Egentligen stod Anja Pärson för årets bragd. Det finns inget ord som bättre beskriver det hon åstadkom när hon kraschade i backen och mindre än ett dygn senare stod på benen igen, bokstavligt talat slagen blå och gul, och tog VM-brons i samma svåra backe. Det är en bragd i min värld. Men när det inte längre går att ge henne priset – efter att hon fick det två år i rad bestämdes det att ingen idrottare kan få det mer än två gånger – var det helt rätt att ge stafettkillarna bragdguldet.

Jag satt i radio två gånger imorse. Båda gångerna propagerade jag för en sak: att stafettlaget skulle få bragdguldet. Tillsammans stod de egentligen för två av OS största prestationer: Marcus Hellners guld i skiathlon var lika mycket en laginsats som stafetten. Det var svensk lagåkning på hög nivå och frågan är hur bra det hade gått för Hellner utan Johan Olssons och Anders Södergrens hjälp. Det var ytterligare en anledning att ge guldet till stafettlaget – eftersom de låg bakom skiathlonguldet också.

Snor i skägget, OS-guld, klassisk svensk TV-sport, Norge slagna – viktiga kriterier för bragdjuryn. Och samtliga uppfylldes av stafettlaget i Whistler.

Spekulationerna satte igång genast efter silvret igår – och idag läckte det ut. Lagen till sprintstafetterna på måndag. Om herrarna – Hellner och Jönsson – finns inte mycket att säga men att ta ut Charlotte Kalla och Anna Haag känns som ett riktigt publikfriardrag. Inte för att jag tror att det är den verkliga intentionen, men jag har ändå svårt att se varför Anna Haag petar Anna Olsson.

Varför vilades Anna Olsson i fredags om inte för att sparas till stafetten? Anna Olsson är alltså regerande olympisk mästarinna och var fyra i den individuella tävlingen här i Whistler. Anna Haag gjorde en jätteinsats i fredags men orkar hon ladda om till på måndag? Jag tror det blir tufft, både fysiskt och mentalt.

Charlotte Kalla var gladast men i hård konkurrens. Sällan ser man tre så glada medaljörer som efter loppet idag. Marit Björgen bara bubblade och var lycklig över att Kalla vunnit över henne, och Kristina Smigun-Vähi var helt rörd.

– Efter att mitt barn föddes trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka, för jag var så lycklig, sa hon och det låter konstigt men är fullständigt logiskt: det är inte lätt att komma tillbaka efter en graviditet och det krävs väldigt mycket inspiration för att klara av det. Det är enkelt: den som är för nöjd med sitt nya liv och inte känner tillräckligt mycket hunger efter att komma tillbaka kommer aldrig göra det.

En annan som var glad var Per-Erik Kalla, pappa Kalla alltså. Han gick omkring i IFK Tärendös kläder och en sådan där flagga som folk sätter på sina radhusknutar och förundrades över hur många journalister det var som var intresserade av att prata med honom. Inte världens mest sprudlande man, kanske. Men glädjen och stoltheten sken igenom fåordigheten.

Idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth dök upp och skulle genast börja leta gemensamma bekanta i Pajala. Per-Erik Kalla såg lika förundrad ut över det. Och sedan dök Charlotte Kalla äntligen upp och kaoset blev totalt när pappa skulle lotsas fram först av alla och alla andra ville se exakt hur det gick till när de kramades och få en bild av det och allt blev bara en enda stor hög av journalister där Charlotte och Per-Erik Kalla befann sig allra längst in. Crazy, som Kalla skulle ha sagt. Galet, as we say in Sweden.

Det är omöjligt att inte charmas av Charlotte Kalla – för det första är hon ju en fantastisk idrottare som jag är övertygad om kommer göra ett bra OS (okej, det har hon redan, ett guld är helt klart OS men det kommer mera, det är jag övertygad om). Och sen det andra. Att hälsa till alla hon känner i tv, inte veta om det är tillåtet att göra vågen på en OS-prispall och viskande fråga Marit Björgen om hon vet vad träningsläger heter på engelska, mitt under presskonferensen. Och så den nya klassikern, helt i nivå med den ursprungliga skiftnyckelshistorien, ”as we say in Sweden” är ett underbart uttryck och idag återanvände Kalla det och försäkrade sig om att hon inte bara kommer bli ihågkommen tack vare sina idrottsliga resultat.

Det är fint att se världen genom hennes stora nya ögon, som ännu inte hunnit bli cyniska, hennes blick är ännu inte grumlad av trötthet på upprepade dumma frågor, hon tycker bara att det är stort och roligt och det är härligt att allting är så roligt i hennes värld.

Och Anna Haag! Det är lätt att glömma henne en sådan här dag, när en 22-åring har gjort sin OS-debut och tagit ett övertygande guld, men Anna Haags insats var ju alldeles formbidabel idag. För att inte tala om Marcus Hellner. Gick för guld och kroknade – men det är rätt, det är helt rätt inställning. Det hade kunnat bära.

Det blir ett längd-OS det här, det är så det känns.

Men Johan Olsson? Skön kommentar, visserligen, ”jag är skidåkare, inte orienterare” – men är det inte klokt att kolla upp banan ordentligt i förväg, så man slipper orientera sen, under loppet?

Nej, ingen svensk medalj idag heller. Ingen skräll för Björn Ferry, och Jesper Björnlund fick inte till det i puckelpisten. Två åttondeplatser är bästa svenska placeringar – vi som skulle haft åtminste tre-fyra medaljer redan nu.

En medaljchans har visserligen skjutits upp, Anja Pärsons kombination går inte förrän på torsdag och därför blev söndagen lite mindre intressant än vad vi trodde på förhand. Men ändå. Det är inte en svensk drömstart direkt.

Alla OS-deltagare – sommar eller vinter är lika – poängterar alltid vikten av en bra start på OS. En medalj någon av de första dagarna är om inte avgörande så åtminstone viktigt för fortsättningen. Det minskar fokus på medaljer, tar bort pressen från de som tävlar senare och inspirerar till nya stordåd. Alla kan tävla mer avslappnat och med större lust.

Visst, det har bara gått två dagar. Men en enda liten medalj hade gjort så stor skillnad. Nu drar tankarna gärna iväg till senaste sommar-OS då vi grep efter varje halmstrå och till slut hoppades på varenda svensk som tävlade.

Imorgon (för oss som är här i Whistler, ikväll för er som är i Sverige) tävlar Charlotte Kalla på sin favoritdistans 10 km. Ända sedan den där klättringen i backen i Tour de Ski för två år sedan har svenska folket väntat på att se sin nya favorit testas på allvar. Hur hanterar hon den pressen?

Och det gäller att kolla vallan. Precis när loppet börjar ska vädret (enligt norska vädersajten yr.no) slå om från en minus till tre plus – en temperaturförändring som gör rätt stor skillnad för vallan. Vi har haft nog av svenska vallamissar de här olympiska spelen.

Två städer, fyra lag. Och kärleken till en boll, en liten, kladdig, klistrig boll. Det är en märkligt historia, det där. Hur det i två skånska städer kan finnas plats för två elithandbollslag vardera.

Nu är de bara tre, förstås. Så det stämmer inte riktigt längre. Och i Lunds Idrottshall slogs H43 för att slippa det förnedrande i ett kvalspel för att få spela i elitserien ännu en säsong. Spelarna har varit däckade av virus, de har blivit fråntagna poäng och haft en månads dipp som de nu, lagom till säsongens sista match, verkligen hade tagit sig upp ur. De såg plågade ut, hela matchen, spelarna i H43.
Läs vidare »