Egentligen blev det aldrig mer spännande än i första matchen. Det blev inte en längre förlängning, fler skador, mer dramatik än när Höllviken och Uppåkra gjorde upp i F12-finalen. Men det var så mycket annat, så många matcher, spelare som blev generade av att få sina namn upplästa, andra som äntligen fick visa upp sina väl inrepeterade målgester, ytterligare några som världsvant kastade upp likadana kepsar på läktarna, det var mammor och pappor och kompisar som hejade och skrek, en spänning och som låg som ett stort täcke över hela Baltiska Hallen och som ungefär var femtonde minut exploderade i vilda glädjescener på ena planhalvan och tunga, besvikna, hängande huvuden på den andra. Täcket var snart där igen, när två nya lag marscherade in för att göra upp i ytterligare en åldersklass.
Läs vidare »

Jag har blivit ficktjuvad på min plånbok. FAN. Jag som alltid är så noga, som alltid lägger ur allt utom det nödvändigaste när jag är utomlands, som automatiskt slår på extra koll och säkerhetstänk på en väldigt raffinerad skala beroende på var jag befinner mig. Men någon gång händer det väl. Det är första gången jag blir bestulen, trots alla resor och konstiga situationer jag befunnit mig i världen över.

Men åhhh så jobbigt!

Största oron nu är att jag inte kommer in på den spanska träningen imorgon, eftersom jag blivit av både med mitt svenska och mitt internationella presskort. På den svenska träningen måste vakten ha sett desperationen i mina ögon, för han släppte in mig direkt med orden ”jag tror dig”.