Solen skiner över Chengdu idag. Är det ett gott tecken tro? Jag tänkte tanken redan sekunden innan jag slog upp ögonlocken: idag är det match. Idag gäller det. Förlust idag och vi kan skippa sista matchen mot Nordkorea.

Vi har fikat i solen. Emma beställde sojalatte med fyra extra espressoshots. Och hasselnötssirap. Hennes hästsvans står rakt ut nu, så koffeinstinn är den.
– Jag tycker de har varit lite blaskiga förut, sa hon vänd till oss efter att hon lyckats övertyga en förvirrad expedit om att hon verkligen skulle ha fem espresso i samma plastmugg.
Heidi och jag drack frappuccino gjord på grönt te, med grädde och blåbärssylt. Fantastiskt gott.

Vill gå till arenan nu. Blir rastlös av att sitta här och vänta. Men än är det fyra timmar kvar till match.

Jag är sjukt nyfiken på hur Dennerby väljer att formera laget. Skulle inte förvåna mig om han kör fegvarianten att behålla Schelin på topp och peta ut Caroline Seger på högerkanten trots allt. Men jag tycker såklart att han ska köra på min linje.

Äntligen har jag fångat en på bild!

Sådana hållare till paraply att fästa på cykelstyret hade de i Osaka också. Jag vill ha! Fatta så perfekt i Malmö, där jag alltid cyklar och det alltid regnar.

Det kommer att krävas mod mot USA. Modigast måste vara förbundskaptenen vara – han ska våga tänka om och flytta ner. Jag är inte säker på att han gör det. Men jag hoppas.

Jag vet att Therese Sjögran och Lotta Schelin helst inte spelar där. Och egentligen har jag ingen aning om vad Thomas Dennerby vill. Men jag är säker på hur jag tycker att laget mot USA ska se ut. Hanna Ljungberg och Victoria Svensson på topp. Fyra spelare på mittfältet, där Sjögran och Schelin får ta de förhatliga kanterna.
Läs vidare »

Heidi och jag har suttit på mitt rum i timmar och kastat den förbannade laguppställingen, fram och tillbaka på varandra tills vi blivit tokiga. Hur vi än vridit och vänt på det har vi kommit fram till samma sak, den absolut första varianten vi tänkte. Sverige måste spela så för att få ut max av spelarna och dessutom kunna utnyttja USA:s svagheter.

Till slut var vi alldeles knäppa, luften började bli svår att andas och Emma ringde nere från lobbyn där hon stod bland en massa fulla och kräkande kineser. De spydde överallt, i hissen, i de gigantiska askfaten och Emma visste inte vart hon skulle ta vägen, hon var bara hungrig. Så vi gick ner. Det bor 10 miljoner invånare i den här stan men inte en kotte är ute efter midnatt. Inga restauranger är öppna. Förutom McDonalds. Så dit gick vi. Fortfarande rätt speedade.

På vägen ut lekte vi lite med vår kompis VM-maskoten.

Nu ska jag nog sova? Klockan är tio i tre.

Vi kände att vi behövde komma ut ur VM-bubblan ett tag, så Heidi och jag tog en taxi till Pandareservatet i Chengdu som alla talat så lyriskt om. Och visst, pandorna var gulliga, men så svettiga och instängda. Reservat var dessutom en överdrift, det kändes mer som ett Skansen i miniformat med bara pandor. Men det var skönt att promenera en stund och känna något som liknade frisk luft.

Roligast var att se pandabebisarna. De hade ett eget litet pandadagis, där de låg i stora spjälsängar och gosade med varandra. De riktigt små låg i kuvöser, det var alldeles tufsiga och låg utsträckta på mage med alla benen platt längs med marken och snusade tungt. Överallt gick det omkring läkare i gröna rockar och skrev journaler. Galet gulligt. Tyvärr fick man inte fota där inne.

Idag hade en sponsor fixat svenskt godis till presskonferensen. Geléhallon, saltlakrits, choklad och kakor. Och precis innan förbundskaptenerna satte sig framme vid podiet kom kockarna med själva kronan: ett fat med två tuber kaviar och en bricka knäckebröd. Jag har inte sett en grov brödbit på tre veckor (i vanliga fall äter jag sjukt mycket knäckebröd). Däremot har jag hallucinerat lite om en knäckemacka med en ostskiva och kanske en bit paprika på. Heidi vill ha undersidan av en fralla. Emma var väldigt nöjd med kakfatet, det var nära att vi fick med oss Andreas på Bildbyrån istället för vår egen fotograf hem igen. Hon ville helst vara kvar bland sötsakerna.

Snacket handlade mest om spelsystem. Om vilket det blir och hur det blir. Spelarna var väldigt förtegna, förbundskaptenerna försökte svara på frågor utan att avslöja något och egentligen blev jag inte så mycket klokare på hur laget verkligen kommer se ut, men: Jag vet hur jag vill ha det. Det får ni läsa i morgondagens tidning.

Pratade med Frida Östberg, hon var lika fokuserad som alltid och sugen på att gå upp på de amerikanska hälsenorna. Och in med höfterna. Mormor är med via sms (fast det är morfar som skriver), hon håller koll på Fridas höfter ännu. Mormor Östberg kan inte så mycket om fotboll men en sak vet hon: det är viktigt att gå in med höfterna i närkamp.

Det var många trötta ögon på den svenska presskonferensen idag. Thomas Dennerby var en av de pigga och jag vet inte om han läst våra sågningar i dagens tidning för när Heidi och jag satte oss längst fram sa han:
– Åh, ni sätter er längst fram. Det brukar ju OBS-barnen göra. Eller de med synfel. Vi coola killar satt alltid längst bak.
Nu kan kanske det här låta väldigt hårt, men Thomas Dennerby är inte den som är otydlig med när han skämtar. Han log och skrattade som vanligt igen, och sa att han hade sovit ganska gott. Men han var som sagt en av de piggare. Många andra såg väldigt trötta ut.

Annars var presskonferensen som de alltid är dagen efter förstamatcher i mästerskap med det här laget. Spelarna pratade om den potential de EGENTLIGEN har, hur surt det var att tappa poäng och hur mycket de nu längtar efter fredagens match då de ska ut och ta revansch på sig själva. Mot USA den här gången, och det är här det skiljer sig. USA tappade också poäng i inledningsmatchen och det hör inte till vanligheterna. Det var mycket snack om det.
– USA är störda och stressade, det ska vi utnyttja, hörde jag så många gånger att jag till slut nästan trodde att det var sant.
Sen åkte vi till USA:s presskonferens. Då krossades bryskt den illusionen. Amerikanskorna är mer laddade än någonsin. Det blev en intressant clash mellan de svenska och de amerikanska journalisterna, helt olika syn på hur vad journalistik är. Vi var mest intresserade av att USA spelat 3-4-3 mot Nordkorea, hur de tyckte att det hade fungerat och hur de tänkte lägga upp taktiken mot Sverige. Amerikanerna ville mest höra om ”the spirit in the team” och pratade mycket och gärna om ”the heart and soul of the team”.
En sak är säker: amerikanskorna är laddade. De anser att gruppen avgörs på fredag. Mer om detta i morgondagens tidning…
Abby Wambach var en av de spelare som kom till presskonferensen. Hon bröt matchen en stund – och under tiden gjorde Nordkorea sina två mål – eftersom hon fick en spricka i tån. Den bevärades hon inte av nu längre.
– The toe is not an issue. It could be the toe, the head, whatever – I´d play with a broken bone, sa hon och sen var det end of discussion.
Här sitter hon, omgiven av lika delar svensk och amerikansk presskår.

Detta är faktum: Sverige har den tuffaste gruppen i VM, mötte det lättaste motståndet i första matchen och lyckades inte ta tre poäng. Det kommer inte bli lättare hädanefter.

Himlen såg ut som en Malmöhimmel en novemberdag, regnet som föll över Chengdu Sports Stadium var precis lika lätt och smått och genomträngande överallt, mörkret var kolsvart och de starka elljusen avslöjade brutalt de stora bristerna i svensk fotboll just nu. Som vi har tjatat den senaste tiden.

Om en orutinerad backlinje, den tunna avbytarbänken, Frida Östberg som är bra på spelet med höfterna men sämre på det kreativa och det alldeles för stillastående kantspelet. Igår visade det sig att Thomas Dennerby inte fått ordning på något alls.
Läs vidare »

Hemifrån rasar vännerna: det gick inte att se matchen på pub. Inte på Vinny´s i alla fall, som brukar vara stamstället. TV:n var avstängd, det går ju inte jättemånga andra matcher klockan 14 en tisdag, men bartendern vägrade i alla fall sätta på den och fyran eftersom ”ingen tittar på den”. Trots att det stod några potentiella gäster som uppenbarligen ville se matchen, på plats, där och då, mitt framför honom.

Allra sist igår kväll när vi hade skickat allt förhandsmaterial satte Heidi och jag oss för att tippa matcherna. När vi kom till Sverige-Nigeria blev vi tysta båda två.
– Det blir kryss, sa Heidi till slut.
– Ja, jag är faktiskt rädd för det, sa jag.
– Men Sverige måste vinna, sa Heidi.
– Ja, de är ju bättre, sa jag.
Så vi satte en etta. Trots att det fanns ett magpirr där som sa något annat. Jag tänker inte säga ”vad var det jag sa” för jag sa inte så. Jag säger bara att känslan fanns där, att det faktiskt inte var så säkert som många ville ha det till.

Nu är vi hemma på hotellet och jobbar. Vi bor på gångavstånd från arenan. Det är väldigt skönt att slippa sitta i pressrummet. Istället kan vi kura ihop oss i varsin fåtölj på samma rum.

Jag vet inte riktigt varför men nu har Heidi lagt sig under mitt skrivbord för att skriva.