Jag inledde nationaldagen med att snacka Sverige-Danmark med Olof Lundh och Bojan Djordjic i TV4. Efter matchen funderade Bojan och jag lite på hur bra vårt landslag hade blivit om våra hemtrakter Järvafältet (fält i Stockholm som omgärdas av Kista, Husby, Akalla, Rinkeby och Tensta) skulle utropas självständigt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=wzY790yfxtI

Spelarna vi snackar om är förutom Bojan: Henok Goitom (Valladolid), Gabriel Özkan (AIK), Martin Mutumba (AIK), Babis Stefanidis (MFF), Jones Kusi Asare (Esbjerg), Tommi Vaiho (Djurgården), Philip Hellquist (Djurgården), Sinan Ayranci (BP) och Kweku Turkson (Hammarby). Har jag glömt någon?

Hemligheten? Många fotbollsplaner i de här förorterna leder till mycket spontanfotboll. Dessutom finns det många fotbollsföreningar som sätter småkillarna i fotbollsskola tidigt, och sedan tar stora föreningar med bra ungdomsverksamhet i närheten (BP, Vasalund, AIK) över när talangerna börjar synas.

Hur skulle det gå om Järva mötte Sverige? Titta på videon.

Tre rådjur iakttog mig när jag nästan var framme vid Granby BP. Det är också en bild av miljonprogrammet, en bild som ofta glöms bort. Naturen, de stora gräsytorna, 4H-gårdarna med djur som barnen kan hälsa på. De stirrade mig och jag stirrade på dem. Sen hoppade de in i buskarna, upp mot de ljusblå husen där Husby möter Järvafältet, och Granby stal min uppmärksamhet.

Jag började tänka på Proffset igen, och alla de andra tjejerna. Hur vi brukade cykla tillsammans till planen invid kolonilotterna, vi drog igång laget när de gick i sexårsverksamhet och de första åren tränade vi alltid på Granby. Det var innan det fanns konstgräs på Ärvinge, planen precis utanför vårt hus, och gräset på Granby kändes lyxigt. Det var här vi körde våra första pass, små tjejer i pyttesmå fotbollsskor som sprang och sparkade och flamsade. Som när det var dags att spela tvåmål inte förstod logiken i att man skulle lägga bollen i motståndarnas mål. Varför ge bort bollen? Det var mer logiskt att föra den i tryggt försvar i det egna målet.

Jag brukar tänka på dem när debatten om hur svårt det är att driva tjejlag i miljonprogrammen kommer upp. När det påstås att tjejer med föräldrar från vissa kulturer inte får eller vill spela fotboll. De tjejerna finns säkert också, men frågan är om de någonsin presenteras för alternativet att spela fotboll? Vi hade tjejer med föräldrar från Kurdistan, Grekland, Iran, Turkiet, Egypten, Chile, Norge, Italien. Det var inte klubben som erbjöd dem att spela, det var vi, jag och några föräldrar, som drog igång laget. Vi hade aldrig lika många tränare som killagen i föreningen men klarade oss bra ändå.

De tar studenten om bara några veckor, de här små kottarna. Fyller nitton i år. Springer på studentskivor och åker på träningsläger till Benidorm. Ska bli au pairer i USA och har sökt utbildningar runtom i landet. Flera av dem spelar fortfarande fotboll, kärntruppen är fortfarande kvar tretton år senare, utspridda över olika stockholmslag. Två spelar i division ett. En satsade på tennis istället och vann juniordubbeln i US Open förra året.

Tiden när de trodde att de en dag var tvungna att sluta spela fotboll eftersom de aldrig hade sett en vuxen kvinna spela är förbi. Det är svårt att förstå att de är så stora.

När jag var flicklagstränare fanns det en fantastisk domare som dömde de allra yngstas matcher på Ärvinge BP i Kista. Han var supercool och dömde med extrem fingertoppskänsla och med inställningen att barnen skulle lära sig så mycket som möjligt om spelet fotboll, och ha roligt. Han dömde inte alltid exakt efter regelboken, men jag har nog aldrig sett en så omtyckt och respekterad fotbollsdomare. När jag ser bilderna på Rasmus Bengtsson på Fredriksskans tänker jag på honom.

Tjejerna jag tränade kan inte ha varit mer än max sju och en tjej som min syrra kallade Proffset för att hon alltid gjorde så många mål och som nuförtiden spelar division ett-fotboll (inte alls min förtjänst, hon var en riktig talang) hamnade på mållinjen när motståndarna sköt mot mål. Proffset kastade sig raklång, precis som en vuxen målvakt, längs med mållinjen och klistrade bollen med händerna. Perfekt räddning.

Problemet var att Proffset inte var målvakt.

Allt stannade upp. Alla tjejerna såg förvirrat på varandra. Visste inte om de skulle berömma Proffset eller hur de skulle bete sig. Domaren stegade med stora kliv in i straffområdet och fram till Proffset. Han böjde sig ner och förklarade vänligt att bara målvakten får ta bollen med händerna. Alla nickade och domaren dömde nedsläpp. Proffset var lite skamsen men det var ju liksom inte meningen, det gick på reflex. Själv såg jag det bara som ytterligare ett tecken på hennes talang. Hon visste alltid exakt vad hon skulle göra i alla lägen, utan att jag behövde förklara.

Jag kom att tänka på händelsen när jag såg tv-bilderna från Fredriksskans idag. Det var ju liksom inte meningen, även om Rasmus Bengtsson erkände att ”på tv-repriserna syns det att bollen touchar armen”. Jotack. Någonstans måste domarna dra gränsen, och med tanke på hur många tveksamma handssituationer det varit den här säsongen var det skönt med raka besked, även om det drabbar TFF hårt.

Jag gillar ju de här kalkongalorna även om det är bäst att ha skämskudden nära till hands. Kolla på kläderna, titta på bilder från året som gått och minnas tillbaka. Mmm. Helena Seger är så otroligt stilig! Och Charlotte Kalla och hennes Tiio gulligast. Men både humorinslagen och musiknumrena var ju… inte direkt nyskapande. Vad är det med att män ska låtsasdansa sexigt på scenen? Och är det fortfarande kul att skoja om att män vill ha sex alltid men inte kvinnor? Det känns lite som med Felix Herngren och Paggan, men så är de väl samma generation komiker också.

Kajsa Bergqvist såg väldigt rörd ut inför de stående ovationerna. Rörd var även familjen Pärson. Och Zlatan Ibrahimovic.

Stort ögonblick när Zlatan sjöng med i Tumbalåten!

Varför är alla som sysslar med skidskytte – speciellt ledarna – smått galna? Att mixedlandslaget i skidskytte vann utmärkelsen som årets lag säger mest om hur dåligt året var för våra idrottslag.

Peter Settman ville skicka Ingvar Carlsson från det han kallade ”de intellektuellas bord” till Tomas Brolins bord och jag vet inte vem dissen var störst mot.

Nej, jag har svårt att inte tycka om galor av det här slaget.

Dagen efter var det fortfarande lite svårt att hitta andan. De spanska tidningarna slogs om att slå an den mest lyriska tonen i sina texter, för första dagen den här veckan var inte den frånvarande Raúl huvudnumret utan istället systemet, de fem små på mittfältet som sprang ifrån svenskarna så effektivt.

Sprang, ja. Så fort de fick utrymme att springa rann de förbi och jag vet att vi har ett tungt och starkt fysiskt lag men det har nog aldrig känts så mycket som en nackdel som den här lördagen.
En fråga ringer om och om igen i mitt huvud: vad såg egentligen Lars Lagerbäck de femtielva gånger han tittade på Danmark-Spanien? Exakt vad var det han studerade? Inte hur Spanien beter sig vid hörnor, uppenbarligen. De svenska spelarna hade ingen koll på hur spanjorerna skulle agera.
Läs vidare »

Ju mer jag tänker på det, desto gladare är jag att det inte är jag som ska spela. En sen avgörande kvällsmatch på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid, 71000 åskådare, David Villa i anfallet, Xavi, Iniesta och Fábregas strax bakom honom, 45 miljoner spanjorer ännu längre bak.

Vem är kaxig i ett sånt läge? Inte jag. Jag får ont i magen bara vid tanken på att sitta på läktaren.
Men: Petter Hansson. Tur att vi har Petter Hansson.

Mannen som sägs ha fått pris som årets back bara för att han har likadan frisyr som Hanna Marklund men var den som stod upp bäst förra gången Sverige mötte Spanien. Petter Hansson är kaxig, om än på sitt eget vis. Han är, av många anledningar, ingen Zlatan Ibrahimovic.
Läs vidare »

På Skytteholms IP igår var allt som vanligt och ändå inte. Hur många träningspass har jag inte gjort på den planen? Hur många matcher? Min fotbollskarriär var långtifrån storartad, den sträckte sig så långt som till en lagkaptensbindel i AIK F82:s andralag med sporadiska inhopp i förstalaget, men jag älskade det där laget. (lägg märke till: laget, inte AIK i sig självt, enda anledningen till att jag spelade i AIK var att det inte fanns något flicklag i min ålder i Kista, AIK var närmast två tunnelbanestationer bort. Och hade dessutom fantastiskt bra ungdomsverksamhet)

På den tiden spelades S:t Eriks cups-finalerna i Enskede, men nuförtiden spelas de på Skytteholm, på det som då var grusplan men nu har en fin konstgräsmatta.

Så mycket nostalgi. Jag satt där i solen på en träläktare, studerade programmet och konstaterade att det var ungefär samma klubbar som vanligt som var stora: BP, Hammarby, Vasalund. Varken Bollstanäs eller hade ett enda lag med, det var det enda som var konstigt, de dominerade flicksidan när jag var liten. Speakern var lika entusiastisk som vanligt, segrarna jublade lika mycket, tekniken hos vissa var bländande och ja, några framtida landslagsspelare fanns det säkert.

Nora Strandberg har bett mig fundera ut mitt bästa fotbollsminne till snacket i canal plus idag och det är svårt, det finns så många fina minnen. Men det kommer ha med Sanktan att göra. Sanktan var allt under några år. Jag spelade själv och tränade min systers lag och det gav så otroligt mycket. Jag blev som sagt aldrig särskilt bra men hade så fruktansvärt roligt under alla år.

Och igår kom jag att tänka på den gången vi skulle spela mot Bromsten samtidigt som det var match på Råsunda. Som vanligt använde de då grusplanerna som parkering och vad skulle vi göra? Vi ville så gärna spela så vi bröt oss in på gräsplanen med läktare istället, övertalade domaren att döma trots allt och spelade matchen. Jag tror inte att den godkändes av förbundet sen. Men det var höst och kallt och otroligt roligt, matcherna mot Bromsten tillhörde alltid de roligaste. Bromma var toppkonkurrenterna i vår serie, Bollstanäs var alltid överlägsna i högsta serien, Bromsten var snällast och roligast och Sundbyberg blev det alltid otroligt hårda och arga matcher mot. Sundbybergs IP. Åh, dit måste jag nog åka snart. Så många hatmatcher som spelats där.

Idag ska jag på teater.

Slutsignalen gick och spelarna såg sammanbitna och inte särskilt glada ut. Inga vilda glädjescener. Det är bra, det. Vi sparar dem till onsdag, för danskarna gjorde inte sitt sett ur deras eget perspektiv och vinner Sverige över Nordirland på onsdag är det klart, då ska Sverige nästa sommar tillbaka dit de var igår, nästan i alla fall. Några meter åt ena eller andra hållet, bara.

Jag lyckades på förhand övertyga mig själv om att lilleputtmagontet inte är lika påtagligt nuförtiden som det var förr. Men när lördagen först grydde och sen blev eftermiddag var jag orolig och nervös, rädd för att Sverige skulle vika ner sig och tvinga fram ett slutgiltigt avgörande till de sista matcherna. Den oron var onödig. Sverige är inte längre ett lag som sumpar chanser som denna.
Läs vidare »