Så slutade det i depp. Men det var efter en imponerande första halvlek där Sverige faktiskt ledde över Norge inte bara en gång. Då var det läge att nypa sig i armen och fråga sig ”kan detta verkligen vara möjligt?”. Men det kunde det inte, inte på sikt. Det var bara att inse att den där utvisningen i slutet av första halvlek blev alldeles för tung för svenskorna, och efter paus hade norskorna skruvat upp tempot rejält. Sverige orkade inte hänga med längre.

Norge är fortfarande ett nummer för stort för Sverige. Men det här vara bara början på något som kan bli stort.

Norskorna jublade, svenskorna samlades i en ring för att deppa tillsammans.

Men jag tror att de kommer att känna glädje väldigt snart. Förhoppningsvis kan de släppa fram den där bubblande glädjen som de visade igår efter semifinalen. Prestationen att ha gått till final blir inte mindre för att finalen förloras. Speciellt inte när den förloras på det här sättet. Sverige är fortfarande det enda lag som slog Norge det här mästerskapet. Och det enda lag som förlorade med mindre än tio mål (!).

Och Johanna Wiberg uttryckte det bra:

– Stoltheten börjar komma ikapp. Och den kommer att vinna till slut.

Förbundskaptenen Per Johansson konstaterade att det existerade flera olika känslor på olika platser i kroppen samtidigt.

– Vi måste få vara ledsna över att vi förlorade guldet. Men i mitt hjärta är jag glad, och i mitt huvud är jag klarare än jag var igår.

Han såg lite medtagen ut, den svenske förbundskaptenen. Han har haft ett tufft mästerskap, och jag hoppas att han tillåter sig lite vila innan han börjar ladda inför VM i Brasilien nästa år. För det finns mycket kvar att jobba med. Försvarsspelet är en bra grund, men det finns mycket att utveckla i offensiven. Utvecklar resonemanget kring det i min krönika i morgondagens tidning.

Nu ska vi köra hem till Malmö. 35 mil och jag hoppas att det är bra väglag och inga snöstormar på vägen hem. Att det går snabbare att ta sig hem än det gjorde att ta sig hit. Då tog det sex timmar.

Det är lite sorgligt att åka hem. Konstigt att det är över nu, det här mästerskapet som liksom bara växt från match till match. Och att det dröjer ett helt år innan vi får se det här landslaget i ett mästerskap igen. Jag längtar redan.

På plats i Boxen, som den heter, handbollsarenan i Herning. Det är ett rätt passande namn på en sån där typisk nybyggd arena som är en stor fyrkantig plastlåda utslängd i utkanten av ett mässområde. Ganska ful och trist, alltså. Utanpå. Inuti är den en kokande gryta med 12000 handbollsfantaster – den väldigt stora majoriteten danskar – som ALLA deltar i läktarvrål, konstant.

Det är handbollsfest i Herning och jag vill aldrig åka hem.

Men om bara två timmar är det de svenska spelarna som står härnere på botten av grytan. Klockan 17 spelar de sitt livs match, den allra svåraste och viktigaste match de någonsin spelat.

Vinner de den är det en av största sensationerna i svensk idrott på mycket, mycket länge. Nu tror jag inte att de gör det, jag tror att det tar stopp idag. Norge av idag kommer att vara ett helt annat Norge än det var för en vecka sedan. Igår körde de fullständigt över Danmark med en imponerande slagstyrka och effektivitet. De har inte längre kvar ett uns av underskattning av Sverige och de har fått tillbaka Heidi Løke. Och det är EM-final, inte första omgången i en mellanrunda som enbart ses som en transportsträcka av ett Norge som vunnit de senaste tre EM-finalerna.

Samtidigt: Sverige är det enda lag som Norge inte har lyckats utklassa, övriga matcher har de vunnit med 10-20 mål. Och Sverige vann faktiskt sin klaraste seger över Norge – de andra svenska matcherna har varit betydligt jämnare. Men trots det tror jag att det blir ett silver för Sverige, även om jag gärna blir motbevisad. Och den fanatiska publiken, de kommer heja på Sverige. Det gjorde de redan i semin och jag tror inte stödet minskar när svenskorna ställs mot ärkerivalen Norge.

Klockan 17, TV4 – slå på. Jag tror inte ni kommer ångra er.

Dagens första ord: snökaos. Dagens andra: EM-final! Och sedan fick det inte plats så mycket mer, inte den här dagen.

Fast snökaos var kanske att ta i. Det var magiskt att köra genom ett snötäckt och öde Malmö imorse, och känna hur bilen slirade i varje sväng. ”Vi tar oss aldrig till Herning”, tänkte jag, ”inte före halv tre i alla fall.”

Men på något konstigt sätt gjorde vi det. Vi kröp över Bron och i många mil efter det, när snön var så tät att vi inte såg många meter framför oss. Drygt sex timmar tog det att köra 35 mil men vi hann, och det var vi glada för. EM-final! Och jag har äntligen lärt mig säga 27 på danska. Har aldrig fått grepp om det där med tjugo förut, men idag hörde jag speakern säga ”Sabina Jacobsen, 27″ så många gånger att jag nog aldrig kommer glömma det igen.

Och på läktaren satt mamma Alice, utan något tvivel om vem hon hejade på. (Även om de danska journalisterna förhoppningsfullt frågade Sabina om inte mamma höll på Danmark, efter att de förundrat frågat ut henne kring varför hon inte spelar i det danska landslaget.)

Svårt att säga vem som var gladast, Alice eller Sabina Jacobsen. Och foten, den är inlindad i ett gigantiskt bandage. Men det var ingenting som bekymrade Sabina Jacobsen särskilt mycket.

– Nähä, jag känner inte av den. Det är något jag får ta tag i på måndag, skrattade hon.

Jamina Roberts tittar fram genom en skog av fötter, intill Jacobsens bandagerade fot. Spelarna fotades i en gruppbild några timmar efter matchen, och Jamina Roberts tyckte att någon skulle ligga under bordet också. Lagom kaotiskt var det. Men väldigt glatt och uppsluppet.

Vilken söndag det blir nu. Sverige har fortfarande allt att vinna, och svävar fortfarande omkring på sin framgångsvåg. De vill fortfarande ”flyga iväg”, som de själva säger. Och Norge underskattar knappast Sverige igen. Inte heller är de störda av magsjuka. Och de var ruskigt bra mot Danmark, det lilla jag såg av den matchen (var tvungen att sitta i pressrummet och skriva).

Men nu jobba lite till. Sen sova. Kommer sova mycket gott, kan jag säga. Någonstans mitt på Jylland, i en liten håla som heter Vildbjerg.

MFF-Hammarby var väl inte direkt det som brukar kallas propagandafotboll. Det fanns tillfällen när bollen studsade fram och tillbaka och misstagen var så billiga att det var svårt att förstå att det var allsvensk fotboll det handlade om. Å andra sidan är väl Hammarby så nära Superettan det går att vara utan att faktiskt befinna sig där, jag tror inte att de skulle klara ett kval i nuläget. Hammarbyspelarna var som koner, Kristoffer Björklund i målet var så osäker att det hade varit en bedrift att inte göra en tre-fyra mål på honom.

Men Guillermo Molins var riktigt bra, Daniel Larsson var där han skulle åtminstone två gånger, Edward Ofere gjorde allt fel utom ett skott (som innebar 3-1), Ulrich Vinzents och Wilton Figueiredo satt på bänken med rätta och tre poäng är alltid tre poäng. MFF är bara en poäng efter HIF nu. HIF, som skulle blanda sig i guldstriden. Det kan svänga snabbt, när ett lag byter spelsystem och det andra är utan sina nyckelspelare i några matcher.

Sämst på plan var i alla fall tveklöst Sven-Martin Åkesson. Domaren. Man fick vara glad så länge han vinkade åt rätt håll, på den nivån var det.

Vi är inte jättemånga som har gått över gatan till Baltiskan för att se HK Malmö-OV Helsingborg, men en del himmelsblå tröjor syns bland publiken. Det är andra omgången. Tredje skånederbyt. Säger en hel del om herrarnas elitserie i handboll.

Förmiddag i Malmö Arena och vi har gått igenom damernas elitserielag. Samma upplägg som vid fotbollens upptaktsträff – två tränare intervjuas på scen samtidigt – dramatiskt stora ekonomiska skillnader mellan förbunden. Vid sådana här tillfällen märks det vilka som tillhör idrottens överklass i Sverige. Allt är i betydligt mindre skala här.

Damhandboll, alltså, med fyra kvinnor på plats i lokalen. Jag, Skånskans Christel Behrmann, en representant från Svenska Spel (har tappat namnet trots att jag nyss hörde det…) och Heids tränare Nina Lundahl. Bara en notering.

Annat noterat: Sävehof är verkligen storfavoriter i år. Bara Skuru och Skövde vågar sticka ut hakan och tippa sig själva som svenska mästare. 

Lugis Niklas Harris och Team Eslövs Ola Månsson satt tillsammans på scenen och slogs om att hålla lägst profil för att sänka förväntningarna på sina respektive lag. De ska inte vara med och slåss om några SM-guld, inte. Inte i år. Klart att man inte ska ha orealistiska målsättningar men lite, bara lite, kaxighet hade inte varit fel. Sen sa möjligtvis Harris emot sig själv lite när han tippade Lugi fyra, två placeringar upp jämfört med förra säsongen. Ola Månsson däremot tror att Eslöv tappar en placering ner till sjätteplats vilket nog är realistiskt med tanke på alla spelartapp och den nysatsning klubben gör.

Säger jag emot mig själv nu? Jag antar det. Jag är mest lite besviken för jag hade gillat ett kaxigt skånskt lag, som dessutom kunde leva upp till förväntningarna.

Börjar det likna handbollsfiasko nu? Nej, det tycker jag inte. Absolut inte. Visst, det är lätt att vinna stort mot svaga lag i förstarundan, börja snacka semifinal och medaljchans för att sen få det alltför tufft i mellanrundan – fråga de svenska damerna – men det innebär inte att ett sådant mästerskap är ett fiasko, även om det är lätt att förväntningarna skruvas upp efter de första matcherna.

Vi får inte glömma vad svensk handboll har bakom sig. Vi får inte glömma att det är två nya förbundskaptener som precis börjat formera och bygga upp sitt lag. Det här är en vandring på väg tillbaka mot toppen, och den kommer ta sin lilla tid. Vad vi såg i Kroatien är att potentialen till en ny storhetstid finns där. Men det tar tid, som sagt, att lägga en stabil grund. Men att döma av vad vi sett av förbundskaptenernas första månader verkar det inte bli något fuskbygge. Undantaget en liten dipp precis före VM har kurvan stadigt pekat uppåt.

Kom till Malmö om två år. Då kan vi börja snacka semifinal på allvar.

Hemmapubliken var precis så högljudd som vi på förhand visste, kroaterna lika bra som väntat men svenskarna kom till matchen med en övertygelse om att ingenting var omöjligt – allra minst att besegra Kroatien på sin hemmaplan.

Planen var att orka stå emot de första tio minuterna. Sverige orkade längre än så. Mycket längre. Sverige förlorade med fyra måls marginal mot Kroatien men det var en förlust som på sitt sätt var en vinst, eller åtminstone så nära en vinst en förlust kan komma.

Det är onödigt att trassla in sig i för långa och krångliga resonemang, men såhär: Sverige var redan klart för mellanrundan inför matchen, visst hade det varit bra att kunna ta med sig poäng även från den här matchen in i nästa runda men med tanke på utgångsläget, motståndet, publiken – med tanke på omständigheterna räcker det att matchen blev precis det kvitto vi ville se inför fortsättningen av det här mästerskapet. Läs vidare »

Det finns ju som bekant förluster och förluster. Sveriges mot Kroatien tillhör den trevligare typen – även om den innebar att läget inte blev helt optimalt inför mellanrundan, bara nästan – eftersom den bar så mycket positivt med sig ifråga om spelkvalitet och inställning hos spelarna. Det krävs en väldig styrka att orka samla ihop sig och hänga med som Sverige gjorde när Kroatien drog iväg i början av den andra halvleken.

Nu gäller det bara att gå in med samma attityd mot Frankrike. Det är bra att börja med fransmännen, seger där så är Sverige och Frankrike lika. Visst blir det tufft. Men efter matchen mot Kroatien verkar inte svenskarna tycka att något är omöjligt.

Nu har jag fått ur mig 12000 tecken idag (plus blogginlägg) så nu tror jag nog att jag tar helg. Jag ska gosa med min gudson imorgon (det ryktas att han blivit vild! och här snackar vi världens snällaste och lugnaste lilla kille), hänga med MN som är tillbaka i stan för ett ögonblick och fira mitt körkort genom att bjuda världens tålmodigaste och bästa handledare O på en riktig middag.

Alltid när jag ser arkivbilder på Staffan Olsson slås jag av samma sak: varför blir hans hår kortare och kortare för varje år som går? Andra män blir tunnhåriga, Staffan Olsson blir korthårig.

Det var inte konstigt att spelarna inte lyckades tända till igår – matchen mot Kuwait blev en ganska seg historia. Men ikväll lär det inte bli några problem att hitta tändningen. Ett Kroatien som bara blir bättre och bättre för varje match och en hall full av fanatiska hemmafans (varför finns de alltid bara på Sveriges bortaplan?).

Jag har ätit morotssoppa med ingefära och chili, skrivit lördagskrönika, skrivit ut en intervju, varit på presskonferens på Kronprinsen och nu sitter nu i soffan med en filt och en kanna té. Laddad.