö förra våren var väldigt inspirerande och hon har en extrem karisma. Eller som den amerikanska journalist från Washington Post som satt bredvid mig sa:

– I don´t believe that everybody doesn´t have a crush on her.

Samma amerikanska undrade om vilken stjärnstatus Sundhage har i Sverige och jag fick försöka förklara hur hennes resa genom fotbollslivet har sett ut. Hur den började som ”Pelle” eftersom det inte fanns några flickor som spelade fotboll, fortsatte genom ett landslag som inte alls var lika accepterat och respekterat som dagens är och slutligen nu lett fram till en respekterad position som framgångsrik amerikansk förbundskapten. Jag skrev mer om det i samband med OS i Peking. Även då var hon i en pressad situation när USA skulle möta Brasilien i finalen.

Vi är långt ute på landet nu, i en arena som ligger ute bland åkrar och ängar, i utkanten av det lilla samhället Sinsheim. Sverige blev snabbt förpassat till VM:s bakgård, kan man väl säga. Från att ha varit mitt i den tyska damfotbollens hjärta Frankfurt, till en liten arena som fotbollsguden glömde. Det speglar väl omvärldens intresse för den här matchen. Men det kommer att bli match imorgon, ojoj, mellan två lag som vill göra allt för att slippa åka hem som losers och istället komma hem med medalj runt halsen.

Lotta Schelin var det hetaste villebrådet på presskonferensen – med en snörvlande näsa och tio klubblagkamrater i Frankrike imorgon blev hon snabbt omringad av journalister. Snörvlet fortsätter alltså men jag tycker det verkar vara ett gott tecken. Oftast låter de värst när de är på väg att gå över. Schelin tränade för fullt idag och gjorde några riktigt bra grejer på träningen. Jag tror hon är tillbaka i gammalt gott slag imorgon igen. Sen är frågan hur mycket utrymme hon får – fransyskorna har minst lika bra koll på henne som hon har på dem.

Jag har en massa bilder i telefonen som jag inte lagt upp, mest för att vi har så segt nät på hotellet och när jag väl är i mediecentrat är det så mycket annat att göra. Så här kommer ett litet svep från våra veckor i Tyskland, som nu går mot sitt slut.

Arenan i Wolfsburg, där Sverige mötte USA i sista gruppspelsmatchen.

Wolfsburg var inte särskilt mysigt, men vi bodde i det lilla samhället Königslutter som var en trevlig liten håla.

Lisa Dahlkvist i de ”magiska supertajtsen”, som egentligen är som en enda lång stödstrumpa för hela benen. Väldigt poppis bland landslagsspelarna dagarna efter match.

Vårt lilla gäng tågar runt i Tyskland, och tar varje tillfälle i akt att jobba lite. Här väntar Carl (Bildbyrån), Janne och Lunkan (DN) på tåget mot Augsburg och kvartsfinal.

Augsburg, i väntan på kvartsfinalen.

Ännu mer Augsburg. Fin och mysig stad.

I Augsburg såg vi Tyskland åka ut mot Japan. Först på pub…

…och sen förlängningen på storbildsskärm på ett torg. Det regnade. Folk var inte glada. Men det var en intressant upplevelse, även om mästerskapet dog lite där och då.

På väg hem från arenan i Augsburg efter kvartsfinalen.

Och där får jag avsluta för idag – måste ta tåget från obygden tillbaka till Frankfurt igen.

Den enorma arenan i Frankfurt, kvällen före match. Taket är utfället, regnet har smattrat mot det en bra stund och fått stadion att kännas som ett litet tält, åskan har dånat men nu är ovädret över och det enda som hörs är de svenska spelarnas rop nerifrån planen.

Det finns få saker jag tycker så mycket om som den sista träningen på matcharenan kvällen före en match. Få ställen är på samma gång så avslappnade och fokuserade. Det är alltid lätta träningar på ben som inte vill ta ut sig och med huvuden som ännu inte slagit på högsta fokus men som ändå vet exakt vad som väntar på samma plats, samma tid, men imorgon.

Jag har en nästan oroväckande bra känsla inför morgondagen. Jag tror att den som slutligen övertygade mig om att det här kommer att bära ända till final var Sara Thunebro som satt under en presskonferens som var lätt kaotisk med lugn och fokuserad blick, tittade ut över havet av svenska och internationella journalister och såg ut att njuta till max av att vara i just den situationen, just då.

De svenska spelarna älskar det läge de är i just nu. De älskar att vara i semifinal, de verkar inte bry sig nämnvärt om förväntningar och vad omvärlden tycker och tänker. De vill ut och spela, och de vill slå Japan för de vill spela VM-final. Här, på den här arenan, på söndag. Thunebro underströk känslan ytterligare när det fanns tillfälle att prata med spelarna en och en i slutet av presskonferensen.

– Vi är bara jättehungriga och vill bara komma ut på planen, det rycker i alla ben. Vi vill ut och fortsätta prestera och rida på vågen vi är på just nu.

Det enda som möjligtvis stör harmonin är att Lotta Schelin inte tränade för fullt. Det gjorde visserligen inte Josefine Öqvist eller Caroline Seger heller, men de hade utan tvekan spelat om matchen hade varit idag.

Det tror jag att Lotta Schelin också hade gjort. I det här läget – givet den form Schelin är i just nu, att Sverige är i VM-semifinal – tror jag bara att ren livsfara hade hållit Lotta Schelin borta från spel. En infektion eller feber – då hade läget varit annorlunda. Men det har hon inte, och jag tror att Lotta Schelin spelar mot Japan.

PS: Ni har väl sett videon som har inspirerat Lotta Schelin till Sveriges segerdans?

Sista presskonferensen i Augsburg hade förlagts till – en lekplats. Passande för ett gäng VM-semifinalister? Javisst. Therese Sjögran och Sara Larsson som båda var med 2003 var tillsammans med dåvarande förbundskaptenen och nuvarande fotbollschefen Marika Domanski Lyfors heta villebråd.

– Ska jag verkligen krypa upp här i rutschbanan? undrade förbundskaptenen.

– Javisst, tyckte fotografen Carl på Bildbyrån som satt inne i rutschbanan och fotograferade.

– Det finns en härinne som ser ännu fånigare ut än jag, förklarade Dennerby för resten av gänget som tittade på.

Sen rullade spelarbussen iväg mot Frankfurt under klapp, jubel och dans. Spelarna har inte nöjt sig med en segerdans – uppenbarligen har de också en bussdans. För bussen hoppade när den backade ut från spelarhotellets parkering, fylld av svenska spelare som klappade i takt, hoppade på sätena, alla for fram och tillbaka med händerna över huvudet. De har roligt tillsammans just nu. Det är ett lag mitt i sitt livs resa, och de har en bit kvar till slutmålet.

Jag ska erkänna att jag redan hade svävat iväg i tankarna. Tänkt på semifinalen, på årets upplaga av det svenska landslaget och på vad årets upplaga av det tyska landslaget presterat i detta mästerskap. Jag skrev det till och med i krönikan till morgondagens tidning (som delar av prenumerantkretsen dessvärre fick): jag längtade efter att få se det här svenska landslaget möta Tyskland. Jag var övertygad om att det skulle bli en annan typ av match än de som lagen spelat när de mötts de senaste åren.

Jag är fortfarande säker på att Sverige skulle haft sin bästa chans att slå Tyskland på tio år. Och lite synd är det att de nu inte fick den chansen. Men det är bra för fotbollen att Japan slog ut Tyskland. Världen är ikapp nu, det går inte att säga annat när Tyskland som alltid levt så mycket på sin taktiska disciplin och fysiska styrka manövreras ut av Japan. Ett smart organiserat Japan – och fysiskt tufft Japan.

Tyvärr dör lite av VM-festen med det här resultatet. Det är aldrig bra för ett mästerskap att ett arrangörsland åker ut, och det här skulle ju bli en slags kulmen på den fantastiska tyska framgångssagan. Äntligen skulle världens bästa landslag komma hem och ta guld inför sin hemmapublik.

Men det finns en person som jag tror gladde sig i smyg över att det gick som det gick, och mest av allt tycker det är skönt att den här turneringen är över nu. Birgit Prinz. Hon såg exakt lika sur och bitter ut när matchen började som när den slutade. Nu får hon åka hem och vara ifred.

Het dag i Augsburg. Och ännu varmare lär det bli – imorgon ska det bli 25 grader och även om det inte låter jättefarligt är det fruktansvärt kvavt här. Åskan ligger i luften hela tiden och att spela klockan 13 mot ett fysiskt starkt lag kommer att ta på de svenska spelarna. Men med rätt matchplan och fokus ska de naturligtvis kunna ta Australien.

Vi resonerade lite med Thomas Dennerby om den svenska startelvan.

– Det blir inga större förändringar, sa Thomas Dennerby och log finurligt.

Men några små? frågade jag.

– Tja… sa han och blev räddad av en tysk radioreporter som stack fram en mick och ställde en ny fråga.

Trots att Nilla Fischer gjorde en jättematch mot USA tror jag inte att hon startar. Thomas Dennerby gjorde väldigt klart direkt efter USA-matchen att Caroline Seger går rakt in i startelvan när hon är tillbaka, och även om han sedan dess har försökt få det att låta som att det är en öppen fråga tror jag inte att det är det. Dennerby går tillbaka till ett innermittfält bestående av Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Ett sätt att komma runt problematiken med att tvingas välja bort en spelare skulle vara att spela 4-5-1 med Therese Sjögran i en fri roll till vänster och Fischer precis innanför henne, så att Fischer kan gå ut på kanten och täcka upp när Sjögran söker sig inåt. På högerkanten skulle Linda Forsberg få lämna plats åt Josefine Öqvist, och ensam på topp skulle Lotta Schelin vara. Innermittfältet skulle Caroline Seger och Lisa Dahlkvist ta hand om, men Seger skulle kunna gå fram mer än hon gjort hittills. Lite svag defensiv på högerkanten? Tja, men med fem spelare på mittfältet kan Dahlkvist kunna gå ut och ge understöd åt Öqvist.

Mitt lag skulle i så fall se ut såhär: Lindahl – Svensson, Larsson, Rohlin, Thunebro – Öqvist, Dahlkvist, Seger, Fischer, Sjögran – Schelin.

Sverige skulle få fart, tyngd och oförutsägbarhet framåt, och ett riktigt tufft innermittfält att ta sig igenom.

Men Thomas Dennerby överger inte sitt 4-4-2 i första taget. Därför tror jag att vi kommer att få se det här laget: Lindahl –Svensson, Larsson, Rohlin, Thunebro – Forsberg, Dahlkvist, Seger, Sjögran – Schelin, Öqvist.

Vi tog alltså tåget genom halva Tyskland, lämnade Wolfsburg och fem timmar senare var vi framme i bayerska Augsburg. Det känns som en liten stad – men den är nästan lika stor som Malmö.

Bara en kvart av träningen var öppne idag, men i utbyte erbjöds tillfälle att prata med vilken spelare man ville. Jag tog ett snack med Josefine Öqvist som har imponerat på mig. På fotbollsplanen, visst – men hennes  insatser blir ännu större med tanke på allt hon gått igenom utanför fotbollsplanen. Så många gånger jag har räknat ut henne. Men nu står hon här, omöjlig att peta ur startelvan och bättre än någonsin. Det är imponerande.

Tänker inte avslöja något ur vårt snack, ni får läsa tidningen imorgon. Men det är en klok och balanserad ”Jossan” som kan titta tillbaka på åtta år som inte riktigt blev som hon tänkt sig.

I övrigt var det ytterligare en harmonisk dag med världens lyckligaste landslag. Typ. Inga skador. Fem spelare tränade lugnt, men ingen av dem av några allvarliga skäl. Alla fem tränar imorgon. Alla är glada. Alla är lugna. Jag kan inte minnas när jag senast såg ett så harmoniskt svenskt landslag. Det blir så mycket lättare att jobba då också, det blir en positiv spiral där det måste vara väldigt mycket trevligare för spelarna också. Det verkar det som att de tycker också, förutom dagen före USA-matchen då de var korthuggna och lite tjuriga (och det handlade nog mest om fokus) är det idel glada miner och trevliga bemötanden.

Och Kåmarkdebatten då? Jag har inte sett sändningen och tänker inte lägga mig i. Men ni vet ju att jag tyckte att Sverige gjorde en väldigt bra match, samtidigt som de absolut var pressade sista tjugo minuterna. Svårt att hålla den pressen på USA i tjugo minuter, men det var ju en taktik som föll väl ut. Så av vad jag läst tycker jag att Kåmark hade fel i sak – men alla har ju rätt att ha en åsikt. Och vilken ton han använde kan jag inte bedöma eftersom jag som sagt inte såg sändningen.

Thomas Dennerby var så trött så han knappt orkade le, Pia Sundhage var frustrerad på gränsen till sur och Lotta Schelin – hon bara fnittrade. Det var presskonferens efter den bästa svenska landskamp jag sett sedan USA 2003 och alla försökte smälta vad de precis hade sett. Sverige hade vunnit över USA. Hela Dödens Grupp, på odiskutabla nio poäng. Haft USA i en liten låda och kontrollerat matchen i sjuttio minuter, tills ben började krampa och amerikanskorna äntligen lyckades vrida sig ur svenskornas grepp.

De som pratat om amerikansk läggmatch skulle ha sett Pia Sundhage efter matchen. Då hade frustrationen tagit över fullständigt och hon orkade knappt vara trevlig längre.

– They played well, very well, sa hon bistert som enda kommentar till den svenska insatsen.

Häftigt också att se så många svenskar på läktaren, och höra dem. Roligast var ett stort gäng som satt bakom oss på läktaren (och vi satt högt upp, på en stor stadion) och höll upp skyltar med texten ”Come to Sweden Pia”. När Sundhage var på väg ut från uppvärmningen vrålade de i kör:

– PIA, PIA!

Och Pia Sundhage, hon tittade glatt upp mot dem, log med hela ansiktet och vinkade. Gänget vrålade.

– Pia Sundhage, tjalalalala.

Och nu – nu drar vi mot Augsburg!

När hände det senast att Tyskland gick från ett gruppspel i VM med en målskillnad på 7-3? En ganska hygglig målskillnad, säger ni – Tyskland brukar ha cirka 15-0 på tre matcher, säger jag. Nu missade jag första halvlek eftersom vi då var på Sveriges sista träning inför matchen imorgon, men även om Tyskland ledde med 2-0 i paus tyckte jag att Frankrike stod upp bra. Vid båda reduceringsmålen hade de häng på tyskorna. Men det känns ändå som att Tyskland börjar närma sig mästerskapsform nu. Nu blir det Japan i kvartsfinal och det lär inte vara några problem.

Men, det jag skulle komma till: målskillnaden. Tidigare mästerskap har gruppspelet inte varit något annat än en transportsträcka för Tyskland. Jag överdrev lite när jag sa 15-0. Men ändå, kolla de tre senaste gruppspelen:

1999: 10-4

2003: 13-2

2007: 13-0

2011: 7-3

Tyskland brukar utklassa motståndarna i gruppspelen, och inte bara där. Slutspelen fortsätter med 3-0 vinster där den tyska maskinen med Birgit Prinz i spetsen malt på (Och alla tyskar som snart skickar förorättade mail angående maskinen: det är inget dåligt att vara en maskin. Det är jättebra. Tyskland har varit extremt framgångsrika med sin lagmaskin.). Är det slut på den tiden? Det verkar så, och det är inte för att Tyskland blivit sämre utan för att resten av världen blivit bättre.

Fler lag mäktar av att stå upp emot Tyskland, och det är inte någon slump. Bara för fyra år sedan var allsvenskan världens överlägset bästa liga och en av få ligor där kvinnor överhuvudtaget kunde få betalt för att spela fotboll. Idag är läget helt annorlunda. Spelarna kan välja mellan bland annat USA, Sverige, Tyskland och Frankrike och spela fotboll på hög nivå på heltid. Klart att fotbollen utvecklas då.

Samtidigt utvecklas även Fifa – nu har jag bara varit här i två dagar men hittills är det lätt det bäst organiserade fotbollsmästerskap för damer jag varit på. Och det handlar inte bara om att det är Tyskland som organiserar (de är inte heller alltid superorganisatörer, friidrotts-VM i Berlin är ett av de sämre organiserade mästerskap jag varit på), det är också för att damsektionen inom Fifa går framåt och ställer högre krav på arrangörerna.

Så, för att sammanfatta: kul att Tyskland haft det tufft inledningsvis. Kul att nästan 46000 (!) åskådare såg matchen mot Frankrike idag. Kul att det var en så bra match. Kul att det snart är slutspel. Riktigt roligt med fotbolls-VM, helt enkelt.

Och imorgon är det Sverige-USA.