Vancouver står kvar, men det luktar inte särskilt gott på stan. Så kan man sammanfatta läget dagen efter att OS tog slut med en jättefest efter hockeyguldet. Det känns tomt. Konstigt att det är slut nu. Och lite sorgligt, kanadensarna lyckades verkligen ordna en jättefest.

49500 personer ska ha lämnat Vancouvers flygplats idag. Jag skriver ”ska ha”, för jag vet inte hur det har gått. Vad jag vet är att det förra rekordet på antal människor som flyger en och samma dag låg på 23000 och att passagerarna uppmanades att vara på plats fem-sex timmar innan planets avgångstid, för att vara säkra på att komma igenom alla säkerhetskontroller.

Vi har alltid en extradag ledig sådana här mästerskap och det är jag väldigt glad för en sådan här dag. Jag hade inte velat trängas med 49499 personer idag, det räcker med att flighten går 07.00 imorgon och att vi ska vara där fyra timmar innan, det vill säga klockan tre inatt.

Det är en bisarr känsla att vara på ett OS: att vara i en stad så länge utan att se något av den alls. Vi har sett tunnelbanan och arenorna, vägen till Whistler och alla glada vänliga volontärer – men jag hade ingen aning om hur själva stan såg ut, inte förrän idag. Vi tog tunnelbanan in till stan, åt brunch, shoppade och tog sedan en långpromenad. Och jo, Vancouver är en fin och trevlig stad. Det är sant det de säger.

Bildbevis på att träden blommar i Vancouver:

Vi gick längs English Bay.

Där stod OS-symbolen, bland annat.

Smart grej! På soptunnorna fanns en liten hylla där man skulle ställa sina tomburkar, så att inte de som letar burkar ska behöva gräva bland soporna.

Vi har precis fått iphone på Sydsvenskan och vi hittade bästa souvenirerna: OS-skal. Hussein som farit fram och tillbaka till Cypress Mountain fick snowboardskalet, hockey-Kent fick hockeyspelaren, Peter som varit vår man i Whistler fick den alpina åkaren och jag fick den som blev kvar (jag har ju varit i princip överallt): konståkaren. Jag låtsas att det är Joannie Rochette.

Nä, nu ska jag sova. Uppstigning om fyra timmar, då väntar trettio timmar lång resa innan vi når hemmet.

Till sist fick de kyssas. Det kändes inte lite regisserat, konstruerat, visst – men glädjen var äkta. Efter fyra trassliga år och en final som svängde fler gånger än det gick att hålla reda på sprutade glädjetårarna när den kanadensiska skippern Cheryl Bernard misslyckades med den allra sista stenen.

Det var feststämning i curlingarenan Vancouver Olympic Centre. Det var ett rött böljande vrålande hav med små öar av blågult, det var koskällor och lustiga hattar och öl, det var skrål och sång och jubel för ett kanadensiskt landslag som skulle ge det kanadensiska folket ytterligare ett guld.

Till sist tystnade de. Till sist blev det verkligen alldeles knäpptyst. Det var när finalen skulle avgöras, när Cheryl Bernard skulle spela den sista stenen och säkra guldet. I det ögonblicket hade det gått att höra den berömda knappnålen falla mot isen.

Det är inte de smartaste dragen som avgör en curlingmatch, det är de enklaste misstagen. Titta på hur Sverige tappade greppet i sjunde omgången. Och framförallt: titta på hur Cheryl Bernard hanterade finalens allra sista sten, en sådan som hon normalt sett sätter sju, åtta, eller kanske nio gånger av tio (allt beroende på vem i det svenska laget du frågar). Den här gången var den tionde. Den då hon missar.

Cheryl Bernard hade gjort en riktigt bra match. Kanada hade överlag gjort det fantastiskt bra. Sverige också för den delen, det var lätt att sitta inne på arenan och tänka att ”alla som inte förstår sig på curling borde se det här”. Det var lätt att bli frälst i Vancouver Olympic Centre. Propagandacurling, as we say in Sweden.

Så fruktansvärt rafflande curling kan vara. Så många gånger en match kan vända, så snabbt ett solklart överläge kan vändas till förlust om bara motståndarna håller sina huvuden kallt och vet hur de ska spela stenarna.

Lag Anette Norberg tog fram all sin rutin, fick lugn på de där nerverna som rusade iväg och spelade enkelt men smart i skiljeomgången. Vilka nerver de har, de här tjejerna. Vilka stålhårda nerver. Det är de nerverna, tillsammans med ett fantastiskt sinne för taktik och en enorm skicklighet, som har tagit dem dit de är. Dubbla OS-guldmedaljörer. Det är inte många svenskar i den gruppen.

Och sedan fick de sina gigantiska guldmedaljer av Gunilla Lindberg, de fick broccolibuketter och mitt i den mixade zonen fick de ställa upp sig på en rad och så – tada – kom kungen fram bakom en gardin, tätt följd av drottning Silvia och prins Carl Philip och jag önskade så att jag hade haft en skämskudde för något stelare och mer tillrättalagt än de kramarna och gratulationerna går knappt att föreställa sig.

Men lag Anette Norberg var glada, med all rätt, och nu ska de gå och dricka en sjuhelsikes massa champagne. Rätt åt dem.

Konståkning brukar vara omtumlande, det brukar vara drama, det brukar vara tårar och känslor som sitter utanpå. Men de senaste dagarna har varit dramatiska och känslosamma på ett helt annat sätt än vad de brukar.

Häromdagen sa en kommentator på kanadensisk tv att det skulle vara skönt för Joannie Rochette att tävla eftersom hon skulle vara omgiven av vänner. Jag tyckte det var fint sagt, och ikväll förstod jag fullt ut vad hon menade. Konståkningspubliken är redan från början varm och empatisk, den är peppande och stöttande och när Joannie Rochette kom ut på isen var hon inte ensam.

Joannie Rochette imponerade. Först genom att gå ut på isen, första gången i tisdags på det korta programmet, andra gången ikväll – och sedan när hon mötte pressen. Då hade Mao Asada redan hunnit vara där, visa upp ett lite gladare ansikte som inte var riktigt lika präglat av besvikelse som det var direkt efter tävlingen, och gått. Yu-Na Kim hade suttit en bra stund och svarat på frågor, lika glatt och sorglöst som bara en nittonåring som precis vunnit OS-guld kan göra, sådär sorglös som unga idrottare ofta är när de möter offentlighetens ljus i framgång och inte har lärt sig vad press, förväntningar och hårda ord är.

Sista frågan till Yu-Na Kim handlade om hennes föräldrar. De var på plats i Pacific Coliseum i Vancouver ikväll, de som nästan aldrig ser henne tävla och Yu-Na Kim berättade om hur mycket det betydde för henne att ha dem där när hon tog sitt efterlängtade OS-guld, i samma ögonblick som Joannie Rochette kom in i presskonferensen.

En olycklig slump, men Rochette verkade inte påverkas av den. Hon satte sig på podiet och började berätta om sin mamma, orden kom som en ström och handlade om hur mamman hade introducerat henne till konståkningen som barn, varit med på varje träning, alltid förväntat sig mycket av henne men också varit hennes allra bästa kompis som alltid fanns där.

Det var som om det inte fanns något stopp på Joannie Rochette, inte förrän hon själv tystnade, funderade en stund, log för sig själv och sa:

– Även om hon inte är här ikväll är jag inte rädd för att säga att hon verkligen kunde vara en pain in the ass för mig. Hon var så petig med alla detaljer och pressade mig, och det skulle hon ha gjort om hon hade varit här nu också. Frågat ut mig om alla små missar. Men hon skulle samtidigt ha varit väldigt, väldigt stolt.

En sorglig historia fick ett om inte bra så – okej slut. Så bra det kunde bli.

PS: I lördagens tidning läser ni mer om Joannie Rochette och mer om resten av tävlingen.

Inte för att de hade haft något att sätta emot Kanada i en semifinal – Tre Kronor hade fått anstränga sig för att få till snyggare siffror än Damkronorna lyckades med mot just Kanada – men det hade ju varit en sådan rolig semi. Nu tog det slut innan det riktigt hann börja. Och Tre Kronor utmanar Helena Jonsson om titeln ”OS största svenska flopp”.

Visserligen hade jag och många med mig tippat en guldfajt mellan Ryssland och Kanada, det var den moraliska finalen som spelades på onsdagskvällen i Canada Hockey Place och jag trodde aldrig att Tre Kronor skulle kunna slåss om Sverige – men Tre Kronor har presterat så långt under den nivå en samling sådana här spelare ska kunna komma upp till turneringen igenom. Den enda match de egentligen övertygade i var mot Finland. Bleka, tama Finland.

Sedan ställde de ut sina skridskor mot Slovakien och trodde att det skulle räcka. Det var de inte ensamma om. Ett helt svenskt folk – jag inräknad – var redan i fredagens match mot Kanada, inför en fullsatt entusiastisk arena.

Om Slovakien ändå spelat bra. Då hade det kanske nederlaget varit lättare att köpa. Men nu gav Tre Kronor bort en semifinalplats till ett lag som inte borde varit där, inte om de hade fått ordentligt motstånd i kvartsfinalen.

Några få gånger blixtrade det till. Oftast fanns bröderna Sedin på isen, och allra mest blixtrade det när de var de båda och Peter Forsberg. Ett tag i den andra perioden, när Foppa tillsammans med Henrik Zetterberg hade höjt sig ett snäpp och tydligt visat vägen, då kändes det som att Tre Kronor skulle klara den här matchen. Visst var det surt att släppa in ett mål precis i slutet av den andra perioden – men Tre Kronor såg i det läget ut att ha grepp om matchen.

Det finns ingenting att skylla på, inga bortförklaringar. Tre Kronor var för dåliga. Skapade inte tillräckligt mycket, och det som skapades fanns det ingen skärpa i.

Underskattade svenskarna Slovakien? Det tror jag nog. Den stirrighet som spred sig i det svenska laget i den tredje perioden när de insåg att de fortfarande låg under tydde på det. Det fanns ingen plan för det läget, det var så uppenbart. Det fanns bara en plan och den hette: Kör över Slovakien. Den fungerade inte.

Mest av allt känner jag mig snuvad på en semifinal mot ett fantastiskt Kanada, inför en fantastisk hemmapublik. Jag vill inte att Tre Kronors OS ska vara slut redan nu. Vart fjärde år har vi ett riktigt landslag, vart fjärde år får vi se Sveriges bästa spelare ställas mot världens bästa. Då ska de inte sjabbla bort det på det här sättet. Jag vill inte vänta ytterligare fyra år.

Fan också.

Hockeyn i all ära – de senaste dagarna har mest handlat om att göra grovjobbet innan det riktigt roliga och spännande börjar. Det som dominerar i Kanada just nu är konståkningen.

Två bilder som säger allt om vad tisdagen har handlat om i Vancouver:

Först den söta storien om Tessa Virtue och Scott Moir som varit ett konståkningspar sedan de var åtta respektive tio år gamla och nu blivit dubbelt historiska genom att dels bli historiens yngsta (20 och 22) OS-guldmedaljörer i isdans, dels bli första nordamerikanska par som vinner OS-isdansen. Efter ishockeyn är konståkning kanadensarnas favoritsport – och det märks. Hysterin var total efter det långa programmet igår.

Sedan Joannie Rochette, vars mamma dog i en hjärtattack häromdagen. Ingen hade klandrat Rochette om hon inte hade ställt upp, men nu valde hon att åka för att hedra sin mamma. Och som hon åkte. Lidelse var bara förnamnet. Rochette gav allt i sitt korta program och slutade med ett säsongsbästa, på tredje plats efter förhandsfavoriterna Yu-Na Kim och Mao Asada. På läktaren satt Tessa Virtue och Scott Moir och grät. Framför tv-apparaterna satt miljoner kanadensare och grät. Och Rochettes program var starkt, oerhört starkt.

Men visst, nu börjar uppsnacket inför kvartsfinalerna i ishockey. På tv just nu ställer sig herrarna i svarta kostymer (tänk att sådana expertpaneler ser likadana ut vart man än kommer!) frågan: Is Canada ready for Russia? Imorgon vet vi.

Hussein kunde inte sluta nysa, jag kliade mig i ögonen. Kent sa: ”Jag tror det är pollen i luften”. Allt stannade upp. Pollen? Vi är ju på vinter-OS! I Sverige är det mer eller mindre undantagstillstånd på grund av vädret och snön, läser jag på nätet. I Vancouver har vi sett de första träden och buskarna börja knoppa, rabatterna är planterade.

Ungefär som slutet av mars brukar vara hemma i Skåne. Gröna gräsmattor. Tio-tolv grader. Solen ger ifrån sig ett blekt ljus. Och ögonen kliar. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva pollenallergi på ett vinter-OS. Men det är trevligt med vår.

PS: Hur ska det gå med den allsvenska starten? Det verkar ju inte som att snön och kylan ska ge med sig – kommer det finnas gräs någonstans? På Swedbank Stadion finns det ju värme i gräset, men hur är det på andra arenor? Inte för att jag trodde att det skulle vara såhär kallt – men nog tyckte jag det kändes konstigt att allsvenskan skulle börja två veckor efter vinter-OS…

Jag hade aldrig kunnat ana att OS-hockey var en så stor transfest. Det här var min debut på en nordamerikansk hockeyarena, dessutom OS-hockeydebut och det var ju karlar i kvinnokläder överallt! De flesta hade flätperuk: två långa tjocka ofta rågblonda flätor som hängde på vardera sidan om ansiktet. Någon hade bar överkropp till kortkort med blågul sportbh. En annan hade gigantiska bröst och ett förkläde med ett lönnlöv på över en kjol som han ständigt lyfte på och vippade med rumpan när kameran zoomade in honom.

Alltså, någon karl med pippiflätor dyker det ju alltid upp oavsett vilket landslag som spelar. Men nu var de så många. Och glada. Kisscamen zoomade in två av flätkillarna som glatt kysste varandra, till hela arenans stora förtjusning.

Dessutom blev Kent igenkänd av en man i publiken:

– Äej due frrrån Malmee, frågade han med dimmig blick och presenterade sig sedan som ett Mif-fan. (Ja just det, Mif-fan, inte Redhawks-fan.)

Han sportade den klassiska hockeysupporterlooken istället för transmodet, med landslagströja och vikingahjälm som han dagen till ära hade dekorerat genom att trä en tom och tillknycklad ölburk på det ena hornet. Ägnade sig sedan åt att fota alla damer som satt runt honom i publiken, och när han skulle luta sig över dem för att tacka hällde han öl över både dem och sig själv. Men humöret var på topp, hela tiden.

Det var snack om att lägga sig inför  Sverige-Finland, mest i kvällstidningarna förstås, som älskar att förstora sådant, men ändå. Jag har aldrig hört något så dumt. Det skulle då vara för att undvika den halvan av slutspelet som Kanada, USA och Ryssland befinner sig på. Men allvarligt – det kan inte ha funnits i de svenska spelarnas tankar. Det handlar ju inte bara om att få lättare eventuellt motstånd i semifinalen, det handlar om att spela en extra match istället för att få en vilodag.

Och då har vi inte ens snuddat vid de demoraliserande effekterna av att lägga sig en match, för ett lag som inte riktigt övertygat som medaljkandidater under turneringens två första matcher. Läggmatcher är inte karaktärsdanande.

Nej, nu fick Tre Kronor precis vad som behövdes inför slutspelet. En stabil och övertygande vinst mot ett Finland som visserligen kändes svagare på alla punkter, men som det ändå är stärkande att känna sig så klart bättre än. Finland lyckades inte ens utnyttja alla sina power play-lägen. Finland såg farliga ut den första minuten av den första perioden – sedan dominerade Sverige fullständigt.

Nu måste det bli Slovakien i kvartsfinal (för inte tar Norge Slovakien) och Tre Kronor har klarat av att spotta upp sig lagom till att slutspelet börjar. Kan de nu bara fortsätta att växa en liten bit för varje match – då kan det här bli en riktigt rolig OS-turnering. Trots att vi hamnar på ”fel” sida. Eller kanske just därför? För sen, om jag räknar rätt här (inga garantier) blir det Kanada eller Ryssland i semin. Fest! OS-fest! Hockeyfest! Inte en klar väg mot finalen. Men fatta vad kul det blir.

Helg och halvvägs genom OS är lika med kaos i Vancouver. Det tog ett litet tag för den här staden att fatta att OS var igång och att staden var spelens värd, men halvvägs igenom har Vancouverborna börjat njuta av festen. Standardklädseln är kanadensiska hockeytröjor, många ackompanjerar det med lönnlövsvantarna, små flaggor målade på kinderna och rödvit halsduk.

Jag kom tillbaka till stan efter några dagar i bergen igår och trafikstockningarna började redan på andra sidan bron. När vi väl rullade in i stan var det folk precis överallt. Det var kö ner i tunnelbanorna, vakter satt på höga stolar och ropade ut instruktioner i megafoner.

– Waterfront station är bara öppet åt det hållet! Ni som ska med Canada train – gå ditåt! Ni som ska med Skytrain – gå ditåt!

Fyrtio minuters kö – bara för att komma ner i tunnelbanan. Och väl där, hur trångt skulle det inte vara? Jag såg inga taxibilar. Insåg att det aldrig skulle gå att få tag på en.

Jag gick tillbaka in i presscentrat för att höra om det verkligen inte fanns något annat sätt att ta sig hem. Det var ju trots allt ett officiellt mediehotell och en av anledningarna till att betala extra för att bo på de officiella hotellen är att det är, eh, smidiga transporter. Jag lyckades nog förklara ganska bra vad jag tyckte om transportsystemet – för det slutade med att han som hade konstruerat hela systemet, jobbat med det på heltid och mer än så under ett och ett halvt år, skjutsade mig ända fram till dörren. Win!

Det är lätt att bli bortskämd efter OS i Peking – min kollega Richard Åkesson som varit på varje sommar-OS sedan 1980 hävdar att det var de bäst organiserade olympiska spelen någonsin. Men så hade de också en gigantisk budget, stängde av de stora gatorna helt för allmänheten och kunde göra lite som de ville i största allmänhet. Det funkar ju inte riktigt i alla länder, om jag säger så. Definitivt inte i Vancouver. Och då får man ta det onda med det goda. Undrar bara om transportsystemkonstruktören kommer skjutsa mig hem varje kväll nu?

Förvirrade dagar, här. Jag såg att någon undrade varför han inte fick läsa något om skiathlonen i dagens tidning och det finns en enkel förklaring –tidsskillnad. Vi ligger nio timmar efter här och det innebär att när Marcus Hellner gick över mållinjen var klockan inte mer tre på eftermiddagen här men strax före midnatt i Sverige. Då var förstaupplagan – som går till alla utanför Malmö – skickad sedan länge. Kvar fanns Malmöupplagan och det tog nog vår snöreporter Peter Nielsen ungefär tolv minuter att skriva en analys om det som hade hänt. Allt för att åtminstone Malmöborna skulle få läsa om det redan klassiska loppet.

Ni som läser papperstidningen vet hur förvirrade dagarna är här, jag berättade i en text på A2 om svårigheterna i att välja när man plötsligt är på världens största idrottsevenemang. Det är ständiga val att göra, och det känns sällan som att man väljer rätt. Hur väger man en svensk medaljchans (som lika gärna kan sluta tolva) mot en stor internationell stjärna? Det går alltid att vara någon annanstans, det händer alltid något som är potentiellt större och intressantare för våra läsare, på någon annan plats än där vi är.

Ibland väljer vi fel. Kvällstidningarna, TT, SVT och Radiosporten har så mycket resurser att de kan vara överallt samtidigt. Det kan inte vi. Tyvärr. Därför blir det ibland TT-texter på en del nyheter. Vi försöker att göra egna reportage och hitta egna vinklar på saker ni inte får läsa någon annanstans. Vi vill att ni ska få något i Sydsvenskan som ni inte kan få någon annanstans.

Nu sitter jag i MPC (mediepresscentrat) och har lämnat dagens krönika, klockan är midnatt i Sverige, tre på eftermiddagen här och nu börjar dagens arbetsdag nummer två. Förmiddagarna är ett race mot papperstidningens deadline, nu börjar vi jobba för nätet och tisdagens papper. Alltid lika märklig känsla när Sverige släcker ner. Twitter tystnar, de på jobbet går hem, inga sms hemifrån ramlar in längre.

Och idag får jag äntligen gå på hockey! Tyvärr fick vi bara en biljett till Kanada-USA, och den fick vår hockeyguru Kent, men sen är det Sverige-Finland och då blir även jag insläppt i arenan. Och då är klockan sex på morgonen hemma hos er därhemma, dagen börjar om hos er men börjar ta slut hos oss… Förvirrat var ordet. Åtminstone en gång om dagen frågar vi varandra: ”Vad är det för dag idag?” och svarar: ”Här eller i Sverige?” Ibland är det samma dag här som i Sverige, ibland är det olika. Svårt att hålla reda på är det hursomhelst.