Jag måste säga att det känns lite märkligt att dagen före midsommar börja rota bland vinterkläderna. Raggsockor, vantar, underställ och – dunjackan. Den som var lite för varm i bergen i Whistler under vinter-OS tidigare i år. Jag tvekade länge, men kollegorna som redan är på plats i Sydafrika var eniga: den måste med. Just det, fleecedräkten fick följa med också. Har redan övervikt, och det redan innan jag införskaffat några vuvuzelor.

Jag har alltså packat ungefär samma saker som till vinter-OS. Jag ska ju till andra sidan jorden. Till vintern, till kalla nätter – till fotbolls-VM. Till slutspel, till hettan mitt i ett pågående fotbolls-VM. Imorgon bitti landar jag i ett Johannesburg som förbereder sig för ytterligare två veckors fotbollsfest. Vi ses då!

Och tills dess kan ni se mig testa vuvuzela. Svårare än man kan tro. Och ansträngande. Hur tusan orkar de i nittio minuter?

Jag försökte bildtwittra från resan igår, men det gick inte så bra… Måste lära mig den nya telefonen lite bättre tror jag. Lägger ut lite bilder här istället.

Allt började bra med att Kent och jag tvingades packa om eftersom vi hade (lite) övervikt. Kändes sådär att börja riva i packningen inför en lång och sur kö och sedan lägga ner lite allt möjligt i en papplåda.

I Frankfurt bytte vi första gången. Kunde inte motstå varsin tysk öl.

Redan i Toronto var det skyltat mot Vancouver. Sådana här skyltar guidade oss rätt i djungeln av connections och passkontroller. Det var nog tur, för då började det bli natt i våra kroppar.

Det fanns ett jättesnabbt band i Toronto som liksom vecklade ut sig och skakade massor. Det var kul att åka på, tyckte vi, lättroade som vi är.

Tro det eller ej – papplådan kom fram. Då var det svårare att få in Hussein i landet.

26 timmar senare: framme i Vancouver. Det känns smått bisarrt att det i Sverige har gått ett dygn, att klockan nu är lika mycket som när vi var incheckade och klara på Kastrup igår, och att vi på den tiden inte sovit mer än ett par timmar. Absurt – men: nu är vi här! I OS-staden! Och om den kan jag säga… att det är mörkt… varmt (tänk normal Malmöitisk vinter, inte sådan som det är nu)… och asiatiska (mest kinesiska och vietnamesiska) restauranger överallt. Mer än så hann jag inte se på den korta resan med shuttlebussen från flygplatsen till vårt hotell. Men imorgon går vi upp tidigt och lovar att lämna färska rapporter från dagsljuset.

Resan gick på det stora hela bra, förutom att Kent och jag tvingades packa om i en liten pappkartong på Kastrup eftersom vi hade övervikt (pyttelite var, men Kastrupkvinnan var obeveklig). Och så fastnade ju Hussein i alla passkontroller som det går att fastna i. Såklart. Det går ju inte att heta Hussein El-Alawi och tro att man ska kunna resa hursomhelst. Mest absurt var när han var tvungen att gå genom ”Immigration”-kontoret och bli förhörd där efter att ha stått med alla andra journalister i vår specialkö. Fick packa upp alla sina kameraväskor för att försöka styrka att han inte försökte lura sig in i landet utan faktiskt skulle bevaka OS. Och ja, han är ackrediterad. Finns i alla system.

Under tiden stod vi andra vid bagagebandet och när det var nästan tomt på bandet började vi vända på de väskor som snurrade runt där för att se vilken som var Husseins. Alla – jag skojar inte, ALLA – väskor på bandet hade lappar med arabiska namn. Hepp. Välkommen till Kanada.

Men nu ska jag ta en snabb dusch och sedan luta min kind mot kudden i en av de två gigantiska dubbelsängar som finns i mitt rum. Hotellet verkar hur bra som helst. Internet på rummet, skön säng, hotellrestaurang som kommer vara öppen dygnet runt. Det går inte att önska sig mycket mer under ett OS, om vi snackar hotellpreferenser.

Godnatt! Eller godmorgon, beroende på om ni räknar svensk eller kanadensisk tid.

Världens största väska står på mitt vardagsrumsgolv. Den är fylld med allt det där som jag skrev om häromdagen, dessutom har det åkt ner ett par regnbyxor och en regnponcho sedan jag tittat på väderleksrapporterna för Vancouver de närmaste dagarna. Regn, regn och åter regn. (Min pappa mobbar mig för att jag tar med mig gummistövlarna. Min mamma är hur nöjd som helst – hon gav dem till mig i födelsedagspresent, och hade OS i åtanke. Hon förutsåg redan då att det skulle bli ett blött OS. En sak är säker: efter den här packningen kan ni börja kalla mig Anja ”Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder” Gatu. Jag tror jag är förberedd på precis ALLT.)

Om sju timmar kommer taxin, om nio timmar lyfter vi från Kastrup, inom en halvtimme sussar jag sött. Nästa gång vi hörs är jag i Vancouver! Då börjar OS!

PS: Vill ni höra av mig innan dess finns jag såklart på twitter.

Marjan på HD säger att jag stinker sprit. Handsprit, alltså. Jag är mästerskapshypokondriker och har alltid med mig handspriten på mästerskap. Än så länge ligger jag en liten bit efter Stefan Holm vad gäller mästerskapshypokondri, men inte långt efter. Mardrömmen är att bli sjuk. Och med tanke på all hysteri som råder kring svininfluensan just nu tycker jag att det är lite konstigt att tvålen på damtoan ser ut såhär:

Pumpen är trasig så tanken är alltså att folk ska sticka ner sina tassar och fiska upp lite tvål ur den där behållaren. Efter att ha varit på toa. Mmmm. Hygieniskt. Mmmm.

Precis när min väska syntes under de där flikarna som döljer röntgenmaskinen på flygplatsen i Bromma hörde jag säkerhetsvakten ropa: ”Vi har en fotboll i A3!” med barsk röst. Hon stirrade lika barskt på mig när jag brast ut i ett gapskratt.

”Men det är en snäll boll”, försökte jag, ”en integrationsboll.”

Möjligtvis drog hon lite på mungiporna.

”Ni får inte ha fotbollar på planet,” sa hon och lät sig inte bevekas av att vi hade fått flyga mellan Visby och Bromma med den.

Det var Aage Radmanns boll. Han hade fått den av Patrik Asplund som jobbar med spontanfotboll som ett integrationsverktyg i Djurgårdsandan, och på seminariet som de har i Almedalen imorgon skulle deltagarna få sådana bollar. Hur Aage lyckades tigga till sig en vet jag fortfarande inte. Men bollen kom med till Malmö.

Tre intensiva dagar är till ända. De toppades med panelsamtalet om huliganism idag, en riktigt bra samtal. Jag har filmat det för den som är riktigt intresserad, det kommer ut på nätet imorgon. Annars blir det pappersläsning på lördag för den som nöjer sig med det.

Det speciella med den här debatten är att den inte initierats av några politiker som vill ge sig in i kast med en av svensk fotbolls hetaste potatisar. Inte av supportrarna själva som vill få upp sin situation till diskussion. Och definitivt inte av representanterna för fotbollen. Det är ett gäng föräldrar med tonårsmamman Maria Edholm Chami i spetsen, som är oroliga för sina barn och vilka sammanhang de hamnar i när de går på fotboll. Under försnacket igår visade det sig att både Maria och jag läst Britta Svensson på Expressen efter Stureby-mordet och fastnat för samma stycke: ”En sak vet jag: jag har aldrig varit så orolig som när min äldsta gick ut nian och skulle festa utomhus vid skolavslutningen. Jag visste att hon var klok men att gruppen som helhet inte hade omdöme eller erfarenhet nog att klara om något gick snett. Det var otäckt.” Det är inte bara oroliga barn som hamnar i oroligheter, även om risken kanske är större för barn med specifika hemförhållanden. Vilket inte är liktydigt med sämre socioekonomiska förhållanden.

Göran Rickmer från Hammarby höll med mig om att fotbollen inte vill ha in supportrarna i sitt finrum. De är för besvärliga. Supporterpolisen Ann-Britt Furugård kunde gå med på påståendet att ”vanliga” poliser ibland saknar en fingertoppskänsla som supporterpoliser arbetar upp under lång tid. Och jag krävde självrannsakan och fler källor hos journalisterna. För det går inte att komma ifrån att medierna har ett viktigt ansvar för den utveckling som pågår. Genom att bara uppmärksamma fotbollssupportrar när de bråkar riskerar vi att skapa ett utanförskap och förstärka en subkultur som kan verka lockande för många. Och genom att tro alltför blint på polisens rapporter istället för att kolla med den andra sidan också förlorar vi legitimiteten i debatten när det bränner till.

Men mer om detta mycket snart, alltså. På webb-tv imorgon och i pappret på lördag.

Rålambshovsparken är överfull av företagsbrännboll och studenthäng, gymnasieflickorna är überfixade, cyklarna är livsfarliga när de svischar fram. Och Stockholm är sådär rasande sommarvackert som bara Stockholm kan vara.

Såhär såg det ut från Västerbron när jag promenerade tillbaka till Fridhemsplan efter middagen vid Hornstull.

Det blev en lång kväll och många skrivna tecken igår, först en krönika om Zlatan och hur han varje dag påminner mig om livets oförutsägbarhet, och sen en krönika om MFF:s ineffektivitet mot Hammarby. Och så nyhetstext på det.

Nu rullar ett regnigt Sverige förbi mitt fönster.

Det blev som väntat långa diskussioner om förslaget som handlar om ett samlat elitstöd. Men till sist hade alla sagt vad de tyckte åtminstone två gånger och RS förslag kunde gå igenom, lätt modifierat. Tur för RS – annars hade de inte haft mandat att fortsätta driva frågan om RF:s och SOK:s enande. Det som i torsdags var ett steg framåt hade idag kunnat bli två steg bakåt. Stefan Lindeberg var besviken på utslaget av diskussionerna och nu är frågan hur mycket RF-stämman kommer att påverka hur SOK resonerar kring medlarnas förslag. Fortsättning följer och jag utvecklar kring frågan i pappret imorgon.

I kongresshuset fortsatte kvällen med en öl eller två för delegaterna, tonerna från ett dansband som körde någon slags dansbandsklassikermedley följde mig ut ur byggnaden, det lilla journalistgäng som är här tog sikte på O´Learys men jag bad att få ajournera mig och gick raka spåret till hotellet. Sneddade över Almedalen som precis hade bäddats in i en blått mörker. Lutade mot muren satt ett litet gäng femtonåriga tjejer och förfestade. Eller kanske festade de? Svårt att avgöra. Jag vet inte mycket om den gotländska kulturen, förutom det som hände på medeltiden här för det är det enda det talas om på den här ön. Nåja. Jag är kanske orättvis. Men jag fick en ordentlig dos eldslukning, medeltida kläder, skämt på gotländska och varpa under den lilla invigningen som hölls i förmiddags. Nu klarar jag mig på ett tag.

Men staden är fin, det är lugnt och pre-season och hotellet jag bor på är familjeägt och gulligt. Finns ingen 24/7 room service – däremot en lapp på rummet om att det alltid går bra att ta en nattmacka eller frukt i köket. Vore jag inte så trött skulle jag göra det, bara för att.

Nu väntar bara ett sista samtal med Fredrik, håller tummarna för att texten var begriplig för sen ska jag ta farväl av den här lite väl långa dagen och somna.

Visby är vackert som ett vykort en förmiddag i mitten av maj. Jag fick Galapagos-vibbar när jag landade med miniplanet från Skavsta: en unik ö med speciell natur, en pytteliten flygplats och strålande sol från blå himmel. Den stora skillnaden är att istället för sjölejon överallt kryllar det här av människor som på olika sätt är engagerade i idrottsrörelsen.

RF:s stämma ska hållas och det är därför vi är här. Lunch serveras snart, Karin Mattson Weijber ska hålla ett anförande och sedan väntar en helg som ska staka ut framtiden för svensk idrott. Två av de viktigaste frågorna, 51 procentsspärren och den eventuella sammanslagningen av RF och SOK, kommer det inte att beslutas om nu. Att skjuta beslutet om privat ägande på framtiden är ett klokt beslut. Det är ett beslut som kommer att innebära stora förändringar för idrotten om det går igenom, och bör inte fattas på förhastade slutsatser och grunder.

Konflikten kring sammanslagningen är en annan het diskussion, som jag ber att få återkomma till i pappret imorgon. Klart är i alla fall att ett steg framåt tagits när RS antog medlarnas bud igår.

Annars: jag blev precis utslängd från ett kafé när jag plockade upp min dator.

– Den där får du inte ha här, sa han som hade stället.

– Nähä, då tar jag tillbaka min beställning, sa jag.

– Hejdå, sa han.

Jag visste inte att Visby var medeltida på DET sättet.

Så nu sitter jag på ett annat ställe som spelar kristen halleluja-musik och har de största och fluffigaste drömmar jag någonsin sett. Bakverk, alltså. Jag klarar inte riktigt sötsaker precis före lunch, men jag är sugen på att försöka. Nej! Jag kommer inte göra dem rättvisa. Och så måste jag hitta ett ställe som säljer tandkräm.