Tjoff! Tjoff! Så lät det. Och så hade HIF tagit över initiativet i den här guldjakten och langat över all press på MFF. HIF: en match mer spelad, fyra mål mindre gjorda, tre poäng mer.

Kvällstidningarna hetsar om psykkrig mellan de två lagens spelare. Som om det behövdes. Hela allsvenskan just nu är ett enda långt pskykkrig, varenda minut som spelas påverkar det andra laget på något sätt.

Alexander Gerndt gör två snabba mål mot Åtvidaberg och det är det bästa inlägg i vilken psykdebatt som helst. HIF har inte svårt att föra en match. De är fast beslutsamma om att jaga MFF inpå mållinjen – och sätter nu pressen på MFF. Så är ordningen just nu: HIF kommer att ligga steget före ända fram till den sista omgången, då spelar äntligen båda lagen på samma dag igen.

Ända fram tills nu har jag hävdat att MFF tar SM-guldet, men efter att ha sett dagens match tvekar jag. HIF såg både starka och determinerade ut och Åtvidaberg var helt försvarslösa. Halmstad lär inte få det lättare på söndag.

Alexander Gerndt är uppe på nitton mål nu. Imponerande. Och även om frisparken var något av en bjudning från Åtvidaberg var det hög klass på båda målen.

Men publiken? Var är HIF-fansen? Guldet var tre matcher bort, tre poäng skulle bärgas och det skulle tas ett steg närmare guldet, det var söndagseftermiddag och Olympia var halvfullt. 9200 åskådare. Det borde vara fullsatt, eller åtminstone nästintill. När kommer Helsingborgspubliken om inte när HIF klackar sig mot guldet?

Temat för jubileumstifot börjar kännas rätt givet nu: genom ett tifo varje match går MFF-supportrarna igenom MFF:s historia. Idag täcktes ståplatsläktaren av ”1931 – året då allsvenskan färgades himmelsblått”. Jag gillar det. Snyggt, stilrent, genomtänkt. Blir spännande att följa fortsättningen.

Vilket derby det blir på tisdag nu! HIF-MFF, seriefinal – mellan allsvenskans två just nu bästa lag? Kul blir det.

Jag hittar två intressanta citat på Fotbollskanalen, apropå hur mycket sanning det låg i vår artikel för drygt ett år sedan. Först ger Pelle Svensson sin bild av hur läget var vid den aktuella tidpunkten (då han för övrigt sa att ”Allting är taget ur luften” vilket hans eget uttalande nu rätt uppenbart visar att det inte var):

”- Vi hade en dialog med Patrik och det sade jag även då och det handlade om att hitta en roll till honom i föreningen. Tanken var att ta in honom som assistent till Hasse Borg och lära upp honom och så skulle han kunna ta över i framtiden om alla puckar hamnade i rätt kasse.”

Längre ner fortsätter artikeln:

”För ett år sedan fick Sydsvenskan mycket kritik efter att ha skrivit om planerna och då gick Pelle Svensson ut och dementerade. Men Malmös vd tycker inte att han gjort något fel:

- Det var ingen sanning i det, det stod att Hasse Borg skulle sluta och att Patrik Andersson skulle ta över. Det var helt fel.”

Och skillnaden mellan de två versionerna är? Tidsperspektivet – att vi skrev att Borg skulle sluta tidigare än vad Svensson planerade? Eller vad är det jag missar? Först säger han att tanken var att Patrik Andersson skulle ta över efter Hasse Borg. Sedan säger han att vi har skrivit samma sak men att det var helt fel.

Att Håkan Jeppsson säger att Patrik Andersson aldrig presenterats för styrelsen som sportchef betyder inte att det Patrik Andersson säger inte stämmer. Pelle Svensson kan ha gått långt i sina diskussioner med Andersson utan att det varit uppe för styrelsebeslut. Det är såvitt jag förstår inte heller styrelsen som utser sportchefen – det är vd:n.

Jag tror att Pelle Svensson och Patrik Andersson var överens om att Andersson skulle bli sportchef, på sikt. Något gjorde att affären inte gick i lås och det behöver inte bara ha berott på MFF – det kan lika gärna ha varit så att Patrik Andersson ställde omöjliga krav som Svensson inte kunde acceptera. Det är sällan ens fel när en affär inte går i hamn.

Vi har bra sidor idag. Jag kan inte säga annat. Eget och färskt snack med Zlatan om hur han ser på framtiden för MFF, könsöverskridarserien fortsätter med Helena Tolvheds intressanta historiska tillbakablick och så då, naturligtvis, Max Wimans intervju med Patrik Andersson.

Även om det tagit ett år är det skönt att nu få visa att det inte var några uppgifter gripna ur luften vi hade när vi strax före jul 2008 pekade ut Patrik Andersson som ny sportchef i MFF.

I ett avseende formulerade vi oss olyckligt, vi använde verbet ”blir” – istället skulle vi ha skrivit ”sannolikt blir”. Inga kontrakt var underskrivna och man ska akta sig för att slå fast att något är klart innan det är det. Uppenbart förändrades något efter vår publicering, det säger Andersson själv i dagens artikel, även om jag tycker det är omöjligt att säga hur stor roll publiceringen spelade för den fortsatta utvecklingen.

Men det är uppenbart att vi inte var de enda som missbedömde situationen och de uppgifter vi då hade. Patrik Andersson trodde själv att han var på väg att bli sportchef och kanske har han varit alltför naiv när han satsat allt på MFF i ett och ett halvt år, när de uppenbarligen inte har satsat lika mycket på honom.

Som ni kanske minns gav jag inte mycket för den så kallade dementi som MFF gick ut med – helt enkelt för att den inte dementerade särskilt mycket. Patrik Anderssons berättelse visar varför det var omöjligt för MFF att dementera historien då.

Sedan vi publicerade vår artikel strax före jul 2008 har Hasse Borg vägrat prata med Sydsvenskan eftersom han velat ha en ursäkt av oss. Frågan är vad vi skulle bett om ursäkt för? Att hans egen förening har förhandlat med möjliga ersättare till honom, utan att berätta det för honom?

Vad Patrik Andersson berättar är naturligtvis hans bild av vad som då skedde, och den ska vägas samman med de kommentarer som MFF väljer att ge. Vi har från första början gett MFF möjlighet att ge sin bild av vad som hänt, och det fortsätter vi naturligtvis med.

MFF-Hammarby var väl inte direkt det som brukar kallas propagandafotboll. Det fanns tillfällen när bollen studsade fram och tillbaka och misstagen var så billiga att det var svårt att förstå att det var allsvensk fotboll det handlade om. Å andra sidan är väl Hammarby så nära Superettan det går att vara utan att faktiskt befinna sig där, jag tror inte att de skulle klara ett kval i nuläget. Hammarbyspelarna var som koner, Kristoffer Björklund i målet var så osäker att det hade varit en bedrift att inte göra en tre-fyra mål på honom.

Men Guillermo Molins var riktigt bra, Daniel Larsson var där han skulle åtminstone två gånger, Edward Ofere gjorde allt fel utom ett skott (som innebar 3-1), Ulrich Vinzents och Wilton Figueiredo satt på bänken med rätta och tre poäng är alltid tre poäng. MFF är bara en poäng efter HIF nu. HIF, som skulle blanda sig i guldstriden. Det kan svänga snabbt, när ett lag byter spelsystem och det andra är utan sina nyckelspelare i några matcher.

Sämst på plan var i alla fall tveklöst Sven-Martin Åkesson. Domaren. Man fick vara glad så länge han vinkade åt rätt håll, på den nivån var det.

Vi är inte jättemånga som har gått över gatan till Baltiskan för att se HK Malmö-OV Helsingborg, men en del himmelsblå tröjor syns bland publiken. Det är andra omgången. Tredje skånederbyt. Säger en hel del om herrarnas elitserie i handboll.

Jag måste säga att jag hajade till när Tony Ernst satt i TV-studion inför Djurgården-MFF förra veckan och sa att han inte tyckte att MFF:s sportchef skulle få förnyat förtroende. Tony Ernst har alltid varit extremt diplomatisk utåt – i mina ögon nästan för diplomatisk – och varit väldigt försiktig med offentlig kritik. Han har alltid varit tydlig med att en supporter ska stötta laget, inte kritisera det. Därför hajade jag till. Den dagen Tony Ernst öppet kritiserar enskilda personer har det gått långt.

Tony Ernst har också alltid varit väldigt självkritisk. Minns den märkliga hösten 2007 när Sören Åkeby misslyckades för andra året i rad och inte ett uns av självkritik hördes varken från Åkeby själv eller övriga i föreningen. Då gick Ernst ut och resonerade kring supportrarnas roll i de dåliga resultaten. Det blev absurt, eftersom det åtminstone i mina ögon fanns ett antal personer som hade större skuld i de dåliga resultaten än MFF Supports ordförande.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: MFF har antagligen landets bästa supportrar. De är många, de är högljudda, de är engagerade. De väljer sina ord noga, de skriker aldrig om någon ”domarjävel” utan ramsan går ”Skandal, skandal, en domarskandal” vilket är något helt annat: naturligtvis kan det förekomma domarskandaler. Små signaler vittnar om medvetenhet.

De går väldigt sällan till några personangrepp. Frustrationen ska bli stor innan de kräver avgångar och när de gör det är det genom banderoller och flygblad som syftar till att få fler att bli medlemmar och på demokratisk väg nå förändring. Olika grupperingar inom den stora supporterskaran använder olika metoder, men väldigt få skulle ta till olagliga medel.

Därför känns det extra tråkigt när den som använder ett av sina demokratiska verktyg – möjligheten att uttrycka åsikter – känner sig tvungen att lämna sin post. Kritiken har varit massiv från alla håll, skriver Tony Ernst idag:

Det har varit fördömande från officiellt håll i Malmö FF, från medlemmar i Malmö FF, från officiellt håll i MFF Support, från medlemmar i MFF Support, samt från media.

Jag kan delvis förstå dem som menar att när Tony Ernst uttrycker en åsikt gör han det i MFF Supports namn, och att han därför ska väga sina ord noga. Men innebär det att MFF Support inte ska ha några åsikter? Är att ”vara supporter” att tiga? Vad hjälper en förening mest – att tyst titta på det som är dåligt eller att framföra konstruktiv kritik som för föreningen framåt?

Jag vet inte hur många supportrar jag pratat med som varit kritiska men som inte vill framföra sin kritik offentligt eftersom de tror att det kommer skada klubben. Jag tycker det är en märklig inställning. Jag tror att kritik alltid är av godo, så länge den håller sig på en konstruktiv nivå. Men Tony Ernst skriver också om hur kritik mottas i MFF, och jämför med vad han är van vid från andra sammanhang:

Debattklimatet kring Malmö FF är tyvärr mest att likna vid en promenad i sank myrmark. Alla former av kritik mot föreningen tas som personliga frontalangrepp. Jag är nog själv van vid en annorlunda miljö från kultur- och nöjesvärlden, där man oftast kan skilja på sak och person. Och där man är välkommen i debatten även om man inte har likalydande åsikter.

Jag önskar jag kunde säga att jag blev förvånad över dessa ord. Det är jag inte. Och någonstans, mitt i besvikelsen över att Malmö FF inte klarar av att ta kritik ens från personer de vet står på deras sida, är det befriande att någon äntligen tar bladet från munnen.

Precis som 2007 gör Tony Ernst det han tycker att ledningen i MFF borde göra. Han lyssnar till kritiken som förts fram mot honom och tar konsekvenserna. På så sätt vill han statuera exempel. Det är – även om det tyder på en ”lägga-locket-på-mentalitet” i övrigt – ändå hedervärt.

Vilken urladdning! Äntligen var det kul och fest och stående ovationer på Swedbank Stadion, som den här publiken har längtat efter det. För att inte tala om spelarna. MFF återgick till det koncept som funkade på försäsongen, innan drömvärvningen landade i stan: Daniel Larsson och Edward Ofere på topp. 

Det finns uppenbara likheter i den här urladdningen med det som hände förra hösten, när MFF klättrade i tabellen under hösten när mittskiktet i serien var rätt dött. Men den stora skillnaden är att Elfsborg är ett lag som i allra högsta grad har något att spela för.

Nu blir det spännande att se om Roland Nilsson vågar låta samma elva starta på torsdag. Mer om detta i krönikan, som ni redan nu hittar här.

PS: Jag hoppas ni hittar Selma Lagerlöf-parafrasen i krönikan.

Upplysningsaktion, kallas den. 10000 flygblad delas ut på Swedbank Stadion under kvällen och utan att nämna några namn uppmanar de supportrar att bli medlemmar i Malmö FF för att på sikt kunna påverka styrelsens utformande och därigenom vad som händer i föreningen.

Inne på arenan väntade missnöjesaktionen. Under inmarschen och en stund efteråt höjdes banderollerna på ståplats.

Det är svårt att se vad det står på den här bilden, men på banderollerna står alltså:

”Klubben blöder
Bye bye Bengt
År av misär, tränare går, Madsen består
1 guld på 10 år – nöjda?
Hövdingen vänder sig i graven
Gör din röst hörd – bli medlem!”

Och nu i paus, spelas ”Det är folktomt på Malmö Stadion” (vad heter låten egentligen? Min hjärna står still). Inte helt opassande. Vi har inte fått några publiksiffror än, men jag har aldrig sett så lite folk här. Det var en märklig stämning på stan också innan matcherna, bilköerna gick ut ur stan, mot Entré till, och på Möllan var det tomt. En timme före match var Ölkaféts uteservering halvtom, det hör inte till vanligheterna.

Mitt i allt detta tar alltså MFF ledningen med 2-0 på sex minuter mot Elfsborg och leder med 3-0 i halvtid. Mycket underlig kväll.

Djurgården-MFF – matchen då deltagarna gjorde bort sig i alla led. Spelare, åskådare, arrangörer. Rick Kruys känns extremt naiv när han säger att han bara ville ”skapa lite mer tändning i matchen”. Herregud. Otroligt osmidigt. Och naivt.

Men det ger naturligtvis inte någon rätt att kasta flaskor på honom, eller skalla honom, eller ta sig in på planen. Och hur tänkte säkerhetsansvarige? Var fanns vakterna när åskådarna lugnt och sansat, till synes planlöst och lite överraskade över att det gick så lätt, promenerade över planen?

Nej, ”pinsamt” var ordet som bäst beskriver den här kvällen. Och då har vi inte ens börjat diskutera det rent fotbollsmässiga som hände på planen. 

Det var inte direkt den bästa fotbollsmatch jag har sett, om jag säger så. Känns inte direkt överraskande att de här två lagen går kräftgång genom serien just nu. Men MFF tog tre poäng, det gav andrum åt framförallt Roland Nilsson och nu undrar jag om han inte blir kvar resten av säsongen. Om en vecka är det dags för Elfsborg, det är en match som är ”okej” att förlora och MFF befinner sig säkert i ingenmansland nu. Efter Elfsborgsmatchen återstår en månad av säsongen och även om jag är rätt övertygad om att MFF tittar på nya tränarlösningar redan nu tror jag de låter Nilsson och Gren vara kvar till den 1 november då sista omgången spelas.

Ricardinho som mittfältare? Lät bra i teorin, sämre i praktiken.

Även om det var en riktig målvaktstavla av Pa Dembo Touray och Djurgården är allsvenskans sämsta lag just nu var det säkert skönt för Edward Ofere att göra två mål. Tvåan var snyggt, om Molins och Kruys kunde komma i sådana samarbeten som förspelet till det målet oftare skulle det resultera i en hel del för MFF.

Sedan Molins fick höra att han kom hem trött från U21-EM har han sett pigg ut. Och revanschsugen. Men han måste bli mindre omständlig. Och jämnare.

Wilton Figueiredo avstängd på måndag mot Elfsborg – jag kommer inte sakna honom. Men Rick Kruys lilla ”tändning av publiken” kan innebära avstängning även för honom och i så fall ryker en uppenbar chans att sno startelveplatsen på mittfältet för, tja, varför inte resten av säsongen? Väntan på Figueiredos formtopp börjar kännas alltför utdragen nu. Snart måste även Roland Nilsson tappa tålamodet.

Att Agon Mehmeti är avstängd är ett större problem. Kan MFF fortsätta spela 4-4-2  utan att ha några anfallare tillgängliga? Mot Elfsborg? Eller startar de med Pontus Jansson? Vad tycker Bengt Madsen?

…men å andra sidan tror jag inte MFF skulle vinna mot Elfsborg oavsett om de hade tillgång till Mehmeti och Kruys eller ej.

Vaknade precis upp på tåget. 06.14-tåget mot Stockholm – det är vad som krävs för att jag ska sova gott. Var helt stirrig när jag kröp till kojs igår kväll, klockan hade hunnit bli två när jag hade packat klart (planen för min resa är Stockholm-Budapest-Helsingfors), det var tre timmar kvar innan jag skulle gå upp igen och jag var fortfarande yr och stirrig efter den intensiva dagen.

Först: en halvlek av Sverige-England på en dator i pressrummet i Swedbank Stadion. England var det klart bästa laget Sverige har mött i EM såhär långt och fick det tuffare än väntat. Men det kan vara bra med en väckarklocka inför kvartsfinalen mot Norge, som inte får bli en upprepning av genrepet. Norge är en blek kopia av sitt forna jag och ska inte vålla några större problem för Sverige. 

Sen: derby. MFF-HIF. Blå ballonger och ”Hata Helsingborg” (fast var det inte ovanligt lite hata-ramsor den här gången?). Ett HIF som var så sargat som ett lag kan bli och fortfarande ha något att ställa på banan, och ett MFF som faktiskt där under en tjugominuters-period i första halvlek såg ut att lyckas med 4-4-2 experimentet. Mer folk i straffområdet – men lika få mål som förr.

Den vilja som så totalt uteblev mot Örgryte fanns där igen, och det var härligt att se Guillermo Molins och Agon Mehmeti så fulla av revanschlusta. De måste få starta nästa match.

Roland Nilsson lät som en papegoja som härmade sig själv när han skulle beskriva matchbilden. ”Tuff match, skapade mycket, hyfsat spel, inga mål”. Men det fanns en stor skillnad jämfört med hur han betett sig efter tidigare matcher: den här gången skrattade han. Flera gånger till och med. Inte så konstigt kanske. Jag var inte den enda som trodde att han skulle få gå om MFF hade förlorat den här matchen.

Och sen, sist av allt: ila hem på cykeln genom mörka Malmö, hem till tv:n där plötsligt Zlatan Ibrahimovic sprang runt i blåröd tröja. Stort. Även om han är en bra bit ifrån den nivå han kan komma upp i den dag han lärt sig systemet och exakt vad som förväntas av honom i alla lägen.

Men ändå: rubrikerna innehåller ord som ”dröm” och ”succé” idag och det finns en enkel förklaring till det. Målet. Det 3-0 som Zlatan gjorde, som egentligen inte betydde särskilt mycket för matchen, inte kommer betyda något alls för serien i det långa loppet men som kommer att eliminera frågorna om när Zlatan ska göra mål i sin nya klubb. Nu slipper han dem. Nu får han andrum, tid att fokusera på det som egentligen är viktigare än att göra mål – att komma in i spelet.

Och nu kommer det heta som det alltid gjort om Zlatan Ibrahimovic. Succé direkt, vart han än kommer.