Det finns två saker som är viktigare än andra för mediepersoner att slänga sig med just nu: att hylla transparens och klaga på att papperstidningen inte kommer ut på röda dagar. Transparens innebär att man ökar insynen i processen för läsarna så att möjligheten till källkritik ökar och kraven på journalister hårdnar. Typ. Klagandet på papperstidningens uteblivande de röda dagarna handlar om att det är omodernt med röda dagar och att man kan förvänta sig av en tidning att komma ut varje dag året om, även i pappersformat. Jag gillar transparens och – papperstidningsfria dagar. Gillar känslan av helg, vetskapen om att matbutiken bara har öppet några timmar och att allt inte är lika serverat som alla andra dagar. Lugn och ro. Att tvingas vara ledig och göra andra saker. Få lite informationsstopp. Herregud, vill jag verkligen veta något finns ju nätet där.

Och så känslan när jag vaknade imorse och såg tidningen ligga på hallmattan: nu är det vardag igen. Ni får inte missa Kristin Nord och Åsa Sjöströms reportage om rockabillies i Enviken.

Innan jag går på försenat Jesus-far-till-himlen-firande och kostar på mig två dagars ledighet såhär efter ett nätt fjortondagarspass: ytterligare ett inlägg i debatten om flygplansincidenten. Det ställs en del intressanta frågor i den texten.

Men nu tar jag, som sagt, lite ledigt. Vi ses på Malmö Ip på tisdag! Då blir det match.

Vaknar upp till en dag på andra sidan rubrikerna. Fotbolldirekt.com ringde igår och vi hade ett rätt långt snack om hur MFF sett ut den här säsongen, där jag hyllade trion Daniel Andersson, Labinot Harbuzi och Robert Åhman Persson, och beskrev det komplicerade i att spela in en matchotränad Wilton Figueiredo på någon av deras bekostnad. Yes, fine, inga nyheter där – det har jag skrivit förr.

Rubrikerna blir rätt hårda i någon annans version, det är en sådan sak man får ta när man låter sig intervjuas. Men vad som händer när samtalet blir väldigt nerkortat och ryckt ur sitt sammanhang är att vissa tydligen tror att jag påstår att Robert Åhman Persson är petad idag, när han är avstängd. Vad jag egentligen svarade på var från början en fråga om hur Miljan Mutavdzic saknas och därefter pratade jag alltså generellt om säsongen hittills, INTE situationen inför den specifika matchen ikväll.

Så det var bara att ringa upp Ola Gustavsson som gjort intervjun och förklara att artikeln kan läsas på olika sätt. Själv hade han tänkt på samma sak men tyckte det var tydligt att jag pratade om situationen generellt. Något citat var modifierat också, det fick han helt enkelt ta bort. Men men. Nu finns en tydligare version ute på nätet.

Däremot kvarstår ett faktum: jag tror inte att jag är den enda som väntar på ett riktigt genombrott av Wilton Figueiredo. Han har tagit små steg för varje match han spelat, Geflematchen var den bästa hittills, men fortfarande saknas den där riktiga kanonen. Kan den komma mot HIF? Kanske. I mina ögon gäller HIF som favoriter, de har inlett den här säsongen strålande. Men jag tror på en väldigt öppen match, och tror dessutom att den här matchen och typen av motstånd passar MFF bättre än Gefle, även om Robert Åhman Persson hade behövts på mittfältet. Viktigt att Ulrich Vinzents är tillbaka – David Durmaz övertygade inte mig mot Gefle. Att se Jasmin Sudic ställas mot riktigt motstånd ser jag framemot – och att det motståndet heter Henrik Larsson och Rasmus Jönsson.

Det kan bli en riktigt rolig kväll på Olympia.

En vän till mig funderade på att börja pensionsspara.
– Jag har bara tre ledord när det gäller kapitalplaceringar, sa han: porr, vapen och droger. Kommer alltid att vara efterfrågat, kommer alltid gå att tjäna pengar på.

Han är inte ensam om den insikten. Berth Milton, till exempel, delar den. Han har gjort sig rik på att producera porr och nu tänker han ”ge sig in i” fotbollsvärlden också genom att köpa aktier i AIK. Exakt hur stor andel han har köpt och hur han gått till väga är inte helt klart. Men en sak är ett faktum: moralpaniken. Och naiviteten, som jag inte vet om den är spelad eller äkta.
Läs vidare »

Det skulle ju bli fest. Hela Råsunda var berett, i högtalarna spelades de senaste årens halvtöntiga mästerskapslåtar och publiken sjöng med, klappade i takt med någon slags solfjädrar de alla fått.

Nordirländarna hade festat i hela stan under dagen, de var många och grönvita och sjöng, utanför pubar och på tunnelbanan. Tanterna höll för öronen och kidsen sa ”din mamma”. Jag teg och tänkte att de skulle allt få se. På fotbollsplanen. Det fick de inte. Det var vi som fick se, än en gång, hur ett lag som på pappret verkar sämre kan slå det lag som borde vara bättre.

Nordirland lurade oss ytterligare en gång. Och jag kan bara inte förstå att vi gick i fällan. Inte en gång till. Så bra är inte Nordirland, så dåligt är inte Sverige.
Läs vidare »

Jag hade lite svårt att få ur mig dagens krönika. Satt här hemma och svettades lite och min fina vän A som är på besök försökte komma med någon slags, ehh, uppmuntran.
– Alltså, nu skriver ju inte jag lika ofta som du längre, men jag hatar den där känslan av att inte riktigt vara nöjd med en artikel. Ända tills den är publicerad sitter den ju där som en pinne i arslet och skaver, konstaterade han.
Jo. Rätt bra liknelse. Bara inte vad jag ville höra just då.

En rolig sak med Pride House är de intervjuer de gör med olika kända personer. Bland annat intervjuar de Devrim Mavi, som var taleskvinna för Fi och nu ska börja som chefredaktör för tidningen Arena, och Tiina Rosenberg, som ju även hon var medlem i Fi och nu är professor i genusvetenskap i Lund. Rosenberg har jag visserligen sett och hört i många olika sammanhang (jag har alltså inte bara sett mediebilden från Fi-tiden) och alltid gillat hennes vassa humor, men i de här intervjuerna kom ändå helt nya sidor av de här två människorna fram.

Devrim Mavi bara fnissade hela tiden och medan hon pratade tänkte jag bara ”gud vad gullig och mysig hon verkar”. Tiina Rosenberg höll stor show, skrattade och skämtade med otrolig självdistans och alla åhörare garvade oavbrutet i fyrtiofem minuter.

Genom massmedia är de här två kvinnorna kända som Fi-häxorna. Kalla, hårda, diktatoriska människor som går över lik för att nå dit de vill. Det är det där med klichéerna igen. Fy fan för dem. Finns det verkligen bara plats för en bild av varje människa? Ska det vara så svårt att ställa andra typer av frågor, eller bara ställa dem på ett annat sätt? Var finns nyfikenheten att tränga in bakom klichén? Jag kan inte fatta att någon vill göra så grund journalistik och bara fortsätta att reproducera en välkänd bild av såväl människor som samhälle.

Jaha. Jari Litmanen ska inte spela mer i Malmö FF. Nähä. Finns inte mycket mer att säga, egentligen. Mer än att det nu är officiellt det som varit känt det senaste halvåret. Sören Åkeby verkar inte ha räknat med Litmanen ett ögonblick den här säsongen, varför ledningen velat hålla skenet uppe och låtsats som att allt varit som det ska och att han varit med i truppen på samma villkor som alla andra.

Nu ska han definitivt inte vara med mer. Jag tror inte någon är förvånad. Möjligtvis Bengt Madsen, om han nu är så naiv som jag utgår från att han anstränger sig för att verka.

Hur svensk är svensk fotboll? En titt på A-landslagen avslöjar: inte särskilt. Med tanke på hur många svenskar det finns med namn som inte har sitt ursprung i Sverige, och hur många av dessa som spelar fotboll, är det få som når ända fram till a-landslagen.

Förra veckan blev 23-åriga Yolanda Odenyo huvudperson i en debatt som började i en ända och slutade i en annan. Odenyo, ursprungligen från Uppsala med svensk mamma och pappa från Kenya, spelar collegefotboll i USA och har tagits ut i ligans All star team tillsammans med amerikanska landslagsspelare. De svenska förbundskaptenerna har aldrig sett henne spela, trots att hon nu är i Sverige och spelar med division ett-laget Gamla Uppsala över sommaren.
Läs vidare »

Zlatan var på presskonferens idag och den stora frågan är, även denna vecka, om han ska spela eller inte. Förra veckan lät det hela tiden på både Lagerbäck, Zlatan och de mer medicinskt kunniga som att han skulle kunna spela åtminstone en del av matchen. Nu säger de att han inte skulle ha klarat det och nu låter det som att det är väldigt tveksamt till spel överhuvudtaget. Anledningen ska vara att Zlatan har en slags träningsvärk i musklerna runt ljumsken, men att själva ljumsken nu är bra. Är allt bara ett spel från landslagsledningens sida? Försökte de få det att framstå som betydligt bättre än det var förra veckan – och försöker de nu mörka att Zlatan ska spela på onsdag?

Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Men imorgon ska de träna igen, dessutom är det öppen träning, och det ska bli spännande att se.

Annars var det stora samtalsämnet ”mediemyten att inte Zlatan och Allbäck kan spela tillsammans”, som både Lagerbäck och Allbäck försökte slå sönder. Sanningen är att Zlatan och Allbäck knappt spelat tillsammans, och frågan är om vi verkligen kan dra några slutsatser utifrån det. Som det låter nu startar dock Allbäck och Rosenberg, men det går, som sagt, inte att vara säker på något.