Blev inget bloggande mellan anhalt två och tre, tiden var tight och jag missade Redhawks första period för att hinna se hela handbollen. Men ändå: rätt häftigt att det faktiskt går att se tre elitmatcher (Redhawks räknas som elitlag även om de inte spelar i elitserien) på en och samma eftermiddag/kväll, och bara missa sammanlagt tjugo minuter.

Vem som gjort det mer än jag undrar jag dock. Det var inte överdrivet många som gick de 200 meterna från Swedbank Stadion till Baltiska Hallen för att se handboll efter fotboll, trots att det var gratis för den som betalat för fotbollen. Och av min syn att döma hade nog hälften av de himmelsblå gått i paus.

Hockeypubliken har en kärna som är konstant oavsett yttre faktorer. Oavsett om MFF spelat tidigare under dagen, hur det gått tidigare under säsongen eller vem som står på isen: det finns ett gäng Redhawks-supportrar som är där i vått och torrt. Det är imponerande.

Imponerande var däremot inte Redhawks spel. Jag missade som sagt första perioden och enligt den alltid tillförlitlige Kent (och sedermera även Göran Karlström) hade Redhawks sin bästa period under de första tio minuterna av matchen. Sedan slocknade det. Oinspirerat och segt. Björklöven satte tempot – och satte det lågt.

Kalis var inte nådig efter matchen, trots två poäng och upphämtning som gav förlängning och straffvinst. 

– Man måste betala ett pris för varje poäng man vill ha i hockey, man kan inte agera på det här sättet inför en hemmapublik, sa han på ett dalmål som blev tydligare än vanligt och försökte kväva ilskan som bubblade upp vid minnesbilderna från matchen.

Hetaste matchen idag? Det var faktiskt HK Malmö-OV Helsingborg, som även om den är en bit från toppen i elitserien var tät och jämn och underhållande. Men som hade minst publik, spelades i sämsta arenan och så vidare.

Nu ska jag ta mig hemåt. Tre matcher, många intryck, lång krönika. Undrar om mitt hem luktar trattkantareller?

Förlust mot Mora var naturligtvis en besvikelse för Redhawks som hoppats på att ta upp Babyhawks-stämningen direkt. Nu var det riktigt nära ikväll, individuella misstag och en Jani Hurme som inte riktigt höll måttet gav 0-4 och det blev jobbigt att hämta upp. Men Redhawks var inte långt ifrån att klara det, och den nerven behövs för att behålla publiken. Den är inte tillräcklig naturligtvis, det krävs nästan tre poäng mot Sundsvall på tisdag för att dra lika mycket folk (över 6000) nästa fredag då Troja/Ljungby kommer hit.

Viktigt nu att inte låta sig dras ner i samma gamla negativa spiral från förra året. Negativa spiraler har vi haft nog av i den här stan.

Apropå negativa spiraler: vilken annan Malmötränare låter Göran Karlström som? ”Så länge vi bara skapar målchanser finns det ingen anledning att få panik.”

Det som jag fick skippa den här fullspäckade dagen var AIK-Malmö Redhawks, då satt jag med blodsockret vid knäna och skrev klart handbollskrönikan, innan jag tog mig hem och bråkade med ett kök som inte alls ville hjälpa mig att fixa mat samtidigt som jag kollade på försnacket till Inter-Barcelona. Det är för långt mellan spisen och TV:n. Överväger nästan att göra en åttiotalare och sätta in en liten TV i köket, bara för att kunna hålla koll med ett öga när blodsockret vill ha sitt. Nu ser det ut som ett helvete där med brända kastruller och spillda grejer lite överallt. Men mätt blev jag, till sist.

Pladder. Jag vet. Jag börjar bli för trött efter många långa timmar och tusentals ord.

Redhawks var det. Riktigt prov direkt – och styrkebesked direkt. Att ta poäng av AIK på bortaplan i första matchen är ingenting annat än ett styrkebesked. Och hemmapremiär fredag kväll i Arenan kan bli en riktig fest med mycket folk och äntligen, ÄNTLIGEN, känns det positivt på riktigt inför en hockeysäsong i Malmö.

Dagens krönika handlar om det som blir den stora utmaningen för Malmö Redhawks i den nya ekonomiska kostymen. Tålamod.

Säkert vårtecken: jag hämtade ut allergimediciner för 1101.50 kronor på Apoteket igår. Fattar inte hur jag klarade av pollensäsongen på den tiden jag pluggade. När huvudet blir tungt och ögonen klibbar ihop finns det inte annat att göra än att proppa i sig mediciner.

Annars kommer vårtecknen från idrottsvärlden. Malmö Redhawks överlever. Genom isbadet verkar de till och med ha fått sig en tankeställare: Christian Rasmusson och Peo Larsson kunde inte nog påpeka att Babyhawks-andan (”som Sydsvenskan så bra döpte laget till”, sa Rasmusson med en nick mot Kent) är det som man nu ska bygga vidare på. Spelarna sänker sina löner. Ungdomarna får chansen även i fortsättningen. De spelare som kommer till klubben gör det för att de vill spela för just Redhawks – det är slut på de höga lönerna.

Det krävdes alltså ett ganska hårt stålbad, men det verkar att döma av de nya tongångarna som om Redhawks kom ur det väldigt mycket klokare.

Och så MFF, då. Jag tänker inte snacka guld och sånt, det är alltid lätt att göra sånt förhastat, minns bara hur det lät på sina håll för ett år sedan när MFF inledde med några obesegrade matcher i rad. Men den här gången finns ett helt annat lugn, en tydlig spelidé och hungriga, unga spelare som kan ta hur många steg uppåt som helst den här säsongen.

Kanske är de tunga och trista Malmöitiska idrottsåren över? Det frågar jag mig i dagens krönika.

Jag vet fortfarande inte vem det är som skriver manuset till filmen om Malmö Redhawks, men personen som gör det gör det bra. Det lag som idag stod på isen i Arenan var ett helt annat än det jag tidigare sett. Det var spelare fyllda av glöd och revanschlusta, energi och vilja att vinna. Det var ett lag som ville visa världen att de fortfarande var att räkna med. Det finns många som älskar att räkna ut Malmö Redhawks, och äntligen gjorde de något som fick alla dem att hålla käften en stund.

Jag har också räknat ut dem, flera gånger om, och det finns ingenting jag tycker bättre om än att få det uppkört i ansiktet att jag hade fel. Inte när det går till på det här sättet.

Historien om Malmö Redhawks skriver sig vidare. Hur den slutar har vi ingen aning om – men den är definitivt inte över.

Jag är nyfiken på hur Malmö som stad hanterar den här situationen. Går folk man ur huse för att stötta Redhawks eller har alla gett upp nu? Med tretton minuter kvar till start lutar det åt det senare alternativet. Här är max 2000 personer just nu. Visst, det är en liten stund kvar. Men till och med klackens sektion är ovanligt gles.

Att Malmö Redhawks lever i en drömvärld där laget egentligen är ett elitserielag i tillfällig svacka är ingen nyhet. Men att självbedrägeriet gått så långt att det nu tvingat föreningen allt närmre konkursens brant – det är allvarligare än jag hade anat.

Prognosen pekade alltså på minus arton miljoner – med spel i kvalserien. Minus arton miljoner. I pressmeddelandet Malmö Redhawks skickade ut vid lunchtid på torsdagen var det också väldigt tydligt att budgeten utgått från att Redhawks skulle upp i elitserien och dessutom ha höga publiksiffror, och när nu inte någon av de förväntningarna infriats faller allt platt till marken.

Trots att laget misslyckats år efter år med de uppsatta målsättningarna har alltså föreningen fortsatt jobba utifrån sina illusioner. Istället för att låta ekonomin växa med de sportsliga resultaten har Malmö Redhawks gjort tvärtom. Visst är det viktigt med visioner. Men det måste finnas reella möjligheter att uppfylla dem också. Läs vidare »

Samma gamla spöke som alltid. Arenaspöket. Skillnaden är att den här gången kan det krossa luftslottet en gång för alla.

Att Malmö Redhawks lever i en drömvärld där laget egentligen är ett elitserielag i tillfällig svacka är ingen nyhet. Men att självbilden skulle vara så falsk att den nu ser ut att tvinga klubben till konkurs – det är ännu allvarligare än jag hade anat. I pressmeddelandet som kom vid lunchtid är det tydligt att budgeten utgått från att Redhawks skulle upp i elitserien – dessutom ha höga publiksiffror – och när nu inte någon av de förväntningarna infriats faller allt platt till marken. Trots att laget misslyckats år efter år med de uppsatta målsättningarna har alltså föreningen fortsatt jobba utifrån sina illusioner. Visst är det viktigt med visioner. Men det måste finnas reella möjligheter att uppfylla dem också.

Percy Nilsson sitter med armarna i kors och tänker inte betala något mer. Det gör han rätt i. Problemet är att han skulle ha gjort det för längesen. I onsdagens Sportnytt satt han och beklagade sig över reglerna i svensk idrott som gör det så mycket svårare att bedriva affärsverksamhet – för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Men allt är inte regelverkets fel. Andra föreningar lyckas trots reglerna. Det är Percy Nilsson som har byggt upp föreningen som den ser ut idag och det är också Percy Nilsson som bär det största ansvaret för vad som nu hänt.

Och hur kunde Malmö Redhawks köpa en ny spelare så sent som i tisdags? Än finns mycket kvar att reda ut i den här härvan.