Puh, vilken kväll! Jag har alltid svårt att ha någon uppfattning om hur galan var på tv, om den var rolig eller tråkig, om det var bra tempo osv – men jag hade trevligt i alla fall. Det är svårt när man sitter på golvet och äter middag, allt blir lite splittrat men jag tycker att bara att få chansen att få klä sig riktigt snygg och bli stylad av proffs en gång om året är roligt. Det är ju inte sådär överdrivet mycket glamour i det här jobbet till vardags… Och det är häftigt att se hur man kan gå från att vara sitt vanliga november-måndags-morgon-trötta jag till att få känna sig riktigt lyxig.

Är det här samma tjej, liksom?

Hur ser då hollywoodkändisarna ut till vardags, utan sina tjocka lager smink? Och hur orkar de upprätthålla det där? Kul en gång om året, som sagt – men inte skulle jag orka lägga så mycket tid på att vara snygg. Två timmar hos frisören, en bra stund i sminket. Nej, det får räcka med en gång om året. (Fast jag har en del vågor kvar i håret fortfarande.)

Magdalena fönade och fönade, i minst en timme.

…och resultatet blev alltså dessa vågor:

Och så lite löshår, för att få till den puffiga knuten…

Färdigt resultat, tillsammans med min prisutdelarkollega Pernilla Wiberg, som var superproffs inte bara på skidor utan även som utdelare. Avslappnad och spontan med ett ton karisma. Och en jäkel på att springa snabbt i skyhöga klackar! (Skillnad på hudfärg förresten, syns det vem som bor i Malmö och vem som bor i Monaco? Fast till just den här looken passade mitt bleka ansikte rätt bra, trots allt.)

Det fanns en kör som sjöng kända fotbollslåtar (”När vi gräver guld i USA”, Elias Zlatan-låt etc) när gästerna kom för att vandra den gröna mattan ner.

Heidi intervjuade prominenta gäster på löpande band, här Jiloan Hamad.

Pokalen var på plats vid MFF-bordet, lagkapten Daniel Andersson höll hårt i den.

Vi satt en bit från scenen, precis intill en liten rundel där Peter Jihde dök upp då och då. Här med Agon Mehmeti, till exempel.

Här stod även Manon Melis när hon i sina högklackade skor skulle sparka ut en boll till publiken. Då var jag lite rädd för snedträff, faktiskt, och var tvungen att huka. Men Melis hade en imponerande träff med pumpsen på så jag hade aldrig behövt vara orolig.

Sen kom jag av mig lite med fotandet, blev uppdragen på scen och delade ut Sydsvenskans och Fotbollförbundets Diamantboll till Therese Sjögran som inte bara är årets bästa spelare utan även höll det bästa tacktalet och var snyggast på galan med sin byxdress och skyhöga klackar. Det regnade konfetti, det blev fotografering, lämning av krönika och sen en stunds eftermingel på Arenan. Inget Skeppsbron för mig – jag är inte mycket för det här med att festa med dem jag bevakar. Den festen får de ha för sig själva, fotbollsfolket.

Det viktigaste för galaarrangörerna: Zlatan skadades inte, han blir inte tvungen att undersökas eller rehaba eller av annan anledning bli kvar i Milano. Med största sannolikhet kommer Zlatan till Fotbollsgalan till Malmö, och nog måste det väl vara för att ta emot Guldbollen? Vilken annan svensk spelare har varit i närheten av att avgöra ett Milanoderby i Serie A? Eller en kvartsfinal i champions league, för den delen?

Det viktigaste för Zlatan Ibrahimovic: han lyckades än en gång omvända hat och misstro som riktas mot honom till något positivt, till en egen glöd som tänder honom ytterligare och gör att han avgör matchen redan i den fjärde minuten. Det är fascinerande att se Zlatan kvällar som dessa. Han är aldrig så bra som när det finns något extra att bevisa. Typ vem som är bäst i Milano.

Det viktigaste för oss: att Janne Jönsson fick hem en text. Det visade sig nämligen att det inte finns någon nätuppkoppling på San Siro, vilket försvårar hela proceduren med att skicka text om en match som slutar cirka sju minuter innan sidorna ska skickas till tryck. Eller nu ljuger jag lite. Det finns nät på San Siro. Men inte som pressen får använda. Smart.

Men han fick hem text ändå och nu är alla glada och nöjda. Utom möjligen Marco Materazzi. Det såg riktigt obehagligt ut när han bars ut från San Siro på bår. Att Zlatan var skyldig fanns ingen tvekan om – han kom in i den situationen alldeles för sent och med alldeles för mycket kraft. Att det skulle vara med uppsåt tror jag däremot inte, även om han missbedömer situationen totalt ser det ut som om han försöker mildra smällen. Men han ska nog vara glad att han kom undan med gult kort där.

Och nu laddar vi för Fotbollsgalan. Jag delar ut Diamantbollen strax efter 21.30 som vanligt och kommer att twittra mig igenom morgondagen, så det är bara att hänga på! Klockan 11 sätter jag mig i frisörstolen. Sen ska jag bli sjukt snygg, genrepa, gästa Heidi Silvander i vår direktsändning från gröna mattan (börjar klockan 16.45) och så småningom äta middag, titta på gala och slutligen dela ut Diamantbollen. Lång och rolig dag.

Idrottsgalan, ja. Herregud. Jag brukar ändå tycka att såna galor är helt okej, kombinationen sportprofiler och nostalgibilder från det gångna året brukar räcka för att jag ska få några helt okej timmar framför tv:n, även om själva produktionen sällan är något att jubla över. Men i år. Hjälp. Kalkonen stod där och kacklade och kacklade, och det gick liksom inte att få tyst på den. Jag tror inte ens någon försökte få tyst på den. 

Hur många röster hade Helena Jansson fått om hon hetat, säg Svensson, i efternamn? Inte så att det räckt till en fjärdeplats i Jerringprisomörstningen, i alla fall, det kan jag nog säga rätt så tvärsäkert.

Zlatans vunna italienska skyttegliga, serie A-titel, succé i Barcelona och studsmål på Ungern imponerade lika föga på svenska folket som på bragdjuryn. Nä, varför bry sig om fotboll när det finns skidskytte? Jag tycker det är så fascinerande – varifrån kommer den här svenska skidskyttekärleken?

Vem hade gjort researchen på Lars Lagerbäck? Visste de eller visste de inte när ”Want you back” användes senaste i Lagerbäck-gala-sammanhang? Visst de eller visste de inte att han är skild?

Jag tyckte nästan lite synd om Carolina Klüft som blev ständigt inzoomad under den så kallade underhållningen. Hon försökte verkligen se road ut. Försökte. Inte så säker på att vi får se henne på galan nästa år.

Tur att prins Carl Philip fick ett kort manus i alla fall.

Att följa Idrottsgalan på twitter, däremot. Där snackar vi underhållning! Nästa år skippar jag tv:n, då kör jag bara twitter.

Ja, det blev den stora sågen i år. Förra året vill jag minnas att jag gillade galan. Det var nog för att det var ett så dåligt idrottsår, det är trots allt kul med elakheter.

Lasse Anrell tyckte jag såg ut som tanterna i Com Hem-reklamen, själv känner jag mig som Marge Simpson när jag traskar runt i galafrisyren såhär dagen efter. Påfågeln fick stanna hemma, i och för sig.

Här inne på toan på Swedbank Stadions konferensavdelning, där jag tillbringat dagen (ja, inte på toan alltså) med Fotbollsalliansen och massa intressanta föredragshållare om hur fotbollen kan arbeta för större socialt ansvarstagande på olika sätt.

Nu ska jag åka hem och dra något gammalt över mig och min Simpson-frisyr, tänkte jag.

PS: Fast jag tycker att den är fin fortfarande, lite tilltufsad bara. Så ingen missförstår. Och jag har ju låtit som Marge i en vecka nu, lika bra att se ut som henne också.

Dukade bord, gästerna anländer.

Bra platser! Nära scenen, precis där pristagarna gick upp för att hämta sina priser.

Bord 12, litet men eventuellt kvällens trevligaste. Paret Ingesson och min kavaljer.

Vi hade AIK och Linköping precis intill oss. Det hördes.

Jag fick slita upp min dator i tid och otid, här medan resten av Fotbollssverige minglade.

Caroline Jönsson skrev autografer på de små plastbollar som agerade vaser under kvällen.

Och nu river de stället. Bildligt och bokstavligt. Scenen ryker, och på våning två och tre pågår efterfesten.

Jag ska försöka hitta min jacka. Den hänger bakom en ridå i ett omklädningsrum. Wish me good luck.

Sminket avklarat! Röda läppar, tjock eyeliner. I TV är det rejäla överdrifter som gäller. 

Alldeles nyss genrepade jag också. Precis när jag kom upp på scenen svängde TV-kameran bort, upp mot taket och rakt ini en del av takdekoren. Fotbollar av glas kraschade och gigantiska glasskärvor föll mot marken och folk kastade sig undan för att inte bli träffade. 

Jag la till ett ”åh jävlar” i mitt manus. Resten av genrepet gick skit. Nu sitter jag i ett omklädningsrum som tjänstgör som OTW-redaktion och väntar på att någon ska fixa skrivaren så att jag kan få ett vettigt manuskort.

Utanför Arenan köar folk. Snart börjar det!

Det här är Tony. Han tar hand om mig, pratar i headset hela tiden och säger saker som att ”vi är i green room nu” och ”hon vill äta” på ett sätt som gör att jag känner mig som ett objekt i en spionfilm. Det är kul.

Lyxigt att ha en person som håller ordning på bara mig och ser till att jag är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det skulle jag behöva även i vanliga fall.

Han har även koll på bordsplaceringen, så nu vet jag vilka jag har till bordet. Det blev inte prinsen! Trots att han är prisutdelare och jag sitter vid ett prisutdelarbord.

Det nästan bästa med Fotbollsgalan är att man får spåra ut totalt i klänning, smink och hår. Så imorse var det jag som åkte till frisören och fick en rejäl uppsättning.

Först blev jag tuperad.

Och på något sätt hittade Johanna en struktur i trasslet.

Det börjar likna något…

Och till sist hade jag värsta fina frisyren!

Då var det bara att hasta hemåt, byta om och slänga sig i taxin. Fattar inte att det alltid blir stressigt såna här dagar.

Okej. Jag mår bättre idag. Mycket bättre. Men som värsta operadivan inleder jag dagen med en kopp varm mjölk med honung i. Ljuvligt för halsen. G tycker att jag ska beställa in det ikväll till middagen också, men det är farligt med sötsaker innan man ska upp och prata på scenen, det blir så klibbigt när man blir lite stresstorr i munnen och då går det inte att snacka.

Såhär ser jag ut en måndag i november, alltså. Men nu börjar omvandlingen. Mot frisören!

Årets svenske manlige idrottare räckte han inte till för, i Jerringprisomröstningen blev han bara sjua även om han antagligen hamnat högre om han dykt upp på galan. Nu kan ingen anklaga honom för att ha valt fel. Kanske var det istället vi framför tv:n som valde fel. Som jag hade velat se Zlatan Ibrahimovic regera den italienska fotbollsgalan.

Ibland undrar jag när vi ska inse hur stor Zlatan Ibrahimovic faktiskt är. Hur många ligor han måste göra, hur dyr han måste bli i övergången till en hur stor klubb, hur många priser han måste kamma hem i prestigefulla tävlingar. Idrotten är enkel – det är lätt att mäta tydliga resultat och jämföra. Trots det undrar jag om vi verkligen inser hur stor han är. Sjunde störst 2008, enligt svenska folket. Serie A:s bästa men bara sjua i Sverige. 

Är han Sveriges bäste genom tiderna? Det är svårt att avgöra, svårt att jämföra över tider som är så olika. Klart är att fotbollen fortsätter att växa och att den som vill bli riktigt framgångsrik måste vara mer av en komplett fysisk varelse än tidigare.

Men när jag måste jämföra Zlatan Ibrahimovic med de tidigare Guldbollenvinnarna säger jag som han själv gör: Det är många stora namn i den listan, men bara en som har tre bollar.