Inte för att de hade haft något att sätta emot Kanada i en semifinal – Tre Kronor hade fått anstränga sig för att få till snyggare siffror än Damkronorna lyckades med mot just Kanada – men det hade ju varit en sådan rolig semi. Nu tog det slut innan det riktigt hann börja. Och Tre Kronor utmanar Helena Jonsson om titeln ”OS största svenska flopp”.

Visserligen hade jag och många med mig tippat en guldfajt mellan Ryssland och Kanada, det var den moraliska finalen som spelades på onsdagskvällen i Canada Hockey Place och jag trodde aldrig att Tre Kronor skulle kunna slåss om Sverige – men Tre Kronor har presterat så långt under den nivå en samling sådana här spelare ska kunna komma upp till turneringen igenom. Den enda match de egentligen övertygade i var mot Finland. Bleka, tama Finland.

Sedan ställde de ut sina skridskor mot Slovakien och trodde att det skulle räcka. Det var de inte ensamma om. Ett helt svenskt folk – jag inräknad – var redan i fredagens match mot Kanada, inför en fullsatt entusiastisk arena.

Om Slovakien ändå spelat bra. Då hade det kanske nederlaget varit lättare att köpa. Men nu gav Tre Kronor bort en semifinalplats till ett lag som inte borde varit där, inte om de hade fått ordentligt motstånd i kvartsfinalen.

Några få gånger blixtrade det till. Oftast fanns bröderna Sedin på isen, och allra mest blixtrade det när de var de båda och Peter Forsberg. Ett tag i den andra perioden, när Foppa tillsammans med Henrik Zetterberg hade höjt sig ett snäpp och tydligt visat vägen, då kändes det som att Tre Kronor skulle klara den här matchen. Visst var det surt att släppa in ett mål precis i slutet av den andra perioden – men Tre Kronor såg i det läget ut att ha grepp om matchen.

Det finns ingenting att skylla på, inga bortförklaringar. Tre Kronor var för dåliga. Skapade inte tillräckligt mycket, och det som skapades fanns det ingen skärpa i.

Underskattade svenskarna Slovakien? Det tror jag nog. Den stirrighet som spred sig i det svenska laget i den tredje perioden när de insåg att de fortfarande låg under tydde på det. Det fanns ingen plan för det läget, det var så uppenbart. Det fanns bara en plan och den hette: Kör över Slovakien. Den fungerade inte.

Mest av allt känner jag mig snuvad på en semifinal mot ett fantastiskt Kanada, inför en fantastisk hemmapublik. Jag vill inte att Tre Kronors OS ska vara slut redan nu. Vart fjärde år har vi ett riktigt landslag, vart fjärde år får vi se Sveriges bästa spelare ställas mot världens bästa. Då ska de inte sjabbla bort det på det här sättet. Jag vill inte vänta ytterligare fyra år.

Fan också.

Jag hade aldrig kunnat ana att OS-hockey var en så stor transfest. Det här var min debut på en nordamerikansk hockeyarena, dessutom OS-hockeydebut och det var ju karlar i kvinnokläder överallt! De flesta hade flätperuk: två långa tjocka ofta rågblonda flätor som hängde på vardera sidan om ansiktet. Någon hade bar överkropp till kortkort med blågul sportbh. En annan hade gigantiska bröst och ett förkläde med ett lönnlöv på över en kjol som han ständigt lyfte på och vippade med rumpan när kameran zoomade in honom.

Alltså, någon karl med pippiflätor dyker det ju alltid upp oavsett vilket landslag som spelar. Men nu var de så många. Och glada. Kisscamen zoomade in två av flätkillarna som glatt kysste varandra, till hela arenans stora förtjusning.

Dessutom blev Kent igenkänd av en man i publiken:

– Äej due frrrån Malmee, frågade han med dimmig blick och presenterade sig sedan som ett Mif-fan. (Ja just det, Mif-fan, inte Redhawks-fan.)

Han sportade den klassiska hockeysupporterlooken istället för transmodet, med landslagströja och vikingahjälm som han dagen till ära hade dekorerat genom att trä en tom och tillknycklad ölburk på det ena hornet. Ägnade sig sedan åt att fota alla damer som satt runt honom i publiken, och när han skulle luta sig över dem för att tacka hällde han öl över både dem och sig själv. Men humöret var på topp, hela tiden.

Det var snack om att lägga sig inför  Sverige-Finland, mest i kvällstidningarna förstås, som älskar att förstora sådant, men ändå. Jag har aldrig hört något så dumt. Det skulle då vara för att undvika den halvan av slutspelet som Kanada, USA och Ryssland befinner sig på. Men allvarligt – det kan inte ha funnits i de svenska spelarnas tankar. Det handlar ju inte bara om att få lättare eventuellt motstånd i semifinalen, det handlar om att spela en extra match istället för att få en vilodag.

Och då har vi inte ens snuddat vid de demoraliserande effekterna av att lägga sig en match, för ett lag som inte riktigt övertygat som medaljkandidater under turneringens två första matcher. Läggmatcher är inte karaktärsdanande.

Nej, nu fick Tre Kronor precis vad som behövdes inför slutspelet. En stabil och övertygande vinst mot ett Finland som visserligen kändes svagare på alla punkter, men som det ändå är stärkande att känna sig så klart bättre än. Finland lyckades inte ens utnyttja alla sina power play-lägen. Finland såg farliga ut den första minuten av den första perioden – sedan dominerade Sverige fullständigt.

Nu måste det bli Slovakien i kvartsfinal (för inte tar Norge Slovakien) och Tre Kronor har klarat av att spotta upp sig lagom till att slutspelet börjar. Kan de nu bara fortsätta att växa en liten bit för varje match – då kan det här bli en riktigt rolig OS-turnering. Trots att vi hamnar på ”fel” sida. Eller kanske just därför? För sen, om jag räknar rätt här (inga garantier) blir det Kanada eller Ryssland i semin. Fest! OS-fest! Hockeyfest! Inte en klar väg mot finalen. Men fatta vad kul det blir.

Fredagskväll i Malmö Arena och det är kvällar som dessa, när 12504 sitter på läktarna, Redhawks spelar taggat och bra och motståndet är spännande som det är lätt att börja drömma iväg mot det där som man inte riktigt får prata om… Som Malmö Redhawks själva har slutat prata om. Men som väl alla tänker lite på i smyg. Jag gör det i alla fall.

Ni vet vad jag snackar om.

Det är ett år sedan Arenan öppnades och det känns både som kort tid sedan och längesen. Arenan känns så självklar nu. Alla faciliteter, den vitt lysande isen (ja, det är något speciellt med ljuset i Arenan, eller om det är isen, eller om det är både och), stämningen det kan bli matcher som dessa, när motståndet är intressant och Redhawks spelar bra.

Just det senare, framförallt motståndet, är vi ju inte helt bortskämda med. Såhär som ikväll skulle det alltid kunna vara, men redan på tisdag kommer Västerås hit. Med all respekt för Västerås – men det är skillnad på motstånd och motstånd, och vilket intresse de lyckas uppbåda.

Fascinerande det där, att intresset för Leksand aldrig tycks sina oavsett hur länge de huserar i allsvenskan. Varken hos Malmöiter som håller på Redhawks eller inflyttade masar. Leksand är synonymt med bra och rolig hockey, oavsett hur dåliga de för tillfället är.

För att byta ämne totalt: Jag låg däckad igår, i sviterna efter svininfluensavaccinet. Trodde inte jag skulle drabbas så hårt eftersom jag inte kände av någonting på onsdagskvällen när jag fick själva sprutan men ju längre dagen gick desto tröttare och mattare blev jag. Tänkte på hur jobbig svinis måste vara om man får den stora, riktiga dosen. Idag är bara själva stickpunkten lite öm.

PS. För alla som undrar över min hårstatus: jag har släppt ut håret nu. Tvättat det också. Det blev typ en tredjedel så stort.

Blev inget bloggande mellan anhalt två och tre, tiden var tight och jag missade Redhawks första period för att hinna se hela handbollen. Men ändå: rätt häftigt att det faktiskt går att se tre elitmatcher (Redhawks räknas som elitlag även om de inte spelar i elitserien) på en och samma eftermiddag/kväll, och bara missa sammanlagt tjugo minuter.

Vem som gjort det mer än jag undrar jag dock. Det var inte överdrivet många som gick de 200 meterna från Swedbank Stadion till Baltiska Hallen för att se handboll efter fotboll, trots att det var gratis för den som betalat för fotbollen. Och av min syn att döma hade nog hälften av de himmelsblå gått i paus.

Hockeypubliken har en kärna som är konstant oavsett yttre faktorer. Oavsett om MFF spelat tidigare under dagen, hur det gått tidigare under säsongen eller vem som står på isen: det finns ett gäng Redhawks-supportrar som är där i vått och torrt. Det är imponerande.

Imponerande var däremot inte Redhawks spel. Jag missade som sagt första perioden och enligt den alltid tillförlitlige Kent (och sedermera även Göran Karlström) hade Redhawks sin bästa period under de första tio minuterna av matchen. Sedan slocknade det. Oinspirerat och segt. Björklöven satte tempot – och satte det lågt.

Kalis var inte nådig efter matchen, trots två poäng och upphämtning som gav förlängning och straffvinst. 

– Man måste betala ett pris för varje poäng man vill ha i hockey, man kan inte agera på det här sättet inför en hemmapublik, sa han på ett dalmål som blev tydligare än vanligt och försökte kväva ilskan som bubblade upp vid minnesbilderna från matchen.

Hetaste matchen idag? Det var faktiskt HK Malmö-OV Helsingborg, som även om den är en bit från toppen i elitserien var tät och jämn och underhållande. Men som hade minst publik, spelades i sämsta arenan och så vidare.

Nu ska jag ta mig hemåt. Tre matcher, många intryck, lång krönika. Undrar om mitt hem luktar trattkantareller?

Förlust mot Mora var naturligtvis en besvikelse för Redhawks som hoppats på att ta upp Babyhawks-stämningen direkt. Nu var det riktigt nära ikväll, individuella misstag och en Jani Hurme som inte riktigt höll måttet gav 0-4 och det blev jobbigt att hämta upp. Men Redhawks var inte långt ifrån att klara det, och den nerven behövs för att behålla publiken. Den är inte tillräcklig naturligtvis, det krävs nästan tre poäng mot Sundsvall på tisdag för att dra lika mycket folk (över 6000) nästa fredag då Troja/Ljungby kommer hit.

Viktigt nu att inte låta sig dras ner i samma gamla negativa spiral från förra året. Negativa spiraler har vi haft nog av i den här stan.

Apropå negativa spiraler: vilken annan Malmötränare låter Göran Karlström som? ”Så länge vi bara skapar målchanser finns det ingen anledning att få panik.”

Dagens krönika handlar om det som blir den stora utmaningen för Malmö Redhawks i den nya ekonomiska kostymen. Tålamod.

Säkert vårtecken: jag hämtade ut allergimediciner för 1101.50 kronor på Apoteket igår. Fattar inte hur jag klarade av pollensäsongen på den tiden jag pluggade. När huvudet blir tungt och ögonen klibbar ihop finns det inte annat att göra än att proppa i sig mediciner.

Annars kommer vårtecknen från idrottsvärlden. Malmö Redhawks överlever. Genom isbadet verkar de till och med ha fått sig en tankeställare: Christian Rasmusson och Peo Larsson kunde inte nog påpeka att Babyhawks-andan (”som Sydsvenskan så bra döpte laget till”, sa Rasmusson med en nick mot Kent) är det som man nu ska bygga vidare på. Spelarna sänker sina löner. Ungdomarna får chansen även i fortsättningen. De spelare som kommer till klubben gör det för att de vill spela för just Redhawks – det är slut på de höga lönerna.

Det krävdes alltså ett ganska hårt stålbad, men det verkar att döma av de nya tongångarna som om Redhawks kom ur det väldigt mycket klokare.

Och så MFF, då. Jag tänker inte snacka guld och sånt, det är alltid lätt att göra sånt förhastat, minns bara hur det lät på sina håll för ett år sedan när MFF inledde med några obesegrade matcher i rad. Men den här gången finns ett helt annat lugn, en tydlig spelidé och hungriga, unga spelare som kan ta hur många steg uppåt som helst den här säsongen.

Kanske är de tunga och trista Malmöitiska idrottsåren över? Det frågar jag mig i dagens krönika.

Jag vet fortfarande inte vem det är som skriver manuset till filmen om Malmö Redhawks, men personen som gör det gör det bra. Det lag som idag stod på isen i Arenan var ett helt annat än det jag tidigare sett. Det var spelare fyllda av glöd och revanschlusta, energi och vilja att vinna. Det var ett lag som ville visa världen att de fortfarande var att räkna med. Det finns många som älskar att räkna ut Malmö Redhawks, och äntligen gjorde de något som fick alla dem att hålla käften en stund.

Jag har också räknat ut dem, flera gånger om, och det finns ingenting jag tycker bättre om än att få det uppkört i ansiktet att jag hade fel. Inte när det går till på det här sättet.

Historien om Malmö Redhawks skriver sig vidare. Hur den slutar har vi ingen aning om – men den är definitivt inte över.