När startelvan kom skulle jag precis till att skriva ett blogginlägg om Erik Hamréns svåra läge med backlinjen – där Oscar Wendt borde vara det självklara valet med tanke på den form han har just nu, men då Behrang Safari riskerar att ses som ännu mer uthängd och ansvarig för debaclet mot Holland. Det handlar förstås om grundproblematiken med att han bytte ut Safari redan i paus mot Holland och lassade över skulden på vänsterbacken, vilket jag skrev om då. Ett lite smidigare agerande då hade gjort dagens petning lättare.

För Behrang Safari är petad, Oscar Wendt spelar från start och det är egentligen det enda rätta. Landslagsfotboll är ingen social verksamhet och det rätt opsykologiska felet begicks av Erik Hamrén för längesen.

Inatt drömde jag förresten att jag gick in på mittfältet istället för Wernbloom och mitt stora problem förutom att jag var liiite för långsam var hur tusan jag skulle lyckas lämna en krönika på slutsignalen om jag var på planen? Jag hoppades på att bli utbytt i typ 70:e minuten. Hann aldrig spela klart matchen innan jag vaknade men vi höll nollan i fyrtio minuter i alla fall. Får se om landslaget lyckas lika bra ikväll.

Puh, vilken kväll! Jag har alltid svårt att ha någon uppfattning om hur galan var på tv, om den var rolig eller tråkig, om det var bra tempo osv – men jag hade trevligt i alla fall. Det är svårt när man sitter på golvet och äter middag, allt blir lite splittrat men jag tycker att bara att få chansen att få klä sig riktigt snygg och bli stylad av proffs en gång om året är roligt. Det är ju inte sådär överdrivet mycket glamour i det här jobbet till vardags… Och det är häftigt att se hur man kan gå från att vara sitt vanliga november-måndags-morgon-trötta jag till att få känna sig riktigt lyxig.

Är det här samma tjej, liksom?

Hur ser då hollywoodkändisarna ut till vardags, utan sina tjocka lager smink? Och hur orkar de upprätthålla det där? Kul en gång om året, som sagt – men inte skulle jag orka lägga så mycket tid på att vara snygg. Två timmar hos frisören, en bra stund i sminket. Nej, det får räcka med en gång om året. (Fast jag har en del vågor kvar i håret fortfarande.)

Magdalena fönade och fönade, i minst en timme.

…och resultatet blev alltså dessa vågor:

Och så lite löshår, för att få till den puffiga knuten…

Färdigt resultat, tillsammans med min prisutdelarkollega Pernilla Wiberg, som var superproffs inte bara på skidor utan även som utdelare. Avslappnad och spontan med ett ton karisma. Och en jäkel på att springa snabbt i skyhöga klackar! (Skillnad på hudfärg förresten, syns det vem som bor i Malmö och vem som bor i Monaco? Fast till just den här looken passade mitt bleka ansikte rätt bra, trots allt.)

Det fanns en kör som sjöng kända fotbollslåtar (”När vi gräver guld i USA”, Elias Zlatan-låt etc) när gästerna kom för att vandra den gröna mattan ner.

Heidi intervjuade prominenta gäster på löpande band, här Jiloan Hamad.

Pokalen var på plats vid MFF-bordet, lagkapten Daniel Andersson höll hårt i den.

Vi satt en bit från scenen, precis intill en liten rundel där Peter Jihde dök upp då och då. Här med Agon Mehmeti, till exempel.

Här stod även Manon Melis när hon i sina högklackade skor skulle sparka ut en boll till publiken. Då var jag lite rädd för snedträff, faktiskt, och var tvungen att huka. Men Melis hade en imponerande träff med pumpsen på så jag hade aldrig behövt vara orolig.

Sen kom jag av mig lite med fotandet, blev uppdragen på scen och delade ut Sydsvenskans och Fotbollförbundets Diamantboll till Therese Sjögran som inte bara är årets bästa spelare utan även höll det bästa tacktalet och var snyggast på galan med sin byxdress och skyhöga klackar. Det regnade konfetti, det blev fotografering, lämning av krönika och sen en stunds eftermingel på Arenan. Inget Skeppsbron för mig – jag är inte mycket för det här med att festa med dem jag bevakar. Den festen får de ha för sig själva, fotbollsfolket.

Det viktigaste för galaarrangörerna: Zlatan skadades inte, han blir inte tvungen att undersökas eller rehaba eller av annan anledning bli kvar i Milano. Med största sannolikhet kommer Zlatan till Fotbollsgalan till Malmö, och nog måste det väl vara för att ta emot Guldbollen? Vilken annan svensk spelare har varit i närheten av att avgöra ett Milanoderby i Serie A? Eller en kvartsfinal i champions league, för den delen?

Det viktigaste för Zlatan Ibrahimovic: han lyckades än en gång omvända hat och misstro som riktas mot honom till något positivt, till en egen glöd som tänder honom ytterligare och gör att han avgör matchen redan i den fjärde minuten. Det är fascinerande att se Zlatan kvällar som dessa. Han är aldrig så bra som när det finns något extra att bevisa. Typ vem som är bäst i Milano.

Det viktigaste för oss: att Janne Jönsson fick hem en text. Det visade sig nämligen att det inte finns någon nätuppkoppling på San Siro, vilket försvårar hela proceduren med att skicka text om en match som slutar cirka sju minuter innan sidorna ska skickas till tryck. Eller nu ljuger jag lite. Det finns nät på San Siro. Men inte som pressen får använda. Smart.

Men han fick hem text ändå och nu är alla glada och nöjda. Utom möjligen Marco Materazzi. Det såg riktigt obehagligt ut när han bars ut från San Siro på bår. Att Zlatan var skyldig fanns ingen tvekan om – han kom in i den situationen alldeles för sent och med alldeles för mycket kraft. Att det skulle vara med uppsåt tror jag däremot inte, även om han missbedömer situationen totalt ser det ut som om han försöker mildra smällen. Men han ska nog vara glad att han kom undan med gult kort där.

Och nu laddar vi för Fotbollsgalan. Jag delar ut Diamantbollen strax efter 21.30 som vanligt och kommer att twittra mig igenom morgondagen, så det är bara att hänga på! Klockan 11 sätter jag mig i frisörstolen. Sen ska jag bli sjukt snygg, genrepa, gästa Heidi Silvander i vår direktsändning från gröna mattan (börjar klockan 16.45) och så småningom äta middag, titta på gala och slutligen dela ut Diamantbollen. Lång och rolig dag.

Lång dag lider mot sitt slut. Det började imorse, med Anna Brolin och Marjan Svab utanför ett öde Swedbank stadion för uppsnack i Nyhetsmorgon. Och nu, femton timmar senare, med ett SM-guld bärgat och en eventuell serieskytt gripen (jag tar inte på mig credden för något utav det, men det har hänt en del idag) skickar vi bilagan till tryckeriet. Tjugo sidor allsvensk bilaga på väg till 130000 skånska hushåll väldigt snart.

Tills den landar i brevlådor och butiker imorgon rekommenderar jag att ni kikar runt på sajten. Läs Zlatans hälsning (mer Zlatansnack i bilagan imorgon) till sin gamla klubb – och skicka en egen hälsning. Kolla på fantastiska bilder av våra fotografer. Hussein hade specialkamera på klacken som fotade den en gång i sekunden, här finns ett urval av de bilderna och alltså hur matchen såg ut i supportrarnas ansikten. Ladda ner och printa en egen löpsedel. Och rösta på årets snyggaste tifo!

Ungefär såhär är läget på sportredaktionen nu:

Sista rycket. Snus och wienerbröd. Sen går vi hem.

Och varför fick ni inte se några bilder från ett guldfirande, stimmigt omklädningsrum? MFF ville inte släppa in oss. De ville vara ifred och personligen respekterar jag definitivt att lag vill vara för sig själva i omklädningsrummen efter matcherna utan en massa främmande människor – men inte efter ett SM-guld. Då måste man kunna släppa på sina rutiner. Men Roland Nilsson är en envis och principfast man och ändrar inte på något i onödan. Så är det. Det gav ett SM-guld. Men inga guldbilder från omklädningsrummet.

Tjoff! Tjoff! Så lät det. Och så hade HIF tagit över initiativet i den här guldjakten och langat över all press på MFF. HIF: en match mer spelad, fyra mål mindre gjorda, tre poäng mer.

Kvällstidningarna hetsar om psykkrig mellan de två lagens spelare. Som om det behövdes. Hela allsvenskan just nu är ett enda långt pskykkrig, varenda minut som spelas påverkar det andra laget på något sätt.

Alexander Gerndt gör två snabba mål mot Åtvidaberg och det är det bästa inlägg i vilken psykdebatt som helst. HIF har inte svårt att föra en match. De är fast beslutsamma om att jaga MFF inpå mållinjen – och sätter nu pressen på MFF. Så är ordningen just nu: HIF kommer att ligga steget före ända fram till den sista omgången, då spelar äntligen båda lagen på samma dag igen.

Ända fram tills nu har jag hävdat att MFF tar SM-guldet, men efter att ha sett dagens match tvekar jag. HIF såg både starka och determinerade ut och Åtvidaberg var helt försvarslösa. Halmstad lär inte få det lättare på söndag.

Alexander Gerndt är uppe på nitton mål nu. Imponerande. Och även om frisparken var något av en bjudning från Åtvidaberg var det hög klass på båda målen.

Men publiken? Var är HIF-fansen? Guldet var tre matcher bort, tre poäng skulle bärgas och det skulle tas ett steg närmare guldet, det var söndagseftermiddag och Olympia var halvfullt. 9200 åskådare. Det borde vara fullsatt, eller åtminstone nästintill. När kommer Helsingborgspubliken om inte när HIF klackar sig mot guldet?

När Heidi och jag åt lunch tidigare idag sa jag: ”Det kan lätt bli fyra-fem- noll till Holland.” Vem är förvånad efter den här utklassningen? Jo: Erik Hamrén. Antagligen de svenska spelarna som gått omkring med självförtroenden höga som folket som hänger på alla coffee shops i den här stan. Och alla som beskrivit Holland som ett ”sargat” landslag, lite ur slag. Inte måttligt naivt.

Vilken utklassning. Från början till slut – jag håller inte med dem som säger att det hade blivit en annan match om inte Holland fått ett så snabbt mål eller om Ola Toivonen hade satt sin lobb. Holland visste exakt vad de gjorde hela tiden. Och när Sverige kunde skapa lite tryck mot det holländska målet var det för att holländarna lät dem.

Bakom ett draperi skrålar de holländska journalisterna nu, de dricker öl och äter friterad ost. Verkar ju trevligt. Men när skrev de sina texter? Måste inte de jobba? Eller hade de texterna färdigskrivna redan inför matchen – de var ju förvånade över svenskarnas goda självförtroende?

Inga bomber. Men väl en första ledtråd om hur Erik Hamrén resonerar.

Med startelvan kom alltså det första svaret i hur Erik Hamrén funderar i samband med den här typen av matcher. Han väljer att ändra så lite som möjligt ur sin grunduppställning och fortsätter satsa på den centrallinje han har börjat bygga upp. Han anpassar inte sin startelva efter motståndet, inte den här gången, utan prioriterar sin egen idé.

Går det att säga att Kim Källström petas? Jag är tveksam till det. Kim Källström kom in mot Ungern efter att Anders Svensson fått en smäll och tvingats utgå. Svensson och Wernbloom har varit Erik Hamréns förstaval hela detta EM-kval – även om Källström spelat fler minuter än Svensson.

Rätt eller fel? Jag tyckte att tanken att spela Wernbloom längst fram på mittfältet, framför Svensson och Källström, var en spännande tanke. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av Hamréns tro på det egna spelet. Om några timmar får vi se om det finns anledning att fortsätta imponeras – eller om han bara framstår som dumdristig.

Ännu en strålande dag i Amsterdam. Ännu en dag av plojande, lekande fotbollsspelande mångmiljonärer som skulle kunna hoppa in som ledare i vilken ”sång- och rytmik”-stund på dagis som helst. Ett inslag i uppvärmningen är att spelarna hittar på olika rätt så fåniga klapp- och hopp-övningar som de sedan kör tillsammans och jag funderar på hur det hade sett ut om andra arbetsplatser hade kört liknande upplägg. Hur hade stämningen blivit på Sydsvenskan om vi hade inlett varje dag plojande tillsammans? Jag tror det är rätt bra att flamsa och göra bort sig ihop.

Vi satt rätt bra i solen, med varsin kopp kaffe och följde de inledande trettio minuterna av träningen på Olympia-stadion.

Sen blev vi utslängda och fick alltså inte se det mest spännande av träningen: spelmomenten.

Från det ena till det andra: de cyklar enormt mycket här i Amsterdam. Fina cykelbanor överallt men inga hjälmar på någon, inte ens på barnen som sitter i alla möjliga olika sorters barnsadlar. Här är en variant som vi såg på promenaden från stadion till spelarhotellet:

Det är puttenuttigt och gulligt med fina små hus och husbåtar och kolonibåtar och kanaler överallt. Här är utsikten från mitt hotellfönster. Bilden är lite mörk men det är en kanal som går där.

Och mitt i allt detta puttenuttiga coffee shops där det röks både ett och annat, och så portarna med röda lyktor utanför. I krönikan i dagens tidning skrev  jag att jag inte hade sett någon prostitution – det hängde nog ihop med att jag bara hade gått den mitt på söndagen. På väg hem från träning och sen middag var synen en annan, kan jag säga. Det var då jag insåg att vi i princip bor i The Red Light District. Mycket märklig känsla att gå längs gatan och se de helt vanliga barerna och restaurangerna blandas med stora skyltfönster och vanliga lägenhetsfönster där mer eller mindre avklädda kvinnor sitter och åmar sig.

Landade i Amsterdam precis före lunch – bröllopsfest (inte min egen) igår och flight vid åttasnåret gjorde att jag var lite i en dimma när jag klev ut i ett höstsoligt Amsterdam. Den dimman lättade snabbt, så fort jag fick sitta på kafé och äta frukost och se alla människor som snart belägrade uteserveringarna som fyller trottoarerna här. Rätt så ljuvligt.

Sedan tåget ut till Amsterdam Arena där Zlatan Ibrahimovic höll presskonferens inför sal fullsmockad av svenska journalister och några holländska. Han kändes lugn idag, Zlatan. Inte alls sådär förbannad och sugen på att visa världen vad han går för som inför Ungernmatchen. Jag tror inte att det enbart är posivit. Zlatan är som bäst när han är arg, det var han själv inne på under presskonferensen.

Sen var det då träning inne på mäktiga Amsterdam Arena. Rymdskeppskänsla både utanpå och inifrån.

En hög svenska supportrar hade tagit sig in. De ackompanjerade hela den timslånga träningen. Bästa ramsan löd ”Alla heter G i Amsterdam”. G ska alltså uttalas som Geert den Ouden om ni minns honom, djurgårdsspelare en gång i tiden och jag minns hur Djurgårdens medieansvarige försökte lära journalisterna att säga ”stjärt, fast eh, ändå inte”. Det var den typen av sche-ljud de svenska supportrarna körde på, i alla fall. Och det kändes rätt klockrent.

Två gamla MFF-kompisar tränade för sig själva: Daniel Majstorovic och Richard Dahan. Gissar att de hade en del quality time när de körde sina specialövningar för att få ”Maestro” spelklar till på tisdag. Själv verkade han inte alltför orolig utan räknade med att känna sig tillräckligt frisk för att kunna spela mot Holland.

Kan behövas. Vi vill inte ha ännu mer darr i backlinjen än vad vi redan har. Även om vi nu har, tadaa! Petter Hansson tillbaka. Han verkar trivas rätt bra. Och det kändes lite tryggt och härligt att ha Petter Hansson i laget igen, han har alltid varit en av mina favoriter. Han kallade sig själv ”nykomling” i det här gänget, även om han kom på att han egentligen hade spelat med alla de här killarna tidigare, med enda skillnaden att han då var mer ordinarie än de.

Och så erkände han att han hade glömt bort Hamréns tacklingsregler häromdagen.

– Jag hade fått dem berättade för mig dagen innan och det är ju bra regler egentligen – att man inte ska ta ut allt på träning och dessutom skada varandra. Men jag glömde bort dem, sa han och såg på samma gång förlägen och rätt fnittrig ut.

Så går det för nykomlingar, även om de är gamla i huset.

Vångavallen. Det blåser alltid förbannat snålt här, på något sätt är det allsvenskans kallaste arena trots att det är den sydligaste och den enda som har bilder på palmer precis överallt. Men ingenstans är det så trevligt att komma till som till Vångavallen. Det är öppna armar och bara att stövla rakt in på kansliet för att be om mjölk till kaffet till pressläktaren (som förvisso är något av ett skämt, vi sitter i princip i knät på varandra). Och då kan jag väl inte direkt påstå att de tycker att jag är här för ofta, om man säger så.

Vångavallen är väldigt långt från totalupplevelsearenorna. Det serveras inte direkt någon sushi i luckorna här. Inte ens en kopp té går att få. Och när det är dags för presskonferens går vi långt ner i kulverterna och in i ett omklädningsrum som är ett sånt där gammalt omklädningsrum från sjuttiotalet eller möjligtvis tidigt åttiotal med träbänkar och orange klinker på golven. Där radas vi upp på bänkar längs med väggen och så talar tränarna liksom rakt ut i tomma intet.

Jag glömmer aldrig när Zoran Lukic kom hit första gången. Då hade TFF precis gått upp i allsvenskan, Djurgården måste ha varit regerande mästare och Lukic hade konstaterat att TFF i allsvenskan var lika med sex gratis poäng. Så kom Djurgården hit i premiärmatchen och jag tror de fick stryk, de tappade åtminstone poäng (jag är så dålig på att minnas resultat, minns bara känslor och stämningar) och Zoran Lukic min när han svepte in i omklädningsrummet i sin fina rock. Obetalbar.

Här är några bilder från dagens presskonferens:

Tränarna talar liksom rakt ut i ett stort tomrum, när vi sitter klistrade längs väggarna. Och notera duscharna i bakgrunden.