Vad härligt att så många försvarar Anja Pärson! Det gillar jag, även om jag tyvärr tror att de som haft svårt för henne är rätt många. Lustigt hur sådana här krönikor delar upp läsekretsen i två tydliga läger där det ena lägret håller med till punkt och pricka och det andra vrålar att ”så är det inte alls”.

Vad tycker Anja Pärson själv? Hon har många gånger pratat om hur hennes kropp uppfattas av andra, och hur hon ofta får höra att hon är ful och tjock men att hon inte bryr sig om det eftersom hon vet att hennes kropp är funktionell. Hon gillar sin kropp – med all rätta. Senast jag hörde henne diskutera detta var i SVT:s dokumentär som sändes för två veckor sedan.

Och den ”kritiken” har ju kommit även från Anja Pärsons sportsliga motståndare, ni har väl inte glömt det här?

Signaturen Henrik kommenterar på bloggen:

Hur kommer det sig att du får något så enkelt som underbar OS-idrott till att bli större diskussioner som handlar om Anjas vikt och sexuella läggning?

Den som tror att idrott ”bara är idrott” är naiv. Idrott är aldrig någonsin bara idrott, idrottare är beroende av sin popularitetsgrad och av att passa in för idrottare är beroende av sponsorpengar. I tre dagar har jag diskuterat Anja Pärsons insats ur det rent idrottsliga perspektivet, dag fyra är det intressant att vidga diskussionen till att handla om varför svenska folket sluter upp bakom henne som det aldrig gjort förr.

Som jag skrev i krönikan så ska man inte låta trollen på internet representera svenska folket, men de ger en indikation på ett fenomen som bekräftas på andra håll. Googla på Stefan Holm så ser ni att det är ganska uppenbara skillnader på vad folk är nyfikna på och vill diskutera (och så många är inte trollen att de är de enda som använder google, själv använder jag det i princip dagligen). Så är det för idrottskvinnor som inte lever upp till normen om hur kvinnor bör se ut, eller om de för  tillfället inte lever i heterosexuella parförhållanden. Då riktas genast intresset till något annat än deras idrottsprestationer. Naturligtvis inte av alla – men av många. Det är trist och ett fenomen värt att diskutera.

Anders Pärson hade satt på sig slipsen och bubblade av fnissig fadersstolthet. Resten av familjen stod längst framme vid scenen och snart stod hon där, snart tog Anja Pärson ett skutt upp på prispallen. Har Anja Pärson någonsin varit så lycklig över ett brons? Hon hoppade av glädje, inte en gång, inte två, hon var i nivå med Björn Ferrys guldyra små skutt när hon stod däruppe på pallen.

Fortfarande flera timmar efter loppet kändes det hela en smula overkligt. Anja Pärson på pallen. Det har gått så snabbt de här två dagarna, så overkligt snabbt mellan det som var hopplöst och läskigt och oroligt, till det som var den enastående uppvisningen i fysisk och framförallt mental styrka.

Ögonen glittrade och munnen kunde inte sluta le, borta var den svarta blicken, ilskan och rastlösheten, Anja Pärson var gladast av de tre på pallen.

Sen gick hon hem och sköt lite grisar i sin mobiltelefon. Allt för att kunna somna. Och det låter ju klokt – vore dumt om hon fick lika svårt att sova som Björn Ferry. Då kan vi se oss i stjärnorna efter fler Pärsonska medaljer.

Anja Pärson. Vilken sannsaga hon är. Och vilken galen dag det här har varit. Jag är en lättrörd jävel, men bara av att se henne på SVT Play imorse, höra henne prata om sin smärtgräns fick mig att bli fuktig i ögonvrån. Att hon ens funderar på att ställa upp, tänkte jag. Och det var inte enda dagen jag fick suddig sikt den här dagen.

För hon ställde ju upp, som bekant. Och en människa som jag trodde hade gjort det omöjliga redan, som jag inte trodde kunde överraska mer, gjorde det än en gång. Är hon från samma planet som vi andra? Jag fattar inte. Anja Pärson ger mig samma känsla om Zlatan kan göra, när han klackar in den där omöjliga bollen i sista minuten, när han gör det där som inte ska vara möjligt. Jag tror det är med Anja som med Zlatan – de vågar se lite längre än vi andra. Ser möjligheter där vi ser hinder, och ja, det är en klyscha men det är så det känns. Därför är de också så stora idrottare. Därför går de aldrig att räkna ut. Aldrig någonsin, och trots det gör vi det, trots det upphör vi aldrig att förvånas. Det är märkligt. Vi borde ju ha lärt oss.

Blåslagen var hon, som sagt.

– Jag skulle inte vinna någon skönhetstävling, men det gör ingenting för kroppen funkar, sa Anja Pärson och log så stort och stolt.

Jag kunde inte låta bli att tänka på alla elaka blogginlägg som ständigt poppar upp i samband med idrottsgalor och liknande, när Anja Pärson sätter på sig galastassen och visar att utbudet på snygga klänningar för vältränade tjejer är… litet. Då börjar mobbingen som handlar om vilken ful kropp hon har  och jag tänker nu på alla dessa stackars tjejer som känner sig tvungna att racka ner på en tjej som har valt något annat än de, som har byggt en kropp som är så stark att den klarar ett fall i 110 kilometer i timmen och ändå klarar av att ta OS-medalj dagen efter. Anja Pärsons kropp är fantastisk. Helt enormt enastående.

Och publiken älskar henne.

– Anja, Anja, we love you! You´re the best, skrek de och vinkade glatt när hon fördes ner från målområdet mot presskonferenslokalen. Jag gick någon meter bakom och låtsades att det var mig de ropade åt.

Nu kan resten av det här OS bli riktigt spännande för Anja Pärsons del. Hon har en grym chans i super G på lördag. Om hon kan åka såhär bra halvt blåslagen, vad ska hon då kunna göra på lördag, med en dags vila emellan? Jag längtar redan efter att få se henne stå allra högst upp i backen, med den där längtansfulla blicken och magen full av mod, ännu en gång.

…och samtidigt, i en annan del av Whistler, var Anna Carin Olofsson-Zidek ”lite trött” och Björn Ferry störd av tidsskillnaden (åtminstone enligt Magdalena Forsberg). Det är skillnad på folk och folk, om man säger så. Skillnad på vad man låter sig påverkas av. Och då har vi inte ens börjat prata om förra årets bragdgulds- och Jerringprisvinnare.

Det var den tröttaste målgesten ever. Ett plågat ansikte, två armar mot skyn. Men hon stod på benen. Hon tog sig i mål. Så fruktansvärt stark. Och min respekt och beundran för den här kvinnan bara växer och växer.

Hon har åkt så många lopp, tagit så många segrar, imponerat så många gånger. Kommit tillbaka i svåra lägen och vunnit omöjliga tävlingar. Varit uträknad förr. Jag vet inte om Anja Pärson själv har sett några repriser på sitt hopp och sin krasch igår. Kanske har hon sluppit det, kanske är det lättare att hantera om hon inte behövt se sin flaxande färd och hårda fall. Men oavsett vilket kan det inte ha varit lätt att att åka idag.

Först har vi den fysiska smärtan. Pjäxan som trycker på. Musklerna som värker vid varje nedslag. Att ens ta sig upp ur sängen dagen efter en som igår är mer än vad de flesta skulle klara av.

Och sedan den mentala biten. Bara att blicka upp mot backen idag, dagen efter igår, och se branten, se det sista guppet, och veta att 35 tjejer skulle skulle kasta sig ut i den idag igen – bara det räckte för att det skulle knyta sig i magen. Men Anja Pärson såg drivkraften i det, såg att hon var tvungen att åka för att kunna gå vidare. Trots att hon idag är ett enda stort blåmärke.

Det är en tunn linje mellan mod och dumdristighet, så är det i all idrott som bygger på fart. Och jag antar att det är precis som med ryttare som blivit kastade av hästen: de måste upp i sadeln igen för att inte bli rädda. Anja Pärson var tvungen att ta sig genom det sista hoppet igen för att inte tvivla på sig själv.

Nu gäller det att hålla benet i rörelse och varmt i några timmar. Hur det känns att åka slalom vet hon inte än, det har hon inte testat. Normalt sett, med en Anja Pärson som inte är blåslagen, hade störtloppstiden varit så bra att hon skulle kunna avancera till ett brons i slalomtävlingen. Lindsey Vonn och Maria Riesch blir för svåra att rå på, men kampen om bronset är fortfarande öppen. Anja Pärson är med och slåss där.

Amazing, as we say in Canada.

En sak jag inte förstår: hur kan man resa sig upp efter en sådan vurpa? Hur kan man röra sig? Och framförallt: komma undan med en vadkaka? Det övergår mitt förstånd. Jag tänkte på det redan när de första åkarna kraschade – det såg knappt ut att göra om på dem. Sedan kommer Anja Pärson flygande med en silvermedalj hängande runt halsen, flyger sextio meter, kraschlandar – och klarar sig med en vadkaka. Ett jättestort blåmärke, med andra ord. Hon såg visserligen ut att ha riktigt ont direkt efter fallet, men hon gick ut på egna ben, stöttad på båda sidorna.

Och nu snackas det om att hon eventuellt kan åka redan imorgon, i samma backe. Jag blir imponerad bara hon tar sig upp ur sängen – och att då stå på ett par skidor i en OS-tävling. Hela kroppen måste ju vara gul och blå imorgon. Det lär göra ännu mer ont då. Hur kommer Anja Pärson åka, om hon åker imorgon? Kommer hon vara rädd, försiktig, åka ängsligt? Det rimmar illa med vad Anja Pärson är för mig. Jag har svårt att se henne fegåka.

Det var riktigt läskigt idag. Det är sällan det gör fysiskt ont att se på idrott. Det kan vara kittlande, andtagande, sug i magen och extremt nervöst men idag var det en märklig fysisk känsla av oro och rädsla när Anja Pärson kraschade. TV-tittarna ser alltid bättre än vad vi som är på plats gör och jag fattade inte exakt hur illa det såg ut förrän jag såg reprisen på TV, men att det var ett ovanligt högt hopp var det inget snack om.

Även om jag inte kan förstå hur det rent fysiskt skulle vara möjligt för Anja Pärson att åka imorgon hoppas jag att hon gör det. Det vore grymt om hennes fantastiska karriär skulle sluta på det här sättet, med en sådan krasch.

Skönt att Anja Pärson är okej. Det gjorde så ont att se henne grensla igår, särskilt efter att jag på söndagskvällen suttit framför tv:n, sett henne gå upp på prispallen och tänkt ”vad härligt att se det Pärsonska leendet igen”. Det är ett speciellt Pärson-leende, det som talar om att hon är nöjd med en tävling. När det nu är dags för hennes sista OS hoppas jag få se det igen, åtminstone någon gång. Anja Pärson är värd ett avslut på topp.

Anja Pärson lägger av, alltså. Jag kan egentligen inte säga att jag blir förvånad, det har varit tungt för henne länge nu. Ett krånglande knä kombinerat med ordentligt oflyt i många tävlingar. Ett styrt liv som domineras av stenhård träning, långa resor och ständiga förväntningar från ett folk så svältfödda på internationella framgångar att vi gärna sätter allt vårt hopp till våra få riktiga stjärnor.

Men jag kommer sakna henne. Sakna kvinnan med de märkliga superkrafterna, hon som kan vara uträknad en hel säsong men sen ta sig samman inför ett mästerskap och dominera det totalt. Anja Pärson med integriteten, alltid säker på sin sak, sällan tråkig med förutsägbara svar, hon som alltid säger vad hon tycker. Hon som aldrig ger sig. Som det alltid går att hoppas på. Och som klarar av att hantera förväntningarna.

Anja Pärson kommer att lämna ett gigantiskt tomrum i den svenska idrottsvärlden. Själv är jag glad över att jag kommer få uppleva ett OS med henne, och att jag fick vara med på VM-festen i Åre 2007.

Anna påminde om trevlighetschocken på På besök där vi åt frukost idag. Jag glömde berätta om den. Ett par i vår ålder var huvudpersoner den här gången, de skulle spela Kalaha men kartongen läckte på något sätt så helt plötsligt smattrade det så att alla samtal tystnade. Kulor rullade över hela golvet och inom loppet av en halv sekund dök hela fiket ner på golvet och började samla kulor. Alla utom jag och M som satt i soffan och bara skrattade åt att horisonten liksom sjönk direkt. Trevlighetschock! Alla engagerade! Människor är snälla allra mest.

Jag är så sjukt trött. Hela tiden, det spelar ingen roll hur mycket jag sover eller inte sover. Helt slut. Hela tiden. Fysiskt utmattad och hjärnan är som en seg gröt. Efter två veckors jullov hade jag fyllt på med grundenergi, det är inte det som är problemet. J säger att jag ska dricka blutsaft, själv tror jag att jag mest av allt behöver sol. Det kan inte vara meningen att människan ska leva i ett sånt mörker som vi har haft det senaste året. Nu kommer backlashen från dåliga sommaren. Jag behöver träna också, men har varit förkyld på gränsen till sjukdom. Komma igång med träning igen och boka solresa, det är det jag ska. Orkar inte vara såhär trött. Avdragsgilla solresor i januari, vore inte det något?

Trevlig läsning låg på hallmattan idag: årsbeskedet från CSN. Det berättar att jag har en skuld på 137 253 kronor. Förra året betalade jag 7080 kronor. Räntan var på 2913 kronor. Alltså har min skuld minskat med ungefär 4000 kronor på ett år. Suck. Jag kommer ALDRIG bli av med mitt lån. Och då har jag ändå kommit relativt billigt undan tack vare att jag alltid jobbat massor, fått stipendier, läst dubbelt och sånt. Jag har trots allt fått ett år i Spanien, tre månader i Brasilien och 140 högskolepoäng, totalt fyra års studier, för de här pengarna.

Varje gång jag tänker på CSN och skulden tänker jag lite på en av mina bästa vänner i Spanien som är från USA och inte har jätterika föräldrar som vid arton års ålder skrev på att tolv år långt kontrakt med den amerikanska armén som innebar att de betalade fyra års universitetsstudier åt henne mot att hon tillbringade fyra år som soldat och sedan ytterligare fyra år beredd att rycka in vid händelse av krig. Nu är hon precis tillbaka i USA efter att ha varit stationerad tre år i Europa och ett i Irak. Fyra års beredskap väntar. Vid trettio är hon fri från kontraktet.

I jämförelse med det känns CSN-lånet trots allt som en rätt bra deal.

Mötesvecka! Sitter i möten hela dagarna och planerar sommaren. EM först, sen OS och det känns rätt otroligt att jag ska dit. Har precis kommit hem från tysk restaurang där vi ätit EM-lunchen, Max vägrar fatta att vi mest ska hänga i Lugano som ligger i den italienska delen av Schweiz så han tyckte vi skulle äta tyskt. Mest för att han ville se mig äta wienerschnitzel. Men det fick han inte, jag åt gravad lax med stuvad dillpotatis. Hur stor sannolikheten är att jag blir serverad det i Lugano vet jag inte. Men jag tror inte den är alltför hög.

Och Engman meddelar indignerat att han inte förlorat en match med hockeyspelet. Då har han förvisso inte mött Kalmar-Klabbe, däremot ”dem han har mött”.