Man måste ladda ordentligt för längdskidor. Så imorse unnade Peter och jag oss att äta riktig frukost, ute på kafé. Sjukt lyxigt.

Peter satsade på low carb-tallriken.

Jag körde motsatsen.

Jag tror vi kommer stå oss i en och en halv mil.

Mmm, vad gott. Gårdagens lunch, macaroni and cheese. Precis lika äckligt som det ser ut.

Men igår åt jag både frukost (well, en macka i pressrummet), lunch och middag (Monk´s i Whistler var fullt av alla hjärtans dag-par, vi var där med Västerbottenskuriren) och så länge jag får det är jag mer än nöjd. Andra kvällen i rad jag åt middag på restaurang iklädd regnbyxor och och mina pjäxliknande kängor. Hett. I dubbel bemärkelse.

Okej, det är fredag eftermiddag. Veckan har varit lång så nu gör vi det här till en matblogg för ett ögonblick. Det är mycket snack om klimatsmarta val och sånt just nu men vissa instanser i samhället står rakryggade utan att låta sig påverkas av tidens nycker. Sydsvenskans personalmatsal är en av dem. Idag serverades folieinbakad lax. Och ni anar inte så mycket folie det var! Varje lax var som en liten handväska som hade formen av en mohikanfrisyr. Jag blev så exalterad att jag kände att jag var tvungen att föreviga denna måltid och procedur för att kunna dela med mig av den till omvärlden.

Inrikeschef Pia är förväntansfull. Ännu vet vi inte exakt vad som finns i paketet.

Välkomponerad portion. Vackert!

Jag börjar väckla ut foliet. Bara så ni ska förstå hur mycket folie det var har ni min hand att jämföra med.

Fatta så sjukt mycket aluminiumfolie. Och så allra längst in – en spenatinbakad bit lax.

Lite knepigt var det att få över laxen från foliet till tallriken, och det gick inte att fota samtidigt.

Hur det smakade? Gott, faktiskt. Väldigt gott. Och nu tar jag helg – tack och hej!

Hört på Brogatan i fredags, runt tvåsnåret:

Tjej 1 (förväntansfullt): Nu messar Anders Svensson!

Tjej 2: Oj, vad vill han?

Tjej 1: Äh, han säger att han stannar hemma och äter tacos.

Tjejerna utbyter menande blickar, Tjej 1 stoppar ner mobilen igen och de försvinner i vimlet.

Kvar blev jag med många frågor:

1. Var det fotbollsspelaren Anders Svensson?

2. Om det inte var det (troligast inte) – var han verkligen hemma och åt tacos eller skämtade han bara? Var det i så fall med hänvisning till fotbollsspelarens allmänt kända intresse för tacos?

3. Hyser människor med namnet Anders Svensson en extra förkärlek för tacos?

Detta gjorde mig också sugen på tacos, eller åtminstone burritos, och O och jag bestämde oss på stört för att laga det dagen därpå. Det gjorde vi inte, vi kom på under dagen vilka pretton vi är så vi gjorde pizza med trattkantareller, ruccola, getost och parmesan istället och kollade spansk fotboll hela kvällen. Till efterrätt drack vi chokladglögg – den är så extremt mycket godare än clementinglöggen.

Kvällens höjdpunkt (utöver chokladglöggen) var Cristiano Ronaldos 5-0 (5.20 in i klippet).

Igår hittade jag äntligen en skog i den här delen av landet. En skog värd namnet alltså, och jag kan säga så mycket som att den inte rymdes inom Skånes gränser. Bokskogen är INTE en skog, det är en park. I skogen var det egentligen alldeles för torrt, vi såg så många uttorkade trattkantareller att det var sorgligt men eftersom jag hade något av en svampplockarguru vid min sida hittade vi till sist de våtaste mossorna och där stod de på rad, så fint. Som små hattifnattar, som O påpekade när vi rensade dem några timmar senare.

Nu är hemmet fyllt av tidningspapperstäckta plåtar och små trattisar som väntar på att bli torra så att jag kan äta svamp resten av vintern. Lovely. De som inte fick sträcka ut sig på en plåt åkte ner i en panna med vitlök, mycket persilja, citron och parmesan och serverades framför TV:n och Zlatans femte ligamål.

En på alla sätt mycket bra lördag.

Idag äter jag kantarellrisotto till frukost. Det behövs en stadig grund, för idag blir det åka av: MFF-Hammarby halv tre, HK Malmö-OV Helsingborg klockan fem, Redhawks-Björklöven klockan sex. Jag ska se allt, är tanken. Får se hur det går.

Det har varit lite väl lite matblogg det här mästerskapet. Men här kommer den: dagens brunch på det ryska kafét på vår gata. Titta! Och fatta vad gott det var.

Spöregn, tio graders värme och lågkonjunktur. Men glad var hon för det, min lillasyster. Och en fin tårta fick hon. Med specialimporterade fotbollsljus från Ecuador.

Jag har ju tjatat. Och nu har jag äntligen testat den: Stadion-falafeln. Goda bollar, men väldigt torr i övrigt eftersom man inte fick någon sås till. Långt ifrån Falafelmästaren alltså, och faktiskt långt ifrån Rambergsvallen också. Men bara grejen att den finns, alltså. Att det går att bli mätt före match på annat än nedmalda slaktrester. 

Och nya Stadion slår Rambergsvallen på en massa andra sätt.

Det här var väl en rolig grej? Äntligen börjar Malmös arenor kännas lite tidsenliga. Och utan att snöa in på den symboliska betydelsen av att faktiskt erkänna att falafeln börjar bli klassisk malmöitisk mat nöjer jag mig med att konstatera att jag är trött på att vara hungrig när jag går på olika idrottsevenemang. Har aldrig fattat det där med att det BARA ska vara korv. Inte ens en sketen ostfralla någonstans.

Och så dagens krönika då, om hur långt bort allvaret känns än så länge. Men det kommer nog ikapp.

Solen skiner från blå himmel idag också – jag ska ut och springa en sväng längs vattnet innan det är dags att verkligen ta tag i den här dagen.

Det har varit för lite matbloggande den här resan. Så här kommer det: Vad Lila Skjortan gjorde bra var att tipsa om oss om ett café i Belém, stadsdelen där vi bor som är en gammal stadsdel en bra bit utanför Lissabons centrum där det mest finns muséer och ambassadörsvillor. Och ett supercafé, med en speciell sorts bakelser som heter pastel de Belém.

Det såg inte mycket ut för världen, vi gick förbi där på väg hem, men när vi väl klivit in och börjat prata med dem bakom disken pekade de inåt lokalen och där öppnade sig en helt ny värld av slingrande korridorer och stora matsalar med kaklade väggar och skramlande gäster. 

(här skulle det varit en bild på kaklet men den hamnade hela tiden åt fel håll, vad jag än gjorde)

Själva kakorna var fyllda av en slags vaniljkräm och omgivna av ett krispigt skal. Sedan pudrade man dem med kanel och florsocker. Lila Skjortan hade ätit fyra och tagit med sig sex hem när han var här, berättade han. Richard och jag åt varsin och enades om att vi eventuellt hade klarat ytterligare en, men max en. De var supergoda. Och apelsinjuicen var riktigt färskpressad.