Vad är det sorgligaste med Pernilla Wibergs uttalande i Vinterstudion idag? Inte att hon säger det, som många av reaktionerna gör gällande. Utan att hon har rätt i mycket av vad hon säger.

Naturligtvis tycker inte jag att kvinnor borde behöva sminka sig när de tävlar, jag tycker inte att det behövs mer ”flärd” inom den alpina idrotten för jag tycker sporten står sig tillräckligt stark i sig själv. Men alla håller inte med. Inte alla sponsorer, inte all media, inte all publik.

Och det är inte bara inom den alpina idrotten som detta sker. I princip alla kvinnliga idrottare sminkar sig idag. Och gör de inte det, skiter de i idealen – ja då kan det lätt gå som för Caster Semenya. Jag skrev mycket om henne 2009, under VM i Berlin: här, här och här. Och lite här också. Och här.

Ibland undrar jag om det dessutom finns ett samband mellan idrott som ger muskulösa kroppar och mängden smink de kvinnliga utövarna använder. I många fall verkar de kvinnliga idrottsutövarna väga upp den tolkade maskulinitet som deras muskulösa kroppar ger dem genom att ösa på med feminina attribut som smink, lösnaglar, avancerade frisyrer och så vidare. Jag tänker till exempel på kortdistanslöpare.

OBS: jag säger inte att de som sminkar sig gör fel på något sätt. Tvärtom tycker jag att resultatet ofta blir coolt. Även detta – möjligheten att uttrycka sig på många olika sätt – har jag skrivit om förut, under OS i Peking.

Så vad var då sorgligt med det hela? Att kvinnors utseende är så viktigt för framgång, vilket ofta är ett resultat av vad som avgör var stora sponsorer satsar sina pengar. Det är sorgligt. Inte att Pernilla Wiberg pratar om det.

Härvan kring Caster Semenya växer för varje dag som går, här är senaste nytt. För egen del tycker jag inte att det förändrar utgångsläget för diskussionen, vilket jag redogör för i dagens krönika. Jag har hela tiden sagt att fokus ska tas från Semenya och läggas på det generella: vad är det som provocerar så med en kvinna som ser ut som Caster Semenya? Hur ska idrotten hantera trans- och intersexuella?

Varför fokusera på de frågorna? Jo, av flera skäl. 1.) Vi vet inte ”sanningen” bakom Caster Semenya. Antagligen kommer uppgiften om hanteringen av henne fortsätta att läcka ut, men det lär nog dröja ett tag till innan vi har hela bilden. 2.) Den generella diskussionen är intressant på ett annat plan, eftersom den påverkar fler personer.

För den som är intresserad av mer snack kring HBT-frågor i verkliga livet rekommenderar jag att bege sig till Lagret i Mazettihuset ikväll klockan 18, där jag inledningssnackar, Mårten Svedberg spelar sin pjäs ”Fotbollsbögen” och där vi sedan diskuterar med publiken efteråt. 50 spänn kostar det – och det är det värt. Inte omöjligt att Caster Semenya dyker upp även där. Ja, inte personligen förstås, men i diskussionen.

Här finns hela söndagens program för Regnbågsfestivalen.

Egentligen tycker jag illa om den här diskussionen eftersom det inte går att undvika att prata om en 18-åring som inte är närvarande, istället för att prata om det generella. Men: Caster Semenya är något av det bästa som hänt idrottsvärlden. Däremot är nog inte idrottsvärlden det bästa som hänt Caster Semenya.

Till att börja med ska vi ha noga klart för oss att den här diskussionen handlar om olika saker som egentligen borde hållas åtskilda. Det ryktas ju nu att hon saknar både äggstockar och livmoder och hur mycket substans det finns i de ryktena är svårt att säga men debatten – debatterna – blir inte mindre intressant för det.

1. Caster Semenya. Redan i Berlin skrev jag att det inte alls är säkert att IAAF kommer att definiera henne som ”kvinna” – men att hon inte förtjänade det globala hån hon utsattes för oavsett vad IAAF:s utredare kommer fram till. Ingen kan se på utsidan av en kvinna om hon saknar äggstockar. Den som tror det behöver läsa på lite om den kvinnliga anatomin.

I Caster Semenya ser jag en klassisk pojkflicka eller tomboy eller vad ni nu vill kalla det. En tjej som ser ut som en kille, leker med killar, är bra på ”killgrejer” och som inte har några problem med det förrän hon kommer i puberteten. Då är plötsligt inte alls det där som sågs som något positivt när hon var barn – att hon var tuff, bra på fotboll etc – något som omgivningen kan acceptera. När hon (och nu pratar jag generellt och inte om Semenya, jag vet inte hur hon har upplevt sina tonår) har fullt upp med att acceptera sin kropp som plötsligt antar nya runda former börjar omgivningen låta henne förstå att det är hög tid att börja sminka sig, skaffa nya intressen, datea killar istället för att spela i samma fotbollslag som dem. För många pojkflickor är det smärtsamt och förvirrat. Det är en delvis ny identitet som måste byggas.

En del av dessa flickor rättar sig aldrig efter omgivningens uttalade och outtalade krav. De klipper håret kort. Klär sig i grova skor, stora byxor, tenniströjor eller t-shirts. De sminkar sig inte, låter inte naglarna växa för att måla dem, skiter i att vår kultur säger åt dem att de är fel, fel, fel.

Jag beundrar dessa kvinnor. Skulle aldrig orka vara en av dem, precis som jag aldrig skulle orka vara riktigt blond och klä mig alltför feminint. Jag skulle inte orka med frågorna och det ständiga ifrågasättandet. De förra blir ifrågasatta för sin könstillhörighet. De senare för sin intelligens. Det är inte alltid en lätt balansgång att vara precis lagom mycket kvinna.

Kanske en parentes, men ändå, min poäng kvarstår: en kvinna måste få se ut som Caster Semenya och bli respekterad. En kvinna måste även få se ut som Linda Rosing och bli respekterad.

Caster Semenyas möte med omvärlden blev brutal. Jag är ledsen för det. Jag tycker inte någon förtjänar den behandling hon har fått.

Nu till den andra delen av den här diskussionen:

2. Idrottsvärldens syn på inter- och transsexualitet måste ifrågasättas och testas. Var går gränserna? Vad anser idrotten vara en ”kvinna”? Vad är otillbörliga fördelar? Vi ska ha klart för oss att inga elitidrottare är ”normala”. En ”normal” kvinna blir inte elitidrottare. Inte en ”normal” man heller. Elitidrottare är inte ”normala” människor. De flesta – män som kvinnor – har högre halter testosteron än den stora massan. Och högre muskelmassa. Och är de gymnasister är de kortare och nättare än genomsnittet och är de höjdhoppare är de längre än genomsnittet och är de tungviktsboxare är de helt enorma.

Jag har inga klara svar att ge här – jag är varken läkare eller psykolog. Jag vet bara vad den medicinska expertisen säger, och det är att det är omöjligt att fastslå en människas kön till hundra procent. Läs Martin Ritzén på Aftonbladet Debatt för att få medicinskt expertutlåtande. Det finns väldigt många variabler att ta hänsyn till och utanför idrottsvärlden gör man det lätt för sig genom att konstatera att det är upp till varje individ att avgöra vilket kön den vill tillhöra. Inom idrotten är det inte lika enkelt. Johan Wissman kan inte en dag identifiera sig som Johanna Wissman och kräva att få springa i damklassen.

Rent filosofiskt kan man ifrågasätta om det är rätt att dela upp människor i två klasser när det uppenbarligen finns så många variationer på de biologiska könen. Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Jag har inga enkla svar på den frågan heller. Det är en viktig diskussion som jag hoppas att idrotten tar tag i ordentligt nu.

Därför välkomnar jag den här debatten. Fall som Caster Semenyas är viktiga för en idrottsvärld som ibland blundar för de svåra frågorna. Vad jag önskar är att personen Caster Semenya lämnades utanför, och att hon slapp ställa upp på sådana här bilder bara för att slippa ifrågasättas.

Här hittar ni dagens krönika, sammanfattning av VM och ytterligare lite snack om Caster Semenya. Och för den som vill läsa mer om Semenya och det svåra i att könsbestämma en människa rekommenderar jag att läsa här och här och här.

7587 sammanfattande tecken senare – då riktigt känns det hur luften går ur kroppen. 

På många sätt är friidrotts-VM det ultimata mästerskapet. Lagom långt, ständigt omväxlande, många profiler, en perfekt tv-sport (för er som sitter där hemma), mycket och stor dramatik… Jag vet faktiskt inte vilket mästerskap som skulle kunna vara bättre.

Ett friidrotts-VM blir aldrig tråkigt. Det kan bli relativt profillöst, som i Osaka för två år sedan, men det blir aldrig tråkigt. Det kommer alltid nya dueller, oväntade segrare, favoriter som faller, kvinnor som anklagas vara män, män som springer på fjäderlätta fötter men inte anklagas vara kvinnor och till det en alltid lika entusiastisk hemmapublik som får en att rikta blicken mot helt andra saker än man annars skulle gjort.

Och nu är det över. Finito. För den här gången alltså – om två år ska vi till Daegu i Sydkorea. Och innan dess blir det EM i Barcelona nästa år.

Men allra först undrar jag om vi inte ska ta oss en öl. Eller kanske till och med två.

Ni som läser bloggen känner igen en del i dagens krönika, men man kan säga att det är torsdagens blogginlägg i extended version ni hittar i pappret idag. Om Caster Semenya alltså, och framförallt omvärldens reaktioner på henne. Och allt är inte sagt i ämnet än. Långtifrån.

Bortskämd, det är vad den tyska publiken är. Det kändes som om taket skulle lyfta av Olympiastadion under tiden herrarnas korta stafett fortfarande pågick, men när väl Asafa Powell korsade mållinjen var det som om ett fullsatt stadion andades ut en slags besvikelse. Klockan stannade på 37.32. Det blev ju inte världsrekord. Och Usain Bolt, den mäktige, hämtade närmast rutinmässigt ner den jamaicanska flaggan från läktaren innan han lekte sig runt ytterligare ett ärevarv.

Då såg han betydligt mer tagen ut av den överraskade födelsedagssången igår.

Det jublades desto mer när det tyska stafettlaget sprang i mål som trea. Glädjescenen kunde nästan mäta sig med Bednarek igår, sedan han insett att han tagit bronset. De oväntade bronsens VM, det är det här. Och den enas smällda baksida, den andras VM-brons. Tyskland hade knappast tagit medalj om USA varit i final. Men det är ju en del av tjusningen med stafett – vanliga regler om förutsägbara resultat gäller inte där.

Andra glädjetårar att minnas den här kvällen: Steven Hookers när han faller mot mattan efter att ha klarat första försöket på 5.90, hans andra hopp i hela tävlingen.

Kvällens oväntade pärla var helt klart damernas släggfinal. Vilket kast hon fick till, Anita Wlodarczyk. Och så fick även hon posera invid en skylt med texten ”NEW WR” – efter att hon stått över tre kast eftersom hon hoppat så mycket av glädje att hon stukat foten. Snopet. Framförallt eftersom hon var så jagad av Betty Heidler. Vilken serie hon gjorde!

Och Alhaji Jeng? När han inte ens lyckades hoppa vartannat hopp okej – då var det inte mycket kvar att be för.

På min lilla promenad imorse hittade jag en trollkarl på en vägg.

På väggen intill fanns en annan trollkarl.

Har jag sagt att han är överallt, hela tiden?

Att sitta på Olympiastadion just nu är som att vara i ett tält när det regnar. Ni vet: det är inte direkt blött, men det är långtifrån torrt. Jag avundas inte dem som har hoppat höjdfinal ikväll. Få sporter är så beroende av hyfsat väder som höjdhopp.

Linus Thörnblad hade naturligtvis riktigt smash-läge med tanke på att nivån på årets hoppare inte är så hög som den brukar vara, och det tror jag nog han visste om. Samtidigt tror jag faktiskt han är nöjd med att ha fått ihop sitt mentala pussel, lyckats ladda om – om inte fysiskt så mentalt – under den en och en halv timme som höjdhoppet sköts upp. Dessutom såg han rätt nöjd ut över att vara bäste svensk. Femma – det var ganska precis det jag hoppades på. Dock hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli på 2.23. Men höjdhopp är en av de mest oförutsägbara sporter som finns, och viktigast av allt för Linus Thörnblad det här mästerskapet var att känna att han fått ihop sitt mentala pussel. Och det verkar han ha gjort.

Som Stefan Olsson sa precis här: ”Att åka härifrån med en käftsmäll till, det hade varit jobbigt. Nu får han lite arbetsro.”

Och nu då? Nu hoppas vi på Alhaji Jeng. Det känns verkligen att vi är tillbaka på nittiotalets början. Men det finns en charm med det också.

Regnet vräker ner. Värmen har tryckt på i en vecka och nu kommer urladdningen. Åskan kommer närmare och närmare. Inte ser det ut att ljusna heller, inte det allra minsta. Hur ska de kunna hoppa höjd här?