Ah, september. Nu är det redan slut. Årets vackraste månad har rusat förbi mig när jag åkt upp och ner till Stockholm nu i veckan. Färgerna, luften, att det inte regnar – det enda som är dåligt med september är vad som väntar när de här dagarna är slut. Mörkret.

Jaja, nog av vädersnack. Till Stockholm åkte jag för att delta i seminariet ”Från Idrottsbladet till Twitter” där sportjournalistikens historia och utveckling skulle diskuteras. Jag var där som twitter, kan man säga. För att berätta om hur vi resonerar på Sydsvenskan, vad vi ser som de stora utmaningarna och möjligheterna idag. Och hur den nya tekniken påverkar oss.

Min uppfattning är att den stora utmaningen är att hitta sätt för att tydliggöra att nätet och pappret är två delar av samma produkt, där vi måste hitta olika sätt att berätta på.

För några år sedan lades en del av pappersmaterialet ut på nätet och sen var det bra med det. Nu finns en hel del på nätet som inte finns i pappret, och vice versa. På nätet är snabbheten den främsta kvalitén. I pappret gäller det att ta tillvara på möjligheten till eftertanke och fördjupning. Dagen efter kan vi inte bara berätta hur det gick – som i dåtidens referat – för det vet redan våra läsare. Det har de läst om på nätet, sett på tv, och på olika sätt fått refererat för sig. Och vem vill betala för en tidning som bara berättar saker man redan vet?

Kortfattad sammanfattning alltså – för den som är intresserad finns både mitt föredrag och den efterföljande diskussionen utlagd här.

Och så måste jag tipsa alla om att besöka Riksidrottsmuséet. Jens Lind har jobbat med ett projekt som gått ut på att han valt ut massa gamla tv-inslag och samlat på Riksidrottsmuséet. Igår presenterade han några av dem – lite som ett Stopptid Live. Det finns så mycket fantastiskt i det svenska tv-arkivet, och nu går det alltså att besöka Riksidrottsmuséet i Stockholm och själv söka bland klippen. Eller helt enkelt titta på det som ligger under kategorin ”Idrottspärlor”. Pärlor var ordet. Vi skrattade så vi nästan grät åt inslaget om ”Barnens olympiad” från fyrtiotalet, till exempel. Rekommenderas!

Idag vaknar jag utmattad men glad. Och jag gör det av en annan anledning än många andra i den här staden. Jag är glad för att det på min hallmatta (nåja, nu ligger den på köksbordet) ligger en tolvsidig bilaga som bara handlar om gårkvällens derby.

Ibland får jag frågan om jag verkligen inte håller på något lag. Nej, svarar jag alltid då, och det är sant. Fast jag lägger också ofta till ”men det är mycket roligare att jobba när det går bra för laget jag följer”. Då är det den här typen av kvällar jag tänker på. När vi kallar in massa extrafolk, involverar tidningens olika avdelningar i arbetet, spänner bågen och siktar högt, på att få med tolv sidor redan till förstaupplagan trots att den måste skickas till tryckeriet mindre än en timme efter att slutsignalen går. Och vi klarar det. Då är det kul att göra tidning. Då är vi som ett annat lag som spelar vår egen match, en parallell match till den riktiga matchen, som också jobbar mot slutsignal och måste ha olika taktik, beredda att omvärdera om resultatet går en annan väg än den planerade. Det är adrenalin och anspänning och en väldig glädje över att se det gå så bra.

Så: läs bilagan. Det var egentligen bara det jag ville säga. Själv ska jag ladda om och köra till Vejle och se om Sveriges damlandslag fixar VM-avancemang.

Så många stela intervjuer de har gjort. Hon frågande, han svarande. Men ikväll, då släppte det. Efter att Iker Casillas brustit i tårar (för vilken gång i ordningen?) vid tanken på sin familj och på vilket sätt de bidragit till VM-guldet och Sara Carbonero försökt få honom att prata om matchen istället släppte allt för Iker Casillas, och äntligen kom den.

Kyssen.

– Jag drar nu, sa Iker och sprang sin väg.

– Madre mia, sa Sara och torkade sig om munnen.

Idag har jag varit på Zlatan Court och tvingat några killar att spela fotboll med mig. Varför? Hehe. Det får ni veta om ett bra tag. Men det var lika fint som vanligt där. Härlig plan att springa på, träden har börjat slå ut, glada barn som lekte vid alla tre sandlådorna. I amfiteatern hängde de lite äldre.

Alla som vill ha sig en lektion i mediekritik och hur medier bygger stereotyper borde ta sig till Zlatans mammas gård och titta på det som i så många tidningar har beskrivits som grå betong och misär. Jag tror ärligt talat det är Malmös mysigaste gård.

Sen åkte jag hem till redaktionen och såg Zlatan göra en inte så bra match mot Inter. Det var han i och för sig inte ensam om i Barcelona. Bittert att åka ut mot just Inter. Ännu bittrare att det inte går att komma ifrån att Inter förtjänade avancemanget.

Lugn dag här idag. Så tyst som det bara kan vara på en sportredaktion där det plötsligt inte finns något dagfolk (förutom två chefer som fortfarande fyra veckor senare sliter för att få koll på alla rutiner) utan alla droppar in framåt eftermiddagen. Inne på centralwebben är det mer fart, kan jag lova. Där jobbar de för fullt med den nya sajten, och reaktionerna på den. Som vanligt är det lätt att vilja ha förändring i teorin – när den plötsligt står mitt framför en är det inte så lätt att ta till sig den. Tänk bara på vad som händer varje gång facebook byter design. Några dagars extrem upprördhet och ilska – sen lägger det sig och när facebook några månader senare bestämmer sig för att byta design igen är de som förut avskydde designen dess främsta försvarare.

Här tar vi varje dag små steg på nya marker. Testar vad som funkar, och vad som inte blir så bra. I söndags provade Heidi en ny analysform: att fokusera på tre moment i MFF:s match mot Kalmar som blev matchavgörande och låta Roland Nilsson kommentera dem. Blev superintressant, tyckte jag. Analys, analys, analys – det har verkligen varit trenden framför andra inom sportjournalistiken de senaste åren, och den har oftast tagit sig uttryck i feta bylines och subjektiva åsikter. Men hur går det att analysera på andra sätt? Och vad kan vi bidra med i papperstidningen dagen efter match, när läsarna redan vet vad som hänt i matchen eftersom de för längesen har läst om den på nätet och sett rörliga bilder på tv? Frågor som vi brottas med just nu. Och som jag kommer att återkomma till.

Vad händer? Det var ett tag sen. Jag var tvungen att landa lite efter Vancouver, och när jag hade gjort det var det bara att studsa upp igen för då väntade ett chefsjobb med hur mycket som helst att sätta sig in i skaffa sig koll på.

Såhär är läget hos oss just nu: Max Wiman, som fram till och med OS var sportchef på Sydsvenskan, har återgått till skrivande verksamhet här på sporten. Jag är chef för sportredaktionen. Malena Henriksson, tidigare nöjeschef på Sydsvenskan, är nu biträdande chef. Tanken med den fördelningen är att jag fortfarande ska kunna skriva krönikor, om än inte i samma utsträckning som tidigare.

Vad händer med bloggen? Tja, den kommer ändra inriktning, även den. Min tanke är att jag här ska diskutera det vi gör på redaktionen, och hoppas att ni vill ge era synpunkter. Vi vill göra sportsidor som är så bra så att ni känner att ni inte kan vara utan dem. Här ska jag försöka förklara hur vi resonerar.

En av de första satsningarna vi sjösatte var Max Wimans MFF-blogg. Det är bara att konstatera: den bloggen har saknats hos oss. När jag som nyutnämnd chef intervjuades i Sydsvenskan sa jag att vi måste dominera i bevakningen av MFF. Jag har insett i efterhand att det missuppfattades av många – jag menade inte att MFF ska få mer utrymme, men att det vi gör om MFF ska vara bättre. Vi ska vara bäst på MFF. Det innebär inte automatiskt att de får mer utrymme.

En annan nyhet är liverapporteringen via tjänsten coveritlive där ni läsare har möjlighet att kommentera och diskutera med den som rapporterar. De senaste veckorna har vi kört det när MFF, Redhawks och Lugi spelat och det har varit succé.

Vi fick mycket kritik när vi inte var på Redhawks bortamatch mot Bofors själva förra veckan, utan istället valde att köpa in två texter från en lokal journalist. Jag kan förstå upprördheten, och förklaringen är enkel: efter OS har arbetsstyrkan varit decimerad. Vi satsade mycket på att göra ett bra OS – och jag tycker att vi lyckades i många avseenden – och det kostar. Vi är fjorton på sportredaktionen, sex var lediga direkt efter OS. Vi hade helt enkelt ingen möjlighet att vara i Karlskoga. Men nu är vi på plats i Uppsala, när  Redhawks möter Almtuna, precis som vi var i Örebro när Lugi miste sin slutspelsplats igår.

Det är inget lätt pussel att lyckas med en bra sportbevakning som gör alla nöjda och jag tror aldrig vi kommer lyckas med det, alla vill alltid ha mer om sina lag, men jag lovar er att vi gör vårt allra bästa.

Här går vi och väntar på festen. Samtidigt: idrottens retorik blir verklighet, på riktigt, liv och död är plötsligt allvar och en 21-årings liv går inte att rädda sedan han kraschat under träningen. Där någonstans tar orden slut. Allting blir futtigt. Perspektivet är nyttigt, men inte kul. För en stund blir det svårt att fokusera på det vi är här för, att riktigt ta det på allvar.

Men vi repar oss. Redan imorgon följer vi Helena Jonsson och ACO(z) med spänning, på måndag kommer jag bli ledsen om Anja Pärson åker ur.

Jag tror vi människor behöver ett andrum för de stora känslorna och uttrycken. Vi måste få känna mycket, men veta att det inte riktigt är på riktigt. Sportjournalistiken anklagas ofta för sitt användande av starka uttryck och metaforer, de som inte tycker om sport har svårt att förstå varför vi överhuvudtaget bryr oss om något som är en lek.

Jag låter mig påverkas av sport. Jag låter mig också påverkas av bra litteratur, inte lika ofta – men det händer, helt klart – av film. Litteratur och film är inte heller ”på riktigt”. En del är dokumentärt, det mesta är uppdiktade historier. Jag tror aldrig jag har hört någon anklaga litteratur eller film (eller de som gillar film och litteratur) för att ta till för stora känslor för att beskriva något som egentligen bara är hittepå, en lek med ord, musik, skådespelare.

Varför? Kanske för att litteraturen och filmens försvarare är bättre på att verbalisera sina behov, förklara varför deras uttryck behövs. Vi låter ofta bli. Nöjer oss med att vi tycker om sport, reflekterar inte över varför vi gör det. Förklarar definitivt inte varför.

Inom litteraturen och filmen kan ingen plötsligt dö ”på riktigt”. De testas aldrig på det sättet. Inom idrotten kommer verkligheten ikapp med jämna mellanrum, och alltid med samma resultat. Förvirring, chock, vad gör vi av oss själva och våra ord nu? Där är vi nu.

Som vanligt när det handlar om män och kvinnor och sport blir det mycket reaktioner och det finns en del intressant i kommentarerna till inlägget om Svenska Fans-omröstningen. Gustaf skriver:

De flesta tjejer du nämner som du vill ha med i omröstningen har jag aldrig ens hört talas om. Jag följer i princip all sport, alla sportsidor och är jämt uppdaterad om vad som händer inom ”sportvärlden”. Jag tror många känner precis som jag att dem inte har någon aning om många du nämner, så varför ska de då vara på listan?

Och sätter lite huvudet på spiken (även om jag är lite tveksam till det här med Gustaf verkligen följer ”alla sportsidor”, flera av de journalister jag nämner har jobbat länge inom branschen och syns så gott som dagligen på sina respektive mediers hemsidor om man läser vilka som skriver artiklarna), precis som Johanna påpekar sen:

En duktig sportjournalist likställs med att vara en stor profil – vilket inte är så konstigt eftersom läsarna väldigt sällan har en aning om hur jobbet ser ut bakom kulisserna. Det enda som syns är åsikter, utspel eller bra programlederi. Inget av det behöver man egentligen vara en duktig journalist för att göra på ett bra sätt.

Vilket var en del av det jag ville komma till i intervjun med Dagens Media. Bra journalistik innebär inte automatiskt hög profilering, och vice versa. Jag respekterar naturligtvis Svenska fans läsares åsikt men tar inte omröstningen som ett kvitto på vem som är ”Sveriges bästa sportjournalist”. Sorry. Mest populära bland Svenska fans läsare däremot – inget snack, hur skulle jag kunna opponera mig mot det? Klart att det är ett fint pris att få.

Johanna påpekar också att det inte självklart är så att män läser män och kvinnor läser kvinnor och jag håller med, några av mina favoritskribenter och författare är män. Men jag tror inte heller att man ska underskatta det som på kultursidorna häromdagen rubricerades ”Könslåsning i läsningen”. In och läs, det är intressant. Visst handlar det om skönlitteratur och inte sportjournalistik – men jag tror helt klart det finns gemensamma tendenser.

Det har varit en hel del snack om Svenska Fans läsares omröstning om vem ”Sveriges bästa sportjournalist” är. Tittar man på nomineringslistan kan man dra fyra slutsatser: 1) Alla skickliga sportjournalister bor i Stockholm, 2) Alla skickliga sportjournalister jobbar med fotboll, 3) Det finns inga skickliga sportjournalister på morgontidningarna och 4) Alla skickliga sportjournalister är män.

Jag skulle kunna opponera mig mot samtliga fyra påståenden, men kan inte riktigt ta den här nomineringen på allvar. Den säger mer om vilka som röstar än vem som är Sveriges bästa sportjournalist. Min gissning är att genomsnittsröstaren ser ut såhär: en kvällstidningsläsande kille som gillar internationell fotboll och allsvenskan. Då är det kanske inte så konstigt att resultatet blir därefter.

I Dagens Medias artikel där jag är intervjuad kan man få intrycket att jag bara saknar Nora Strandberg på listan, men det är helt fel. Jag sa till Martin Schori på Dagens Media att jag var mest förvånad över att hon inte var med, eftersom hon jobbar med internationell fotboll på Canal Plus, precis som många av de andra nominerade. Dessutom är hon galet kompetent och en av de värsta fotbollsnördar jag känner (och ja, jag känner en hel del).

Men det finns naturligtvis en hel drös andra kvinnor jag saknar på den listan: vår egen Heidi Silvander, Carina Olofsson och Rebecca Hedin på Göteborgsposten, Johanna x 2 (Frändén och Garå) nere i Barcelona, Jane Björck på SVT, hockeygurun Malin Fransson på Dagens Nyheter, frilansande Kristina Kappelin… bara för att nämna några av mina favoriter, jag är medveten om att jag har utelämnat många skickliga kvinnliga sportjournalister som lätt hade tagit sig in på nomineringslistan om jag hade gjort en egen men det skulle sluta med att listan blev oläsligt lång och så skulle jag säkert ändå glömma någon.

Och skulle jag sedan dessutom börja räkna upp alla män som jobbar utanför Stockholmsområdet, på morgontidningar och/eller med annat än fotboll, ja då skulle ni ha slutat läsa för länge länge sedan.

Efter ungefär femton timmar (olika intensivt under olika perioder, naturligtvis) och åtminstone fem inblandade personer finns nu en film med debatten om huliganism uppe. Det är inte jättebra kvalitet, det är filmat med min mobiltelefon, men det går att höra vad som sägs och för den som är intresserad av frågorna duger det säkert. Det är så trist med debatter som berör många men som bara några få kan se (även om åttio åhörare på plats faktiskt är en bra siffra). Och här är dagens krönika på samma tema.

Jag har haft en så där löjligt bra första dag på semestern med lång lång sovmorgon, bad, grill till solnedgången och så vidare. Ni vet. Nu håller vi tummarna för att resten av semestern blir lika bra.