Att gå upp 05.30 är ingenting jag har gjort till vana under semestern, framför allt inte att gå och lägga mig i tillräckligt god tid för det så när jag stapplade fram till gate B2 på Kastrup var jag så nära sovande en vaken människa kan vara. Plötsligt hörde jag ett ”Bom dia” – och där stod Rafael! Min brassekompis som jobbar som sportfrilans i Stockholm. Han berättade att han kom direkt från Tallinn där han bevakat det brasilianska fotbollslandslaget kvällen innan.

– De hänger runt här på Kastrup nu, Kaká gick precis förbi, sa han och det klickade till någonstans i mitt bakhuvud. Jag hade ju hört vacker brasseportugisiska från bordet bakom när jag tuggade i mig en laxmacka en halvtimme tidigare, men inte reagerat mer än att jag registrerat det. Mer sovande än vaken, som sagt, och vem kan ha suttit där? Well, det var försent att spekulera i. Jag satte mig på planet och däckade istället.

Det är nästan löjligt att åka på mästerskap i Europa, en timme med flyg bara och sen är man framme. Närmare än till Stockholm? Känns så. Och så förstår man ju nästan vad de säger.

Ah, vilken kväll. Höjdfinalen blev precis så bra som jag hoppats. Inte för svenskarna, såklart, men Blanka Vlasic! Hur jag älskar den människan. Jag skrek rakt ut, lyfte händerna över mitt huvud och applåderade spontant när hon tog 205. Man får göra sånt på pressläktarn. Åtminstone när Blanka hoppar. Hon hoppar så vackert. Och samtidigt kastade Tero Pitkämäki sjukt långt och amerikanerna tog dubbelt guld i långa stafetten. Läktarna var lite mer än halvfulla (vilket de varit varje kväll hittills) så det var bra stämning och det känns rätt sorgligt att det är slut nu.

Dagens sjukaste: en japan på stan som gick omkring i svensk fotbollslandslagströja. Å andra sidan har jag precis sådana nedpackade i väskan till mina kusiner i Tokyo, så det är kanske inte SÅ konstigt. Jag stirrade i alla fall. Kanske kommer en annan svensk stirra lika mycket på mina kusiner. Kanske har de redan blivit utstirrade många gånger eftersom jag hade det med mig förra gången också, för fem år sedan.

Jag som alltid ska tjata om globala identiteter och all möjligt sånt ska kanske bara inte vara så fördomsfull? Klart det finns svenska japaner. Och japanska svenskar. Och vi är ju svenska fans allihopa.

Eller så var han bara kär i Sanna Kallur och ville stötta henne efter fjärdeplatsen. Eller Stefan Holm. Vem vet? Jag kommer förmodligen aldrig få svaret eftersom jag nöjde mig med att stirra och inte prata.

Min bror har en konstig grej att han alltid ser Niclas Alexandersson överallt. Alltså inte den riktiga, utan någon med hans tröja. Först var det i San Fransisco (tror jag, amerikanska västkusten i alla fall) och nu för någon vecka sedan på Kanarieöarna. På Gran Canaria kan det ha varit en svensk, men i USA var det en amerikan som helt enkelt gillade Alexandersson. Min bror som inte har mycket till övers för såna som spelar i blåvitrandiga tröjor blev i alla fall ganska provocerad båda gångerna.

Det finns vissa saker med det här landet som trots allt skulle göra det svårt för mig att bo här. Det är så trångt. Jag som tycker Skåne känns överbefolkat, som inte tycker om att det finns någon skog jag kan gömma mig i, som kan bli knäpp av att parkerna i stan är enda stället att promenera på – ja, ni fattar kanske hur det känns här. Människor överallt. Och hus, tätt tätt intill varandra. Trånga gator, vansinniga cyklister, jättelika övergångsställen. Broar som går mellan skyskraporna. Jag tycker om det, i lagom stora doser, men skulle aldrig kunna bo på ett sådant ställe.

Dessutom är inte alla snacks jättegoda. Till exempel finns en slags toastsnacks. Jag vet inte hur bra det syns men det är alltså ett rostbröd (orostat) med smör och någon slags sylt på. Inplastat. Jag är inte så sugen.

Och sen finns såklart den torkade fisken, den tillhör också kategorin sånt jag inte riktigt vågar ge mig på. Just det här är bläckfisk.

Inte ens 10000 på Malmö Stadion när MFF mötte TFF igår. Det är verkligen fotbollens år i Malmö i år (jag hoppas ni kan läsa ironi). Sören Åkeby ska snacka med styrelsen. Före septembers utgång måste de ha kommit överens om att inte fortsätta kontraktet, annars blir det ytterligare ett år.
Bengt Madsen säger:
– Som jag förstår Sören nu så verkar inte han angelägen om att få vara kvar.
Märkligt uttalande. Eller inte – Bengt Madsen talar bara i spekulationer om vad Åkeby vill och inte vill, men aldrig om vad han själv och övriga styrelsen tycker. Vad han egentligen tycker ligger snarare i det han inte säger. Inte någonstans säger han att de vill ha Sören Åkeby kvar.
Det tror jag inte heller att de vill. Det märkliga är att de inte agerat tidigare. Att inte Sören Åkeby skulle få ordning vare sig på spelet eller spelarnas huvuden har synts länge. Enda lösningen då: att få in en ny kraft med nytt blod och nya tankar.

Malmö FF är visserligen bara fem poäng efter ettan Elfsborg (som har en match mindre spelad), men sällan har väl en förstaplacering känts så långt bort.

Och när en så lojal och tålmodig klack som MFF-klacken buar redan efter 25 minuter – då är det riktigt dåligt.

Jag är på´t igen. Nya krafter, även om kroppen fortfarande är lite underlig. Ikväll: höjdfinal. Ska bli intressant att se en Kajsa Bergqvist som aldrig sett så osäker ut inför ett mästerskap, och en Blanka Vlasic som hoppar för världsrekord – men aldrig tagit medalj i ett utomhusmästerskap. Kan sluta hursomhelst. Eller? Jag tror Vlasic vinner, och jag ser så mycket framemot att se henne hoppa. Hon hoppar så vackert. Henne kan inte Johnny Holm klaga på i alla fall.

(Apropå att Holm tyckte Donald Thomas hoppade för fult och konstigt för att vara en värdig vinnare: känns lite sådär att häva ur sig något sånt när ens egen adept kommit fyra. Den som hoppar högst vinner, oavsett hur det ser ut. Lite mellanstadienivå att säga ”okej, han vann, men han är ful”.)

Men det här livet, alltså. Att få vara här, mitt i allt detta, få se det och ha den äran att berätta det för er. Att det är mitt jobb. Bang sa en gång: ”Det största privilegiet med att vara journalist är att få vara på plats när historien skrivs” (så minns jag det i alla fall). Bästa Bang. Hon var inte sportjournalist men hennes texter från OS i Berlin 1936 och fotbolls-VM 1958 är några av de bästa sportreportage jag någonsin läst. Hon berättade. Jag vill också berätta, jag vill också vara där historien skrivs.

Någon frågade mig en gång: Skriver du bara om det som är viktigt? Jag hade svårt att besvara den frågan. Samtidigt var svaret glasklart: Ja. Såklart. Vad är inte viktigt att berätta? Folket behöver bröd men också skådespel, folket behöver fotbollsallsvenskan, folket behöver berättelser om fotbollsallsvenskan. Människor behöver läsa och underhållas. Minns scenerna efter Iraks seger i asiatiska mästerskapen. Jag skriver bara om sånt som är viktigt. Livsviktigt, till och med.

Mitt i mitt nedklubbade tillstånd är jag så lycklig, så oerhört lycklig över att vara jag, ha det jobb jag har och vara just här just nu.

Ett tecken på att jag, förhoppningsvis tillfälligtvis, är aningen sinnesförvirrad är att jag ett tag trodde att Jeng skulle hoppa idag. Det ska han ju såklart inte, slog det mig på bussen hit. Jag såg ju till och med kvalet. Fortfarande ingen matlust, men jag äter pasta i pressrummet i alla fall. Anteckna gärna.

Vaknade halv tolv av att städerskan ringde på dörren. Första tanken var att någon måste ha misshandlat mig under natten, medan jag sov. Lyckades ändå släpa mig till dörren eftersom jag insåg att hon annars skulle komma instormande och bli hemskt generad av att jag låg i sängen. Nu blev hon mest förtvivlad när hon insåg att hon inte skulle få städa mitt rum. De ska alltid vara så beklagande i det här landet.

Nästa gång jag vaknade fick jag ett sms från min pappa. Trots att han är sju timmar efter vaknar vi alltså vid samma tid. Herregud. Fortfarande lika misshandlad. Kroppen kunde inte röra sig. Ingen matlust (=tydligt tecken på sjukdom hos Anja Gatu) men insåg att jag var tvungen att äta och dricka för att må bättre. Det blir alltid bättre av mat och vätska och lagom stora doser koffein. Tog mig över gatan till ett kafé där jag lyckades beställa en smörgås utan kött. Naturligtvis var det valnötter på den istället. Pillade bort en del men slutade sedan äta när jag insåg att jag fått alla mina allergireaktioner när jag varit sjuk. Dumt att chansa även om det var stora bitar. Servitrisen babblade oroligt på och tittade menande på den halvätna smörgåsen när jag betalade. Beklagande, som sagt. Hon gjorde lilla tecknet för nej (korslagda pekfingrar, stora tecknet är att hålla upp armarna i kors framför sig. budskapet är oerhört tydligt) och pekade på smörgåsen. Jag försökte förklara att jag var allergisk. Hon som var så snäll och hade lyckats hitta köttfri smörgås åt mig.

Köpte koppnudlar istället och åt dem på rummet. Var verkligen inte sugen på restaurang. Kroppen är helt matt. Kanske bakis? Det blev sen middag igår, som vanligt. Men tre öl (små, 25 cl) borde inte göra mig totalt däckad. Känns mer som att jag haft feber under natten.

Alhaji Jeng ende svensk på banan idag. Ska snart åka ut till Nagai Stadium. Nu lyssnar jag på P3 på webbradion. Morgonpasset med Malin och Patti, det är hemtrevligt. Dricker isté gjort på vindruvor. Det är alldeles mörkrött och gott. De har otroligt många varianter på isté här, både söta och osötade, that I like.

…satt farmor och farfar Kallur och följde Sanna när hon inte riktigt nådde fram till medalj. Vikarbyn (Vitjä på rättviksmål) är en by utanför Rättvik, åt andra hållet ligger byn Lerdal där min farmor bor. Inte för att det egentligen har något med varandra att göra. Men de verkar gulliga i alla fall, Margit och Olle.